Goodbye Cymbalta


Dags för ännu ett försök att sätta ut medicinerna. Först ut att lämna min kropp är: Cymbalta.

Andra dagen utan de 60mg idag. Märker inget jätteannorlunda. Läpparna pirrar lite, huvudet gör ont och jag känner mig lite yr. 

Om en månad ringer läkaren mig och då är det dags att ta farväl av: Voxra.  

Annonser

Obeslutsam, möjligen velig.

Läkaren jag träffade igår var en av de mer vettiga läkarna jag träffat under mina år med psykisk ohälsa. Bitvis hade hen en sund inställning till mediciner, och om jag inte var intresserad av mediciner – så ja – vad gjorde jag då där?

Jag är en medgörlig person, kalla mig av en medberoende sorten, även gentemot människor jag inte tidigare träffat eller inte har en relation till. Kanske speciellt dem. 
Jag lyssnade och tog in, försökte argumentera för min sak, och lämnade mottagningen med nya mediciner i väskan. 

Läkaren satte huvudet på spiken vid ett flertal tillfällen. Exempelvis fick jag nu, efter alla dessa år, GAD som officiell diagnos. Det förändrar inget då jag redan vetat att det är så det ligger till. Bipolär var jag däremot inte vid en första anblick. Depressionen är en förlängning av min ångestproblematik. Hen pratade om mitt inre motstånd, att det är min ångest som ligger till orsak. Hen pratade också om, att jag inte vet hur det känns att må bra. Att jag gått under så lång tid med mina problem att det blivit mitt normaltillstånd. Jag är van vid min depression och min ångest. Det berörde mig. Kanske är det någonting hen säger till alla sina patienter. Oavsett berörde det mig då det är så jag länge känt. 
Hen sade till  mig att om jag känt att jag har bomull runt huvudet, blivit likgiltig och känslomässigt avtrubbad, så är den medicin jag haft inte rätt för mig. Det ska inte kännas så. Aldrig tidigare har en läkare sagt så till mig, att min medicin som jag haft så länge, kanske helt enkelt inte var rätt för mig. Hen sade, att om jag äter rätt medicin, på rätt dosering, då mår jag bra. 

Cymbalta och Voxra var det som stod på menyn efter besöket igår. Fick några tabletter i handen. De ligger fortfarande kvar i väskan, men tankarna på dem snurrar runt i huvudet. På måndag ska jag byta från Venlafaxin till Cymbalta, ringa läkaren på torsdag och se om vi ska höja dosen och eventuellt sätta in Voxra. Sådan är planen. Obeslutsam är jag.

Att bli helt ångestfri tilltalar mig. Jag vet inte hur det skulle kännas att inte känna någon som helst ångest eller oro. Det har hänt några gånger under mitt liv och det är läskigt. Mest för att jag inte är van tror jag. Utan min ångest vet jag inte riktigt vem jag är. Dock är jag förbaskat sugen på att ta reda på det. Går jag medicinens väg innebär det dock ett meckande för att hitta rätt medicin och rätt dosering. Som läkaren sade: ”Du är en försökskaning”. Jag uppskattar den ärligheten från en läkares håll. 
Jag vet också att det finns en annan väg att gå, en väg som inte är lika enkel och inte lika snabb. Motion, kostomläggning, sömn, meditation, vägledning, uppstädande av omständigheter etc. En spännande men osäker väg. Medicinens väg är också osäker att gå men på ett annat sätt. Jag är kluven och en del av mig står i starten på medicinens väg, och en annan på den mer alternativa vägen. Mitt hjärta och min hjärna står kvar på den sammanlänkade väg jag just nu befinner mig på och försöker samla ihop delarna för att fatta ett beslut om vilken väg jag ska gå. 

