Funderar denna förmiddag kring kontroll och mitt eget kontrollbehov.
Vad vill jag kontrollera i mitt liv?
Hur yttrar sig mitt kontrollbehov?
Vad händer när jag inte kan kontrollera? Hur känns det i mig då?
Varför vill jag kontrollera?
Vad leder kontrollbehovet till?
Runt omkring den tid då min psykiska ohälsa tog skruv, hade jag en period av tvång. Kontrollbehovet var enormt!
Jag hade väldigt svårt att sova och det var på kvällar och nätter samt när jag skulle åka hemifrån som det tvångsmässiga klev fram. Jag minns att jag låg i sängen och stirrade i taket, försökte slappna av men kunde inte riktigt släppa tanken på att något inte stod rätt till ute i lägenheten. Jag gick upp och tog ett varv. Detta varv bestod av att kontrollera sladdar och gärna dra ut dem, dra i alla fönster för att se att de var stängda och blev jag osäker så öppnade och stängde jag varje fönster några gånger tills det kändes bra. Jag bodde med min bror då och jag gick till och med in i hans rum när han låg och sov och kontrollerade hans fönster och drog ut hans sladdar. Ytterdörren skulle kontrolleras allra sist och när det var som värst kunde jag öppna och stänga den säkert tio gånger innan jag fick ro. Spisen kontrollerades genom att känna på alla plattor med händerna och gå igenom noga att alla vred stod på 0 flera gånger och alla kranar drogs åt. Mellan varje varv la jag mig i sängen och försökte slappna av och sova. Det var en lång process som gjordes tre till fyra gånger innan jag tillslut kunde somna.
När jag skulle gå hemifrån skulle allt kontrolleras, igen.
Idag har jag inga problem av den kalibern och har inte haft på många år, inte sedan den perioden i mitt liv. Nu ser mitt kontrollbehov ut på ett annat sätt.
Jag tycker det är svårt att prata om mitt kontrollbehov, jag skäms över det. En kontrollerande människa är inget jag vill vara. Jag vill vara en fri och svävande människa, som tar dagen som den kommer och carpe fucking diem! Jag vill inte begränsa vare sig mig själv eller någon annan med min kontroll. Alla ska känna sig fria i mitt sällskap, få vara sig själva och vi ska kunna vara tillfreds med varandra.
För egen del vill jag inte vara rädd, för rädsla är nog det som mitt kontrollbehov bottnar i. Behovet av kontroll begränsar mig och hindrar mig från att nyttja min fulla potential och leva mitt liv fullt ut. Det begränsar mig i djupa kontakter med människor, medmänniskor. För där går jag runt och är spänd och försöker kontrollera situationen helt i onödan. För vissa saker kan jag inte kontrollera, hur mycket jag än vill. Någonting gör att jag inte vågar ta det för vad det är och som det kommer.
Kontrollbehovet hänger antagligen samman med min GAD, den ständiga ångesten jag bär runt på. Kanske är kontroll ett sätt för mig att hantera min ångest? Kanske är ångesten en effekt av kontrollbehovet? Oavsett så är de ingredienser i samma kaka, en kaka jag måste sluta baka. Kakan måste anses färdiggräddad.
Jag vet inte exakt hur jag ska ta mig ur kontrollens bojor men jag tänker att jag genom hög medvetenhet om det, kan välja på ett bättre sätt hur jag ska hantera situationer. Övning ger färdighet och jag tänker att jag får öva varje dag i de situationer som uppstår. Försöka släppa på kontrollen och välja andra handlingar. Vara medveten om vad som sker i mig och hur det känns.
Meditationen är något jag måste börja ägna mig mer åt och jag tror att det kommer hjälpa mig även i detta. Jag har fått många insikter då jag mediterat men sista tiden, väldigt länge nu, har jag tappat meditationen helt. Jag har inte haft ork och motivation till det. Det är något positivt som jag känner börjar förändras med nya medicinerna, jag känner mig mer motiverad.
Medvetenheten tror jag är första steget och sedan får jag ta det som det kommer. Ironiskt egentligen.
Kom alla mina känslor 