Kontraster

Slår upp ögonen. Slaget i magen kommer som jag vet att mensvärken kommer komma om fyra dagar. Oundvikligt. Minuter senare springer jag i cirklar på vardagsrumsgolvet, för att jag kan. Trettio sekunder senare måste jag på grund av ångest andas djupt och stänga mina ögon, tala om för mig själv att allt är ok.

Gårdagen bjöd på ett hav av känslor, ett hav som på intet sätt höll sig lugnt. Beredd att ge upp, slänga in handduken och säga ”Tack för mig, det var trevligt, men jag går nu”. Senare på kvällen ett trevligt samtal efter vilket jag kunde se ett par avsnitt av min nuvarande serie, utan dåligt samvete. Lugn. Någonstans inom mig ett hopp.

Oförmögen att svara på ett telefonsamtal från en av de jag älskar mest. Låter det ringa ut samtidigt som hjärtats slagfrekvens peakar och samvetet knackar på. Skickar ett sms och talar om hur läget ligger, att jag inte mår bra och inte orkar prata. Får till svar att personen i fråga är sjuk och att även min bror är sjuk, men att vi får se till att krya på oss för det är en fantastisk vinter vi har.

Ovanstående ringer ännu en gång. Denna gång är jag mottaglig och har tillräcklig ork för att prata. Förmår mig även att prata lite om hur det känns och hur jag mår. Personen som jag älskar försöker förstå, på sitt sätt. Det är inte alltid det går vägen. Mitt i mitt prat om depression och ångest förmedlar han att ett rådjur står utanför hans köksfönster. ”Han är täckt i snö. Har snö på nosen. Kanske har han varit och grävt någonstans.”

Utanför fönstret är världen vit och ren. Sakta dalar flingorna och lägger sig till skaran av redan fallna flingor. Det är lugnt. Antagligen är människor ute på isen och åker skridskor eller skidor. I min kropp finns ett mörker som ibland lyses upp av små glödande bitar av ångest när oron slår till. På gränsen till kaos.

Kontraster.

Annonser

Far åt helvete Carpe Diem

Vet inte om jag vaknar till tonerna av mitt alarm på mobilen eller till den håriga tass som återkommande petar mig på valfritt ställe i ansiktet. Ögonen är mascaragrusiga och ögonbrynen sitter fast någonstans på kudden. Framför mig sitter farbror Katt och piper att jag ska tycka synd om honom.

Känner klumpen i magen och ångestnypet i nacken och på ren instinkt och självbevarelsedrift sträcker jag mig efter telefonen för att fly verkligheten. Problemet är, med internet och sociala medier, att den ”verklighet” som visar sig där, sällan är bättre än den verkliga verkligheten.

Tydligen känner ”verkligheten” klumpen i min mage och ångestnypet i nacken, för när jag låg där och scrollade som vilken modern människa som helst som nyss har vaknat, intensifierades nypet och klumpen fick en egoboost och växte. ”Verkligheten” svarade med att bli värre och jag kände mest för att kräkas. Varje bild irriterade mig, varje ord och varje ljud fick mig att vilja dra täcket över huvudet, skita i mina åtaganden och tacka för mig och säga att vi kanske ses imorgon.

Jag provar olika sociala medier men ”verkligheten” är överallt. Samtidigt som paniken växer inom mig och karusellen av tankar drar igång med mig fastspänd däri, vill ett litet katthuvud tränga sig mellan min hand som håller i mobilen och själva mobiltelefonen. Han gör så, farbror Katt, när han inte får den uppmärksamhet han vill ha. Tränger sig före och emellan. Av princip håller jag emot vilket gör att hans hud trycks bakåt och tillslut syns bara två stora, gloende, gula kattögon som stirrar på mig mellan handen och mobilen. Jag rullar snabbt åt sidan och ber honom låta mig vara. Det är inget alternativ.

Hjärnan jobbar frenetiskt för att hitta ursäkter till varför jag inte ska behöva stiga upp. Hjärnan tycker det är en bra idé att dra täcket över huvudet och tacka för mig. Samvetet däremot, är av en helt annan åsikt. Det är ju fest ikväll. Fest. Ögonen sluts, ansiktet borras ner i kudden och när kroppen börjar rulla fram och tillbaka i sängen hörs ett litet morrande läte från mina stämband. Allt detta som följer med ett uppvaknande. Det driver mig till vansinne.

”När måste jag åka, vilka kommer, ska jag sova kvar, jag har ju sagt att jag ska sova kvar, hur mycket tid kommer det ta, när ska jag vara där, hur ska jag hinna jobba, jag måste ju jobba, kan jag sova en timme till, jag borde städa, hinner jag städa, katterna vill att jag ska gå upp, varför har jag ont i huvudet, jag måste hinna hämta ut paketet, borde jag handla, ska jag ha med mig en gåva ikväll, ska jag dricka alkohol, då kan jag inte köra bil hem, kanske ska jag ta bilen och vara nykter, då kan jag jobba mer, måste jag vara social, kommer det vara lekar, kan man gå på fest och vara på dåligt humör, varför har jag inte balans i mitt liv, borde jag jobba med det jag gör, varför lämnar inte katten mig ifred, vad gör den andra katten?”

Ett stort foto på min älskade far dyker upp på mobilskärmen. Låter samtalet ebba ut. Nu måste jag gå upp. Golvet är något grusigt, känner jag med mina fötter. Jävla kattsand. Katterna skuttar runt av glädje. Jubel och klang! Hon är uppe! Mig bryr de sig inte om. Det är maten de vill åt.

Min far har funderingar kring ett julklappsrim och ett av mina ordval i detsamma. Det visar sig att jag var helt ute och cyklade. Det roar mig. Farmor ska hälsas på. Hjärnan processar informationen och försöker planera om dagen. Jag kan inte tänka. Är för trött. Pappan ger mig positiv energi ändå och en liten gnista av ork tycks tändas. När vi lagt på försvinner den igen.

Här sitter jag nu, i mitt kök, bland arbetspapper och brödsmulor från frukosten. Utanför fönstret går människor förbi. Kanske är de ute på lördagspromenad. Människor ser mig inte så ofta genom sina fönster. De borde göra det mer ofta.

Såhär är det att vakna just nu. Ett enormt motstånd som tar tid och energi att komma över. För några dagar sedan berättade min bror att han och hans tjej går ut och går tre kilometer varje morgon. Min far kontrade med att berätta om vilka sysslor han gör på morgonen innan han åker hemifrån. Jag själv stod och tänkte på att det tar mig 45 minuter att ens ta mig upp ur sängen. Inget jävla fånga dagen här inte.