Det som just nu är avgörande är min ork. Jag är trött. Så förbannat trött. Mitt hem är ett kaos för att jag inte orkar ta hand om det och motionen blir inte av för att jag inte orkar kontra motståndet och sköta kosten så att hungern inte fattar mina beslut åt mig. För att kunna tampas med mitt inre motstånd behöver jag ha ork. Jag har ingen ork. Nästan ingen alls. 
Kanske är det så, att jag behöver medicinerna för att lyfta mig så jag orkar ändra om mina rutiner och mina vanor. För att det vardagliga inte ska ta emot så otroligt mycket? Kanske är det just så som det var när jag inledningsvis började i terapi? Att jag behöver medicinerna för att ta mig ur den depression jag befinner mig i, för att orka arbeta med mig själv? Jag orkar inte hålla på med sjukskrivningar och Försäkringskassan längre. Orkar inte oroa mig över ekonomin som blir drabbad då jag är borta mycket från jobbet. Kanske behöver jag ett uppsving för att orka lägga om mitt liv så att jag tillslut kan bli helt medicinfri? Jag är obeslutsam.

12:12

12:12

Länge sedan jag skrev. Ord, stavelser och meningar har snurrat runt i huvudet. Det har funnits saker att skriva om, men fingrarna har inte riktigt orkat. 

Trådarna som finns att dra i är svåra att välja mellan, men de finns där. Hängandes, suktandes. De vill att jag ska slita tag i dem och formulera, formulera, formulera. Jag förmår mig inte och trådarna blir hängandes. 

Sista veckan på halvtid nu, sedan återgår jag till att arbeta 80%. Kommer byta typ av tjänst vilket jag tror är bra, även om det gör mig sorgsen. Jag älskar de klasser jag undervisar nu, verkligen älskar. Det kommer vara svårt att släppa taget om dem. Lärorikt då att släppa taget är en av de saker jag behöver öva mig på, men likväl sorgligt. 
Jag tror det kommer bli bra för mig och jag kommer få stor nytta av min högkänslighet. Det ska bli spännande. En utmaning. 

Utmaningar innebär också ofta rädsla. Mitt liv är just nu fyllt av utmaningar vilket innebär att jag ibland är väldigt rädd. Inte skräckslagen, men rädd. Mina känslor har dragit sig tillbaka, kanske är jag mer stabil, kanske börjar jag bli känslorkall, jag vet inte. Det är ok. Jag väntar, försöker inte stressa på, håller i och emellanåt står jag ut. Det är ok.

Har fått remiss tillbaka till psykiatrin, där jag gått tidigare. Bad om att få träffa en annan läkare än den medicinkåta kvinna jag tidigare träffat. Jag vill inte äta mediciner, eller jo, det vill jag visst. Klart att jag vill ha en snabb fix som tar bort, dämpar och får mig att slappna av. Det jag inte vill ha är bomullen i huvudet, att hjärnan känns som en grå och seg massa och att allting känns avtrubbat. JAG känns avtrubbad. Det vill jag inte ha. Jag vill ha stöd och hjälp, inte piller. Jag vill bli lyssnad på och förstådd, inte svälja tabletter eller kapslar. 
På vårdcentralen säger läkaren att jag är på väg in i en depression men att de inte vill mixtra med mediciner som Venlafaxin osv. 
Jag är orolig för att läkaren jag kommer till inte ska förstå mig, inte lyssna och vara precis lika pillerkåt som den tidigare läkaren. Jag VILL inte äta Lamictal, Seroquel eller Concerta. Jag vill inte äta Venlafaxin eller Lyrica. Det måste finnas andra vägar. Det FINNS andra vägar. Jag behöver bara hjälp att gå dem och det kan ingen medicin i världen hjälpa mig med. Jag behöver en trygg och varm vägledande hand som kan guida mig medan jag provar nya vägar mot nya mål. Jag är öppen för en behovsmedicin för de stunder det är som värst. De stunder då jag inte riktigt förmår att resa mig upp alls. Absolut! Men det är inte samma sak som att knapra kemikalier varje dag. Det är inte samma sak som att vara fast i en medicinering utan tydlig plan på vad som ska göras. 
Jag verkligen hoppas att besöket hos läkaren ska gå bra, att hen ska förstå. 

Livet är så mycket. Ibland FÖR mycket. Men det är ändå givande så länge jag har blicken på rätt saker.

