Kontraster

Slår upp ögonen. Slaget i magen kommer som jag vet att mensvärken kommer komma om fyra dagar. Oundvikligt. Minuter senare springer jag i cirklar på vardagsrumsgolvet, för att jag kan. Trettio sekunder senare måste jag på grund av ångest andas djupt och stänga mina ögon, tala om för mig själv att allt är ok.

Gårdagen bjöd på ett hav av känslor, ett hav som på intet sätt höll sig lugnt. Beredd att ge upp, slänga in handduken och säga ”Tack för mig, det var trevligt, men jag går nu”. Senare på kvällen ett trevligt samtal efter vilket jag kunde se ett par avsnitt av min nuvarande serie, utan dåligt samvete. Lugn. Någonstans inom mig ett hopp.

Oförmögen att svara på ett telefonsamtal från en av de jag älskar mest. Låter det ringa ut samtidigt som hjärtats slagfrekvens peakar och samvetet knackar på. Skickar ett sms och talar om hur läget ligger, att jag inte mår bra och inte orkar prata. Får till svar att personen i fråga är sjuk och att även min bror är sjuk, men att vi får se till att krya på oss för det är en fantastisk vinter vi har.

Ovanstående ringer ännu en gång. Denna gång är jag mottaglig och har tillräcklig ork för att prata. Förmår mig även att prata lite om hur det känns och hur jag mår. Personen som jag älskar försöker förstå, på sitt sätt. Det är inte alltid det går vägen. Mitt i mitt prat om depression och ångest förmedlar han att ett rådjur står utanför hans köksfönster. ”Han är täckt i snö. Har snö på nosen. Kanske har han varit och grävt någonstans.”

Utanför fönstret är världen vit och ren. Sakta dalar flingorna och lägger sig till skaran av redan fallna flingor. Det är lugnt. Antagligen är människor ute på isen och åker skridskor eller skidor. I min kropp finns ett mörker som ibland lyses upp av små glödande bitar av ångest när oron slår till. På gränsen till kaos.

Kontraster.

Annonser

När elden brunnit ut, bränner jag mig då?

Förr eller senare slocknar allt. Jag vet det. Ändå bränner det till i magen. Ändå flammar det upp inombords så pass att huden blir varm. Ändå låser det sig. 

Funderar en stund. Vill släppa taget och låta känslorna ta över. ”Gör det” flämtar fru Medberoende. ”Du vill höra av dig” fortsätter hon samtidigt som det innanför min panna rusar förbi tanke efter tanke, ursäkt efter ursäkt. Fort. Ilande fort. Jag är medveten. Medveten om att dessa tankar ackompanjerade till de toner fru Medberoende spelar, endast vill kasta omkull mig. 

Brottar hon ner mig vet jag vad som väntar. Jag vet hur det kommer bli och nej, jag är inte synsk. Jag är erfaren. Känner hans mönster, hans beteenden. Egentligen är det ointressant, i alla fall just nu. I vissa fall alltid. Jag har vetat det i över en vecka. Jag visste att den här dagen skulle komma. Den kommer alltid och varje gång bränner det till och flammar upp. 

För eller senare måste jag släppa tändstickan vare sig jag vill eller inte. Annars blir jag bränd och oavsett kommer elden falna. Jag har bränt mig så många gånger och detta till trots är jag alltid tillbaka på samma plats. Känner samma känslor och känner min puls lika tydligt. 

Mängder av katastroftankar som målar upp katastrofsituationer som i sin tur väcker katastrofkänslor och mitt i allting står jag och bara förstår. Det är ensamt. Oerhört ensamt. 

Kontrollbeteendet finns där om än förbättrat med tid. 

Jag hatar honom när han gör såhär men älskar honom nykter. 

En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Balansen

Det är länge sedan jag skrev. Lite klyschigt kan man säga att livet kommit emellan. Egentligen stämmer det inte, det handlar om prioriteringar och oförmågan att ta mig ut ur låsningar. Många gånger har jag kommit på saker jag velat skriva om, saker jag velat säga. Dessvärre har jag då befunnit mig i situationer där jag inte har möjlighet att skriva. ”Jag gör det när jag kommer hem”, tänker jag då. Så blir det inte alls, för när jag kommer hem är jag trött, hungrig och full med annat strunt som hjärnan måste bearbeta. Livet kommer emellan.

