En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Annonser

Dröm

Mitt liv levs i mina drömmar. Jag är inte på riktigt. Kalla mig en illusion. Allt runt omkring mig som andra ser är ett skådespel. Den så länge upprätthållna fasaden som på ett välpolerat sätt sprider ljus i någon annans mörker, men i verkligheten är mina egna persienner ständigt nerdragna.

Dagdrömmeri, denna ljuvliga flykt.
Vardagen, denna vidriga falskhet som inger en känsla av förvridet hopp.
Just idag är jag ostark.

Hemmet speglar min insida och jag orkar göra lika lite åt det som det fula som finns inuti mig. Orkar inte tänka.

Lögner.

Som de förgör mig.

Spyr på er

Förvandlade min säng till soffa senare än tänkt denna morgon. Vände på kudden och såg mascarafläckarna från en dag tidigare i veckan. Då var jag som ett vattenfall, ett hejdlöst forsande vattenfall. Idag är jag som en hög med träflis och sågspån. Uttorkad och förvirrad. Vilsen.

Jag har varit tvungen att avsluta en relation. Det är bland det värsta jag gjort. Spänningen som uppstår som inte alls är av god karaktär. Känslorna som far omkring och vägrar sig greppas, tankarna som dyker upp mellan hjärtslagen och andetagen som är alldeles för korta och snabba.

Att såra någon, en älskad, är ingen solskenshistoria. Det är den värsta skräckhistorian som finns. Tårarna som faller, muskler som spänns och läppar som darrar. Ångesten som sprider sig och växer sig stark mellan två sörjande själar. Ren. och. skär. smärta.

När en relation kommer till den punkten, att det inte längre går, inte längre är konstruktivt och kärleksfullt på grund av olika anledningar, att det är nödvändigt att avsluta. Det är tungt. När kärleken finns där, och viljan att vara tillsammans finns där, men ändå måste det avslutas. Det är riktigt tungt.

På vardagarna går det bra, bättre, för då har jag annat att tänka på och när jag kommer hem är jag så trött att jag inte orkar tänka utan låter bara tårarna trilla. Jag är för trött för att känna smärtan och ångesten. Men helgen. Helgen som kom, som är nu, har inte varit vacker. Instängd i min lilla lägenhet sedan i fredags. Ingen lust att gå ut, men öppnar fönstret för att få in luft. Det jag tänkt göra är självfallet inte gjort utan numer på en än värre nivå. Jag talar om röran. Röran som alltför ofta speglar mitt mående. Tänderna, som inte är borstade sedan i fredags, för att jag helt enkelt inte orkar. Idag var första dagen jag bäddade sängen, för att jag helt enkelt inte brytt mig. Saker ligger överallt och pysselbordet är dränkt i papper, pennor och andra pysselsaker. För att jag helt enkelt inte orkat. Jag hade tänkt att jag skulle jobba hela helgen. Få saker gjorda som släpat efter länge nu, få det avslutat så jag kan andas ut gällande det. Det har på intet sätt tagits tag i. För att jag helt enkelt inte orkat. Motivationen är noll, styrkan är noll, men i huvudet nöter tankar på om saker jag borde och måste. Vill meditera, komma ner i varv, men kan inte när det är rörigt. Min terapeut tipsade mig om att gå ut och meditera, eller läsa. För att komma bort från röran men ändå kunna ta det lugnt, ge mig den stunden av lugn. Det har inte blivit av, för jag har helt enkelt inte orkat. Jag är i ett läge där jag skulle kunna ligga i sängen dygnet runt och bara ta mig upp för toabesök och matintag. Handla skulle någon annan få göra, för att jag helt enkelt inte orkar.

Allt är rörigt just nu. Hemmet, jag – både invändigt och utvändigt, jobbet och känslorna. Spyr över människor med självkontroll och karaktär. Kräks på deras fabulösa liv där det motioneras, lagas fancy maträtter och umgås med både vänner och familj i kubik. Ni ger mig ångest och dåligt samvete över att jag inte orkar borsta tänderna eller tvätta ansiktet.