Nedtrappning #1

Frågorna som ställdes var samma som alltid. Undran kring hur jag mår, hur det går för mig och om jag sover och motionerar ordentligt.
Bättre, Ok, Nej och Nej, svarade jag.
Hon blev besviken på att jag inte utnyttjat FaR – fysisk aktivitet på recept. När jag förklarade att anledningen var av ekonomisk karaktär vreds hennes anletsdrag i något som skulle kunna klassas som oro. Det skulle senare visa sig att det grundade sig i att Försäkringskassan har dragit hårdare åt sitt regelverk. Det bekom mig inte särdeles just då, just där. Mina tankar togs upp av funderingar kring hur jag skulle lägga fram för henne att jag vill trappa ut mitt Venlafaxin. Jag var orolig.

När orden gällande Venlafaxinet lämnat min mun ändrades hennes blick något åt det nedlåtande hållet och jag tyckte mig kunna se att hennes mungipor liksom ryckte till lite, som om hon försökte hålla igen en impuls av att vilja le.

– Det är ditt beslut, sa hon. Men som läkare säger jag nej. Det är ingen bra idé.

– Jag håller inte med dig, svarade jag.

– Jag har ätit mediciner i över tio år. Någon gång måste jag ju prova att vara utan, fortsatte jag.

– Ja, sa hon försiktigt. Människor som är äldre, när de mår dåligt, då kan det vara läge att trappa ner efter ett halvår till ett år. Men du är ung och har haft återkommande problem. Därför vill jag säga nej men du bestämmer själv.

Plötsligt fann jag mig själv sitta mitt emot överläkaren på min mottagning och argumentera mot mediciner. Jag påtalade orimligheten i att äta mediciner så länge för att kunna fungera i samhället men fortfarande må dåligt. Det ni behandlar är symtom. Problematiken finns kvar.
När jag sa till henne att jag mår bättre än någonsin sedan jag slutade äta Lyrica såg hon konfundersam ut. Att jag därtill nämnde att Energiterapin och hypnosen har hjälpt mig att komma till rätta med saker och ting på djupet sa hon ingenting mer än att jag får bestämma själv. Så det gjorde jag och nu är jag inne på dag fem i nedtrappningen av Venlafaxin.
Har gått från 225mg till 187,5mg. Första dagen märkte jag inte av det. Andra dagen var inte lika rolig. Läpparna domnade bort lite, det stack i huden, hade svarta prickar framför ögonen, jag mådde illa och hade yrsel. Synen påverkades ganska starkt och ångestpåslaget var stort. Nedstämdheten kom som ett brev på posten. Kände av stressen både i kroppen och i psyket. Kunde inte varva ner och meditation eller avslappningsövningar gav mig bara en känsla av panik. Sömnen påverkades negativt också. Trots Atarax och Propavan kan jag inte komma till ro så jag får sova ordentligt. Äventyret är påbörjat.

Emellanåt vacklar jag lite i mitt beslut, tror jag. För i grund och botten är jag inställd på att medicinerna ska BORT! Hade först tänkt be om mediciner som kunde lugna mig effektivt när ångestpåslaget blev för stort och mediciner som kunde hjälpa mig att somna. Jag bad aldrig om det. Viljan att komma bort från medicinerna är stark. Den är befäst i mig och jag står beslutsam kvar. Jag vill lära känna mig själv, HELA mig själv, igen. Jag vill känna alla känslor, vara klar i huvudet och känna att jag tar mig fram för egen maskin.

image
På väg

Det finns en oro i mig, det finns det alltid. Dock väljer jag att inte ge den utrymme. Nu ska medicinerna bort. Vad som händer sedan och hur det visar sig gå, det tar jag då. Idag mår jag väldigt bra, bättre än på länge. Det är kul att vara tillbaka på jobbet på 25% även om det tar mycket energi från mig och jag försöker ta en dag i taget och göra det bästa möjliga av den. Ställer inte så höga krav på mig just nu utan är nöjd i det lilla jag gör och det går förvånansvärt bra.

Jag ser så mycket fram emot den dagen då medicinerna är borta, jag är jag i all min härlighet och allt det jag känner är äkta.

Jag känner och det är ok

Jag sitter längst fram på livets berg- och dalbana. Virvlar runt i kontrollerad panik samtidigt som jag släpper ångesten fri ihopp om att åka ifrån den. Far åt alla håll och kanter men är samtidigt stabil. Vet inte hur det kommer sig och jag tänker inte bemöda mig med att varken värdera det eller undersöka saken närmre.
Det här är jag. Idag känner jag såhär och det är ok.

