Far åt helvete Carpe Diem

Vet inte om jag vaknar till tonerna av mitt alarm på mobilen eller till den håriga tass som återkommande petar mig på valfritt ställe i ansiktet. Ögonen är mascaragrusiga och ögonbrynen sitter fast någonstans på kudden. Framför mig sitter farbror Katt och piper att jag ska tycka synd om honom.

Känner klumpen i magen och ångestnypet i nacken och på ren instinkt och självbevarelsedrift sträcker jag mig efter telefonen för att fly verkligheten. Problemet är, med internet och sociala medier, att den ”verklighet” som visar sig där, sällan är bättre än den verkliga verkligheten.

Tydligen känner ”verkligheten” klumpen i min mage och ångestnypet i nacken, för när jag låg där och scrollade som vilken modern människa som helst som nyss har vaknat, intensifierades nypet och klumpen fick en egoboost och växte. ”Verkligheten” svarade med att bli värre och jag kände mest för att kräkas. Varje bild irriterade mig, varje ord och varje ljud fick mig att vilja dra täcket över huvudet, skita i mina åtaganden och tacka för mig och säga att vi kanske ses imorgon.

Jag provar olika sociala medier men ”verkligheten” är överallt. Samtidigt som paniken växer inom mig och karusellen av tankar drar igång med mig fastspänd däri, vill ett litet katthuvud tränga sig mellan min hand som håller i mobilen och själva mobiltelefonen. Han gör så, farbror Katt, när han inte får den uppmärksamhet han vill ha. Tränger sig före och emellan. Av princip håller jag emot vilket gör att hans hud trycks bakåt och tillslut syns bara två stora, gloende, gula kattögon som stirrar på mig mellan handen och mobilen. Jag rullar snabbt åt sidan och ber honom låta mig vara. Det är inget alternativ.

Hjärnan jobbar frenetiskt för att hitta ursäkter till varför jag inte ska behöva stiga upp. Hjärnan tycker det är en bra idé att dra täcket över huvudet och tacka för mig. Samvetet däremot, är av en helt annan åsikt. Det är ju fest ikväll. Fest. Ögonen sluts, ansiktet borras ner i kudden och när kroppen börjar rulla fram och tillbaka i sängen hörs ett litet morrande läte från mina stämband. Allt detta som följer med ett uppvaknande. Det driver mig till vansinne.

”När måste jag åka, vilka kommer, ska jag sova kvar, jag har ju sagt att jag ska sova kvar, hur mycket tid kommer det ta, när ska jag vara där, hur ska jag hinna jobba, jag måste ju jobba, kan jag sova en timme till, jag borde städa, hinner jag städa, katterna vill att jag ska gå upp, varför har jag ont i huvudet, jag måste hinna hämta ut paketet, borde jag handla, ska jag ha med mig en gåva ikväll, ska jag dricka alkohol, då kan jag inte köra bil hem, kanske ska jag ta bilen och vara nykter, då kan jag jobba mer, måste jag vara social, kommer det vara lekar, kan man gå på fest och vara på dåligt humör, varför har jag inte balans i mitt liv, borde jag jobba med det jag gör, varför lämnar inte katten mig ifred, vad gör den andra katten?”

Ett stort foto på min älskade far dyker upp på mobilskärmen. Låter samtalet ebba ut. Nu måste jag gå upp. Golvet är något grusigt, känner jag med mina fötter. Jävla kattsand. Katterna skuttar runt av glädje. Jubel och klang! Hon är uppe! Mig bryr de sig inte om. Det är maten de vill åt.

Min far har funderingar kring ett julklappsrim och ett av mina ordval i detsamma. Det visar sig att jag var helt ute och cyklade. Det roar mig. Farmor ska hälsas på. Hjärnan processar informationen och försöker planera om dagen. Jag kan inte tänka. Är för trött. Pappan ger mig positiv energi ändå och en liten gnista av ork tycks tändas. När vi lagt på försvinner den igen.

Här sitter jag nu, i mitt kök, bland arbetspapper och brödsmulor från frukosten. Utanför fönstret går människor förbi. Kanske är de ute på lördagspromenad. Människor ser mig inte så ofta genom sina fönster. De borde göra det mer ofta.

Såhär är det att vakna just nu. Ett enormt motstånd som tar tid och energi att komma över. För några dagar sedan berättade min bror att han och hans tjej går ut och går tre kilometer varje morgon. Min far kontrade med att berätta om vilka sysslor han gör på morgonen innan han åker hemifrån. Jag själv stod och tänkte på att det tar mig 45 minuter att ens ta mig upp ur sängen. Inget jävla fånga dagen här inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s