Idag kommer min relation hem till mig med mina saker, och jag ska lämna ifrån mig hens. Jag vill inte. Jag vill istället säga, kom in! Ska vi hitta på något? Jag kan ligga på din mage med din arm om min midja, och så kan vi prata om livet, så där som vi brukar. Vi kan hålla handen när vi går och handlar mat eller se en film. Som vi brukar.

Ingenting är eller kommer vara som det brukar. Jag har ingen lust, för att jag helt enkelt inte orkar.

”Du behöver hjälp”

Jag minns så väl när jag på riktigt förstod att något var fel på mig, att jag inte mådde bra. Det var i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina storebröder. Paniken hade gripit tag i varenda cell i min kropp, jag höll mig om halsen för jag inte kunde andas, rädslan rann över min varma hud och som jag skakade. Tårarna forsade i tysthet. Jag ville inte att min bror skulle höra. Smärtan. Förvirringen. Hjärtklappningen.
Jag förstod inte alls vad det var som hände. Medan tankarna rusade i huvudet som aldrig förr var jag övertygad om att jag skulle dö. Jag hade varit med om detta några gånger tidigare, men just detta tillfälle har satt sig på minnet. För det var den här gången som fick mig att söka hjälp.
Där stod jag, i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina bröder, i full panikångest och var övertygad om att jag skulle dö. Det som hände då var nästintill ironiskt. För att försöka få stopp på alla tankar som snurrade och stack i hjärnan slog jag mig i huvudet, jag försökte hålla i huvudet och rent fysiskt stoppa hjärnans hastighet. Självfallet var detta inget fungerande koncept och jag sjönk ner på toalettstolen.
Av någon anledning fastnade min blick på badkaret. Jag såg hur det var till hälften fyllt med vatten. I vattnet låg jag. Handlederna och andra diverse ställen på min kropp var uppskurna och blodet blev på något sätt en vacker kontrast till det vita badkaret. Då, precis i den stunden, stannade hjärnan. Den tömdes på tankar och allt blev stilla. Smärtan försvann, hjärtat slutade rusa och jag kunde andas lättare.
Förvånad kände jag efter. Ville jag dö? Nej, verkligen inte. Men jag orkade inte leva.

Tanken på självmord fick allt att stanna upp som om någon hade tryckt på en knapp. Det var en av de skönaste känslorna jag upplevt. Det som återkom som ett brev på posten, var rädslan. Jag ställde mig upp och tittade in i spegeln. Länge stod jag så och betraktade mig själv. Rädd för att ha kommit till en punkt i mitt liv då jag ville ta livet av mig. Men känslan i min kropp sa ju att jag inte ville det, jag orkade bara inte leva längre. Dö ville jag ju inte.
Jag såg på min spegelbild och jag minns att jag viskade till mig själv: ”Du behöver hjälp.”

Efter detta tog jag kontakt med min husläkare på vårdcentralen. Hon ville ge mig mediciner. Jag ville inga mediciner ha. Jag hade hört så många skräckhistorier om antideppressiva mediciner. De skrämde mig. Min läkare skickade remiss till psykmottagningen i kommunen jag då bodde i. Läkaren ville att jag skulle ta Atarax. Fyra gånger om dagen skulle jag ta dem. För att mildra min oro. Det gjorde jag. Sedan gick jag på ett slags kartläggning på psyk och blev diagnostiserad som deprimerad och ångestfylld. Där och då blev jag en av alla dem som vårdas för psykisk ohälsa. Detta var runt 2003-2004 ungefär. Efter ett tag började jag med antidepressiva mediciner och när jag fick diagnosen generaliserat ångestsyndrom började jag med den medicin som jag äter idag, Venlafaxin. Venlafaxin i kombination med Lyrica blev sedan mina ständiga följeslagare.

All min kärlek!