I väntrummet hos läkaren var det ganska tyst. Vägen dit var jobbig. Såg mig själv i varenda skyltfönster (ja jag valde att titta dit, någon gång kanske jag blir positivt överraskad) och var medveten om varenda cell i min kropp. Varje halvt kilo av mig vägde som ett helt kilo. Allt med mig var dubbelt. Solen brände i ansiktet och jag försökte skärma av mig från omvärlden med musik.

En kvinna i vita leggings och svart topp vandrade runt i väntrummet. Hon hade ångest. Jag såg den. Kände den. Hon drack vatten och försökte andas. Jag försökte andas åt henne, vet inte om det hjälpte eller inte.
Bredvid mig satt en ung man med en dosett i famnen. Han lekte nervöst med luckorna och det välbekanta klicket när luckan går i lås dök titt som tätt upp i mina hörselgångar. Min dosett är blå.
En man blev uppropad och leenden utbyttes. Jag funderade en stund på om väntrums-leenden är äkta eller om det är av ren artighet. Hur mycket försöker vi bita ihop där i väntrummet? Ganska märkligt att vi inte ens kan slappna av där. Till och med där, där där alla förstår vad ärendet gäller, kan vi inte vara öppna.
En annan kvinna, i svarta byxor och vit topp och långt svart hår fyllde på sin kaffekopp. Klockan passerade min tid och gick tio minuter till innan jag fick stiga på. Jag visste inte om jag skulle le och vara artig eller vara öppen och mig själv. Det slutade i ett enda mitt emellan.

När vi diskuterade medicinering kunde jag se skepticismen i hennes ögon. Den fullkomligt strålade ut i rummet. Hon sa nej, jag sa jo! Venlafaxinet ska bort. Att sluta med Lyrican var det bästa som hänt mig. Hon sa att det var mitt beslut men att hon tycker nej. Jag sa att jag tyckte ja. Sedan fortsatte ord komma ut ur mig och jag fann mig själv sittandes mitt emot överläkaren på min mottagning och ifrågasätta medicinering inom psykiatrin. Mina egna ord förvånade mig. Det kändes bra. Jag framhöll att jag inte tycker att det är rimligt att jag ska äta mediciner i tio år utan att en enda gång försöka trappa ner. Hon jämförde med diabetes, jag tyckte hon var lite dum i huvudet. Jag sa inte det.
Jag lyckades också få ur mig att den traditionella sjukvården enbart behandlar symtom för att få ”fungerande” människor ut i samhället men att dessa människor fortfarande mår dåligt. Enda skillnaden är att de orkar bita ihop mer. Ja sa att det egentliga problemet kvarstår och att jag blivit mer hjälpt av energiterapin än vad jag någonsin blivit. Hon kan ha tagit illa upp. Det slutade i alla fall bra.

Vi har gjort upp en plan. Venlafaxinet ska väck och imorgon börjar jag jobba. Känner mig positiv, stark och nyfiken i detta. Imorgon är allt antagligen kaos igen. Det är ok.

För en tid sedan – ett läkarbesök

Utmattning, depression, ångest, generaliserat ångestsyndrom (GAD), panikångest, social fobi, agorafobi, ADHD och bipolaritet.  KBT, psykodynamisk terapi, läkarbesök, sjukskrivningar och energiterapi. Citalopram, Efexor/venlafaxin, Lyrica, Sertralin, Cymbalta, Cipralex, Atarax, Stesolid, Imovan, Propavan och Theralen.

En sörja av självförakt, rädsla, en inre storm, förvirring och oduglighet. Jag vet inte hur länge min hand varit utsträckt eller hur många som tagit den. Har träffat så många olika läkare, psykiater, terapeuter och psykologer att jag har tappat räkningen. Var finns jag i den här sörjan? Vem är jag? Vad är jag?

På väg mot läkaren, som så många gånger förr,  var jag uppmärksam på allt som hände runt mig. Starkt inkännande alla jag mötte och så otroligt medveten om mig själv och min kropp. Jag visste att klänningen smet åt där jag inte vill att den ska smita åt, jag visste att mina steg var klumpiga och jag kände att min kroppshydda var enorm. Jag letade blickar, försökte lista ut vad människor tänkte, kände in och drog slutsatser. Alltid samma process utomhus, alltid samma process bland människor.

