När elden brunnit ut, bränner jag mig då?

Förr eller senare slocknar allt. Jag vet det. Ändå bränner det till i magen. Ändå flammar det upp inombords så pass att huden blir varm. Ändå låser det sig. 

Funderar en stund. Vill släppa taget och låta känslorna ta över. ”Gör det” flämtar fru Medberoende. ”Du vill höra av dig” fortsätter hon samtidigt som det innanför min panna rusar förbi tanke efter tanke, ursäkt efter ursäkt. Fort. Ilande fort. Jag är medveten. Medveten om att dessa tankar ackompanjerade till de toner fru Medberoende spelar, endast vill kasta omkull mig. 

Brottar hon ner mig vet jag vad som väntar. Jag vet hur det kommer bli och nej, jag är inte synsk. Jag är erfaren. Känner hans mönster, hans beteenden. Egentligen är det ointressant, i alla fall just nu. I vissa fall alltid. Jag har vetat det i över en vecka. Jag visste att den här dagen skulle komma. Den kommer alltid och varje gång bränner det till och flammar upp. 

För eller senare måste jag släppa tändstickan vare sig jag vill eller inte. Annars blir jag bränd och oavsett kommer elden falna. Jag har bränt mig så många gånger och detta till trots är jag alltid tillbaka på samma plats. Känner samma känslor och känner min puls lika tydligt. 

Mängder av katastroftankar som målar upp katastrofsituationer som i sin tur väcker katastrofkänslor och mitt i allting står jag och bara förstår. Det är ensamt. Oerhört ensamt. 

Kontrollbeteendet finns där om än förbättrat med tid. 

Jag hatar honom när han gör såhär men älskar honom nykter. 

Annonser

Utan identitet

398HVem är hon utan honom? Utan bekräftelsen och de vackra orden? Utan någon att lägga skulden på likväl som allt fokus? Vem är hon då hon står ensam?

Vi krokade i varandra. Som vilsna pussel utan logik. Vi var bitarna som inte passade med någon annan bit varpå vi istället försökte, nästintill panikartat, gnida våra kanter mot varandra i hopp om att våra bitar tillslut skulle passa i varandras pussel.

Nu behöver inte längre bitarna passa med varandra. Vi har frivilligt, om än motsträvigt, tagit loss krokarna och delat på våra bitar. Både den ena och den andra försöker istället hitta de sista bitarna på sitt eget pussel. Pusslet är inte längre gemensamt.

Att lägga fokus på sig själv efter många många år av fokus på andra, är inte lätt. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Ibland trillar jag dit, och likväl som han tar sina återfall så tar jag mina, på mitt sätt. Vi krockar, och har krockat så många gånger. Efter varje kollision blir det en liten buckla. Stundtals går det att räta ut bucklan som blir, andra gånger blir bucklan större för att sedan stanna där. Det är buckligt nu.

Jag är ensam. Själv. Allena. Solokvist. Det är bara jag. Ingen annan. Tiden är bara min och jag vet inte vad jag ska göra med den. Hur gör man egentligen för att älska sig själv?

Mitt hem är min borg

ACT påbörjad och mängden insikter ökar för varje dag. Ofta upplever jag att jag inte hinner reflektera som jag skulle önska. Looparna i huvudet är fler och tåget går i allt högre hastighet. Någonstans längst bak finns jag, liksom släpandes efter på något sätt. 

Städ och tvätt står på agendan idag. Ordning och reda diskuterades på terapin i fredags, att ordningen blir ett sätt att ha kontroll. I mitt fall tror jag det är tvärtom. När det är ordning hemma mår jag bra, när det är rörigt mår jag kasst. Hemmets ordning och reda speglas av mitt mående och det som pågår inom mig. Jag är inte säker, men jag tror att det är så det förhåller sig.

Min ångest är stark idag. Den sitter ända upp i halsen. Försöker göra saker ändå. Försöker. Lyssnar på medberoendepodden och känner igen mig. Förstår. 

Det finns så mycket att tänka på.

Hamsterhjulet och att slänga skor i ansiktet på en själv

07:10, onsdag och för mig ett perfekt väder.
Solen och jag är inte bästa vänner, faktum är att vi har en komplicerad relation. Kanske kan vi kalla det för ett slags hatkärlek.
Nu vilar dock solen och så även jag.

Jag arbetar 50% nu och står kvar på samma medicinering som senast jag skrev. Tillvaron är en berg- och dalbana deluxe och stundtals tappar jag fotfästet och fladdrar runt lite i luften medan jag håller i mig för allt som krävs med mina små händer. Taget tappar jag inte.
Det är skönt att vara tillbaka på jobbet även om det har vänt mina dagar lite upp och ner. Det är väl så livet fungerar lite, att när vi vant oss vid en vardag och kommit in i något slags lunkande, så har livet en tendens att vända på allt och kasta omkull oss lite. Som att vi aldrig får stagnera, aldrig stänga av vårt medvetande och aldrig sluta sträva framåt, uppåt. Lunket som sjukskriven hade jag vant mig vid och kommit igenom, så att börja jobba tog mig lite framåt och lite uppåt. Ännu har jag inte vant mig helt vid lunkandet i 50% men jag är på god väg. Lagom till att sommaren och ledigheten kommer.
Det är beslutat att jag går ner i tid till hösten vilket på ett sätt känns bra men på ett annat sätt frustrerar det mig. Jag ska inte behöva gå ner i tid, tycker jag. Samhället verkar vara av en annan uppfattning. Jag tänker ofta på om det är något annat jag ska ägna mig åt men jag kommer inte fram till något. Kanske är det så att jag ska hitta min jobb-lunk först, innan livet ställer allt på ända ännu en gång och jag kommer på vad jag vill och borde göra. Det är ett evigt vägande fram och tillbaka för att försöka balansera hamsterhjulet samtidigt som vi springer i det. Jag får återkomma till mitt samhällsförakt i ett annat inlägg när bitterheten gripit tag i mig ordentligt.

Igår gjorde jag något som förvånade mig själv. Jag satte ner foten. Denna gång var det dock inte mig själv jag klev på utan jag satte ner den rakt ner i jorden. Hårt, så den skulle fastna. Jag bromsade i något som för mig skulle kunna bli en ond spiral och den bromsen hade jag för några år sedan inte satt där. Kanske hade jag småbromsat lite då och då men aldrig bromsat hårt som nu.
Jag förklarade min ståndpunkt i en viktig relation. Talade om vad jag behöver och under vilka förutsättningar jag är villig att upprätthålla relationen. Ultimatum light.
Efter att jag talat om detta för vederbörande kände jag en lättnad. Jag hade fattat ett beslut som innebar att jag stod upp för och respekterade mig själv. Något jag tidigare varit väldigt dålig på. Det kändes också skrämmande. Skrämmande då jag är medveten om möjligheten att relationen ej kommer utvecklas som jag vill att den ska göra. Alternativet kändes dock inte gångbart.

Så här sitter jag, en onsdagsmorgon med för mig passande väder, och är stolt och rädd på samma gång över mitt fotnedsättande. Rädd för att sorgen ska komma över mig, stolt för att jag denna gång inte kastat skor i ansiktet på mig själv utan drämt foten rätt ner i backen.