Senaste tiden har jag funderat på var jag befinner mig och vart jag vill. Frågetecknen är lika stora och många som alltid då jag faller in i sådana funderarperioder. Jag trivs med mitt arbete, jag gillar att jobba, men jag känner att det är så mycket. Mycket intryck, mycket ljud, högt tempo, många bollar i luften samtidigt och hjärnan går på högvarv. Jag reagerar inte ens på att jag biter ihop mina käkar.

När jag kommer hem är jag slut. Suckar lite över maten som måste lagas. Ibland struntar jag i det och äter nudlar. Det är min nya grej, snabbnudlar. Inte nyttigt, men praktiskt. Sedan sätter jag mig framför TV:n, slår på den serie jag för tillfället är inne i och rätt som det är så är det dags att gå och lägga sig. Jag är inte omedveten om att tiden kan spenderas på bättre saker än att glo på serier, men lusten och drivkraften (och orken!) att göra något vettigt eller roligt är som bortblåst. Jag går sedan och lägger mig alldeles för sent, glor i mobilen någon timme tills jag är så trött så jag inte orkar hålla mig vaken längre. Sover ett par timmar, vaknar och är vaken i någon timme innan jag kan somna om. Därefter ringer klockan och ett nytt varv startar.

Jag är lösningsinriktad, så mycket av min tid går åt till att komma på lösningar kring hur jag ska hitta den där balansen, harmonin. Det där flytet som jag tror att vi alla vill åt. Lösningen finns där: se till att sova ordentligt, ät bra och rätt, drick vatten, motionera 30 minuter om dagen, gör saker som är roliga. Problemet är hur det går till rent praktiskt. I somras när jag var ledig kände jag lusten till att börja röra på mig, sätta upp ett mål och ta itu med konditionen. Jag hade drivet. Sedan började jag jobba, och lusten försvann. Under min ledighet läste jag även på om vad min kropp behöver och handlade därefter och började äta nyttigare. Sedan började jag jobba, och drivet försvann. Saker som jag tycker om läggs på hög och där sitter jag med mina snabbnudlar och nöter serier, med ambitioner om att läsa mycket böcker, skriva en egen bok eller tre, utveckla mitt måleri och lära mig teckna porträtt. Funderingar på att lära mig ett nytt språk, börja dansa bugg igen och att resa snurrar runt, men inget får riktigt fäste. Det knådas in i moset till hjärna jag har efter att jag arbetat en dag och sedan försvinner det bland all trötthet. Det blir inget av det.

Ni tänker kanske att det inte är så svårt, men låt mig då säga emot er. För svårt är just vad det är och jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om att känna såhär. Att lägga livspusslet är inte lätt. Är man dessutom högkänslig eller lider av psykisk ohälsa eller något annat som man måste tampas med också, då är det ännu svårare. Glappet mellan det man gör och det man vill kan ibland kännas oändligt stort och oöverkomlig. Det spelar ingen roll hur hårt jag paddlar i min lilla kanot för att ta mig över på andra sidan, det går ändå inte framåt.

 

 

Utan identitet

398HVem är hon utan honom? Utan bekräftelsen och de vackra orden? Utan någon att lägga skulden på likväl som allt fokus? Vem är hon då hon står ensam?

Vi krokade i varandra. Som vilsna pussel utan logik. Vi var bitarna som inte passade med någon annan bit varpå vi istället försökte, nästintill panikartat, gnida våra kanter mot varandra i hopp om att våra bitar tillslut skulle passa i varandras pussel.

Nu behöver inte längre bitarna passa med varandra. Vi har frivilligt, om än motsträvigt, tagit loss krokarna och delat på våra bitar. Både den ena och den andra försöker istället hitta de sista bitarna på sitt eget pussel. Pusslet är inte längre gemensamt.

Att lägga fokus på sig själv efter många många år av fokus på andra, är inte lätt. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Ibland trillar jag dit, och likväl som han tar sina återfall så tar jag mina, på mitt sätt. Vi krockar, och har krockat så många gånger. Efter varje kollision blir det en liten buckla. Stundtals går det att räta ut bucklan som blir, andra gånger blir bucklan större för att sedan stanna där. Det är buckligt nu.

Jag är ensam. Själv. Allena. Solokvist. Det är bara jag. Ingen annan. Tiden är bara min och jag vet inte vad jag ska göra med den. Hur gör man egentligen för att älska sig själv?