Fem dagar på Lamictal 25 mg. Livrädd för livshotande biverkningar men det värsta hade lagt sig. Det kändes som att det var då mitt öde skulle avgöras. Beslut skulle tas om hur mitt framtida jag skulle se ut, vem jag skulle komma att vara.

Blodtrycket var bra, men pulsen var hög. Den dubbelkollades. Jag la fram min terapeuts önskemål. Att minska på mina mediciner. Jag berättade att min terapeut vill behandla mig ren, utan mediciner. Läkaren såg frågande på mig. Jag visste att hon inte förstod.
Jag hade hamnat i ett slagfält, mitt i en strid mellan traditionell friskvård och alternativ till denna. Den ena sidan vill pumpa i mig mediciner, den andra vill ta bort dem helt. Samtidigt säger de att det är mitt val, att jag bestämmer och att det jag vill är det som väger tyngst. Jag hatar det.

Jag är en människa dålig att fatta beslut som gäller mig själv. Hos min vän kunde jag tidigare inte ens välja tekopp att dricka ur eller vilket te jag ville dricka. Vid andra typer av beslut ringer jag alltid och frågar om råd och går på det rådet som känns bäst eller lyssnar mest på den personen som kan tänkas bli mest besviken om jag gör på något annat sätt än det de föreslagit.  Hur skulle jag kunna fatta ett sådant här beslut? Om något så stort som mitt liv?

Vad händer om jag slutar ta mina mediciner? Hur kommer jag må? Kommer jag rasa igen? Kommer den traditionella sjukvården få en möjlighet att skratta åt mig i min misär samtidigt som de skriker: “VAD VAR DET VI SA DIN ÅNGESTFYLLDA JÄVEL??!!” och fylla mig till kräkningsgränsen med mediciner?

Jag fyllde i skattningar. Det var det gamla vanliga. Hur har du mått de senaste tre dagarna? 0-5. Vill du ta livet av dig? Äter du som vanligt? Kan du koncentrera dig och tycker du om dina vänner som du gjort tidigare? Det lustiga är att jag vet exakt hur jag ska svara för att vara mer eller mindre deprimerad. Jag skulle kunna få läkaren att fatta beslut om tvångsvård direkt och jag skulle kunna få henne att tro att allt är toppen och att medicinerna mirakulöst gjort mig frisk. Jag svarar alltid sanningsenligt. Då var jag 22 poäng deprimerad och 12 av 13 poäng bipolär. Kommer på mig själv med att fundera över om det är ett bra resultat, hade jag vunnit och vad blev vinsten?

Läkaren framhöll att Lamictal är en fantastisk medicin, så även Lyrica. Hon talade om att jag fick räkna med en process på 9 månader. 6 månader innan fullgod effekt av Lamictalen visade sig. “Det här kanske inte kommer fungera”, sa läkaren. “Så härligt”, tänkte jag. Jag var jättesugen på att knapra piller i höga doser i 9 månader för att sedan konstatera att det inte fungerade samtidigt som jag betalar för en terapi som kanske inte får fullgod effekt för att jag äter så mycket mediciner.  Betydligt fattigare, mer vilsen och med en kropp full med diverse medikamenter. Skulle det vara jag 9 månader framåt?

All min kärlek!

Då – del 2

En psykolog sade till mig i början på min karriär som psykiskt ohälsosam att mina självmordstankar var bra eftersom de tog mig ur mina panikångestattacker. För så var det, det enda som kunde ta mig ur attackerna var tankar på att ta livet av mig. Att tänka på att lägga mig i badkaret och skära där jag borde, köra en kniv i lämplig kroppsdel, sätta en plastpåse över en annan eller helt enkelt svälja all sprit och alla tabletter jag hade hemma och lägga mig för att sova, var det enda som fick mig lugn.
Det där satte sig fast i mig på något sätt. Jag hade alltid en utväg. Kunde alltid ta mig därifrån. Hennes ord legitimerade mina självmordstankar, vilket i sin tur befäste min ångest. För det gjorde inget att jag emellanåt var ett vrak, det fanns alltid en lösning. Jag hade alltid en utväg.

