Hon

Dagens insikt är saknad. Jag har kommit underfund med hur mycket jag saknat henne, hon den där som tillfälligt försvann. Av olika anledningar behövde hon försvinna ett tag. Kring det har jag känt mycket. Det som varit avgörande har nog varit att jag tillåtit mig känna precis det jag känt. Ingen känsla har trängt sig på då de alla varit välkomna. Dörren har stått öppen för dem när de kommit. När de varit redo för det har de fått gå igen. 

Hon var borta ett tag och gjorde sitt. Under tiden, gjorde jag mitt. I somras satt vi vid havet och pratade. Det var enkelt och kändes naturligt. 
Jag träffade henne idag och när vi tagit farväl var jag fylld av glädje, precis som det känts mången gång förut när jag träffat henne. Jag har saknat henne. 

Hon är en sådan person som ger utan att ge. Jag älskar hennes energier. Nu minns jag hur det brukade kännas att vara med henne, innan allt blev infekterat och behövde distans och vila. Nu minns jag varför jag tycker så mycket om att ha henne runt mig. 
När jag är med henne känner jag ett lugn. Jag behöver inte vakta mina ord av rädsla för att bli bedömd, men inte heller känner jag någonsin att hon inte bryr sig. Hon har en förmåga att uttrycka sig utan att kliva på några tår, utan att skuldbelägga. Hon ger mig utrymme att vara jag och jag uppskattar att hon är hon.

Jag har saknat henne.

Hon får mig att känna hopp, att känna mig stark. Genom att få ta del av hennes liv blir jag inspirerad att vara kreativ i mitt eget. 

Just nu glittrar jag inifrån och ut. Jag känner mig oslagbar och samtidigt så nyfiken och jag mår fantastiskt bra. Inom mig finns ett lugn jag inte känt på länge. 

Jag har saknat henne och jag är glad att hon är tillbaka!

Annonser

Vikten av vad som är viktigt

Små små saker som inspirerar mig. Har händerna i varmt vatten. Fingrarna ser ut som russin. Jag diskar. Lyssnar på podcast. Inspireras, från tårna och upp. Funderar på vad som är viktigt. Vad är egentligen viktigt? Upptäcker att jag återigen faller in i samhällets och normernas ramar. Varje tanke som dyker upp efterföljs av en smula sorg, sorg över att jag inte har förmåga att leva upp till den tanken. Den normativa tanken om hur allt, om hur jag, ska vara, vad jag ska längta efter och vad jag ska vilja uppnå. Känner sedan att det inte alls är vad jag vill. Det jag vill är ganska enkelt, egentligen. Ändå sitter jag fast i en illusion om att det jag vill är det samhället vill att jag ska vilja. Jag vill inte det. Varför tror jag att jag vill det?

Illusionen handlar enbart om att tillfredsställa andra. Allt jag tror mig behöva behöver jag inte, jag bara tror det för att jag blivit itutad att det är det jag behöver. Jag har pga sjukskrivning inga pengar att spendera. Suktar emellanåt efter saker jag inte kan köpa. Det är synd om mig. Men jag behöver inte de där sakerna. Jag behöver inte mer kläder eller fler väskor. En känsla av frihet infinner sig.

Tvånget att prestera, göra stordåd, bli något. Viljan att sticka ut, bli sedd och bekräftad. Det är en illusion. Jag lurar mig själv, går rakt in i fällan. Av rädsla för andras åsikter. Andras eventuella tankar.

Illusionen äter upp oss, gör att vi gnager på oss själva, inifrån och ut. Tänk om det där vi tror är så viktigt faktiskt inte är så viktigt trots allt?