Dröm

Mitt liv levs i mina drömmar. Jag är inte på riktigt. Kalla mig en illusion. Allt runt omkring mig som andra ser är ett skådespel. Den så länge upprätthållna fasaden som på ett välpolerat sätt sprider ljus i någon annans mörker, men i verkligheten är mina egna persienner ständigt nerdragna.

Dagdrömmeri, denna ljuvliga flykt.
Vardagen, denna vidriga falskhet som inger en känsla av förvridet hopp.
Just idag är jag ostark.

Hemmet speglar min insida och jag orkar göra lika lite åt det som det fula som finns inuti mig. Orkar inte tänka.

Lögner.

Som de förgör mig.

Spyr på er

Förvandlade min säng till soffa senare än tänkt denna morgon. Vände på kudden och såg mascarafläckarna från en dag tidigare i veckan. Då var jag som ett vattenfall, ett hejdlöst forsande vattenfall. Idag är jag som en hög med träflis och sågspån. Uttorkad och förvirrad. Vilsen.

Jag har varit tvungen att avsluta en relation. Det är bland det värsta jag gjort. Spänningen som uppstår som inte alls är av god karaktär. Känslorna som far omkring och vägrar sig greppas, tankarna som dyker upp mellan hjärtslagen och andetagen som är alldeles för korta och snabba.

Att såra någon, en älskad, är ingen solskenshistoria. Det är den värsta skräckhistorian som finns. Tårarna som faller, muskler som spänns och läppar som darrar. Ångesten som sprider sig och växer sig stark mellan två sörjande själar. Ren. och. skär. smärta.

När en relation kommer till den punkten, att det inte längre går, inte längre är konstruktivt och kärleksfullt på grund av olika anledningar, att det är nödvändigt att avsluta. Det är tungt. När kärleken finns där, och viljan att vara tillsammans finns där, men ändå måste det avslutas. Det är riktigt tungt.

På vardagarna går det bra, bättre, för då har jag annat att tänka på och när jag kommer hem är jag så trött att jag inte orkar tänka utan låter bara tårarna trilla. Jag är för trött för att känna smärtan och ångesten. Men helgen. Helgen som kom, som är nu, har inte varit vacker. Instängd i min lilla lägenhet sedan i fredags. Ingen lust att gå ut, men öppnar fönstret för att få in luft. Det jag tänkt göra är självfallet inte gjort utan numer på en än värre nivå. Jag talar om röran. Röran som alltför ofta speglar mitt mående. Tänderna, som inte är borstade sedan i fredags, för att jag helt enkelt inte orkar. Idag var första dagen jag bäddade sängen, för att jag helt enkelt inte brytt mig. Saker ligger överallt och pysselbordet är dränkt i papper, pennor och andra pysselsaker. För att jag helt enkelt inte orkat. Jag hade tänkt att jag skulle jobba hela helgen. Få saker gjorda som släpat efter länge nu, få det avslutat så jag kan andas ut gällande det. Det har på intet sätt tagits tag i. För att jag helt enkelt inte orkat. Motivationen är noll, styrkan är noll, men i huvudet nöter tankar på om saker jag borde och måste. Vill meditera, komma ner i varv, men kan inte när det är rörigt. Min terapeut tipsade mig om att gå ut och meditera, eller läsa. För att komma bort från röran men ändå kunna ta det lugnt, ge mig den stunden av lugn. Det har inte blivit av, för jag har helt enkelt inte orkat. Jag är i ett läge där jag skulle kunna ligga i sängen dygnet runt och bara ta mig upp för toabesök och matintag. Handla skulle någon annan få göra, för att jag helt enkelt inte orkar.

Allt är rörigt just nu. Hemmet, jag – både invändigt och utvändigt, jobbet och känslorna. Spyr över människor med självkontroll och karaktär. Kräks på deras fabulösa liv där det motioneras, lagas fancy maträtter och umgås med både vänner och familj i kubik. Ni ger mig ångest och dåligt samvete över att jag inte orkar borsta tänderna eller tvätta ansiktet.

Idag kommer min relation hem till mig med mina saker, och jag ska lämna ifrån mig hens. Jag vill inte. Jag vill istället säga, kom in! Ska vi hitta på något? Jag kan ligga på din mage med din arm om min midja, och så kan vi prata om livet, så där som vi brukar. Vi kan hålla handen när vi går och handlar mat eller se en film. Som vi brukar.

Ingenting är eller kommer vara som det brukar. Jag har ingen lust, för att jag helt enkelt inte orkar.