Samma psykolog sade till mig några år senare, när jag av en slump hamnade hos henne igen efter att fått diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom), att jag inte skulle identifiera mig med min ångest. Ångest var något jag hade, men jag var mer än min ångest. Ångesten var inte min identitet. Jag var inte min ångest. Förvirringen var ett faktum. Jag hade spenderat så mycket tid till att acceptera min ångest och att jag mådde dåligt, och nu skulle jag inte anse den vara en del av mig. Kampen med att slita ångesten bort från mig, särskilja mig och mitt mående från varandra inleddes.

Jag har fått en del diagnoser att identifiera mig med genom åren. Depressiv, depressionen har alltid funnits där. Läkarna pratade om synapser i hjärnan, att jag inte producerade serotonin, att min depression var kronisk. Panikångest, har kommit och gått över tid och när den dykt upp har det satts in punktinsatser på att få bort paniken, vilket har fungerat tillfälligt. GAD, min favorit och den diagnos jag identifierat mig mest med. Hur skönt har det inte varit att säga att jag har ständig ångest och att det faktiskt finns några bokstäver som står för det? Social fobi, den diagnosen gjorde enbart att jag drog mig undan människor än mer. Bipolär, den senaste diagnosen som inte ens var en riktig diagnos. När läkarna hela tiden kom med nya termer, nya förklaringar på vem jag är och varför jag mår som jag mår, försökte jag hela tiden hitta en ny identitet baserad på dessa termer och diagnoser. Jag byggde upp ett jag kring detta och sedan gick det inte lång tid innan jag skulle bli och vara någon annan. Under alla dessa (tio) år, har jag jagat förklaringar på vem jag är och varför jag är som jag är, i bokstäver, diagnoser och mediciner. Idag, är det fullkomligt absurt för mig att jag skulle behöva mediciner för att vara jag.

Jag valde aldrig. Jag hade aldrig kontrollen över vad som hände. Eftersom självmordstankar inte vara något farligt utan tvärtom någonting bra, något som kunde hjälpa mig, släppte jag taget och all kontroll och bara flöt med. Mitt i massan av människor som mådde psykiskt dåligt kunde man hitta mig, studsandes mellan bokstavskombinationer och psykologitermer, intagandes olika preparat i sökandet efter mig själv. Jag gjorde aldrig och fick aldrig göra, ett eget aktivt val. Beslut fattades åt mig och jag litade på dem jag mötte, de som var utbildade och skulle kunna sådant här. Svalde piller efter piller, gick i terapi efter terapi och tänkte aldrig att jag hade ett eget val. Det var fel på mig. Det fanns inget jag utan mediciner, jag var ickeexisterande och utan tabletterna var jag ett fullkomligt vrak. Med medicinerna fungerade jag.

Mediciner har inte bidragit till klarhet. Analyserandet och tolkandet, grubblandet, har fortsatt. Frågor som snurrat så fort i hjärnan att den tillslut blivit överhettad vilket lett till utbrott, ångestattacker eller apati. Terapeuter har gett mig många bra verktyg att använda mig av. Verktyg som gjort att tillvaron varit hanterbar. Men jag har aldrig valt själv. Aldrig tagit eget ansvar, aldrig tagit kontroll. Min psykiska hälsa blev ett med mig själv. Jag såg mig själv som en defekt människa. Allt var utom min kontroll. Jag kunde inte hantera något på egen hand. Det terapeuterna sa till mig att göra, det gjorde jag. Utan dem hade jag aldrig kommit vidare. Jag glorifierade dem och terapin jag gått i. Medicinerna blev mina bästa vänner, för utan mediciner kunde jag inte leva. Ändå har det alltid funnits ett hopp inom mig om att jag en dag skall klara mig utan mediciner. När min tillvaro blivit stabil. När jag har träffat någon att leva med, någon som tar hand om mig och vi bor i ett perfekt hem och allt är bara sådär sagolikt. Då, då skulle jag klara mig utan mediciner. Beslutet var såklart inte mitt, det var läkarna som bestämde vad som var bra för mig och inte. För jag visste inte själv, för jag hade ingen kontroll. Jag var ett vrak och om vraket kunde lagas eller ej berodde inte på mig utan på läkare, psykologer, mediciner och terapi. Jag var och blev oförmögen.

All min kärlek!