En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Annonser

Goodbye Cymbalta


Dags för ännu ett försök att sätta ut medicinerna. Först ut att lämna min kropp är: Cymbalta.

Andra dagen utan de 60mg idag. Märker inget jätteannorlunda. Läpparna pirrar lite, huvudet gör ont och jag känner mig lite yr. 

Om en månad ringer läkaren mig och då är det dags att ta farväl av: Voxra.  

Av förhoppning och förväntan

Inom henne en evig undran om det hon gör är rätt, och för vem. Är det rätt för henne? Är det rätt för någon annan? 
Viljan att fråga om råd som alltid pockar på. Som vore hon oförmögen att fatta beslut, rädd för andras blickar som avslöjar åsikter hon inte är redo för. 
Ett konsekvenstänk som i grunden går ut på att tillfredsställa andra, göra andra sinnen än hennes egna nöjda. 

Den egna rösten som drunknar under alla skal av förhoppning och förväntan. Den egna rösten som försvinner i sorlet av rädsla och inpassningsförsök. Den egna rösten som blir ett pip i ett vakuum av skrik. 
Muskler som spänns då den tjocka magen dras in, som skulle övervikten försvinna om hon håller inne sina andetag. Mascaran som varsamt läggs på medan frågan om för vem hennes fransar ska tjockna väcks under den noggrannt utsuddade kajalen som tynger hennes ögonlock. Nacken som värker av frågor. Ett bäcken som gnisslar efter svar. 

Ett hav av måsten med vågskvalp av stress som sköljer över hennes trasiga fötter som endast försöker vandra framåt. Saltet som tillslut blir beskt av det saliv som virvlar mellan hennes sammanbitna tänder. 
Pannan som bränner trots att solens strålar inte nått huden. Bränner av tappra försök att finnas till. 

Frågan som kvarstår och dygnet som hennes enda betänketid. Hon vänder blicken uppåt, utåt och hörseln inåt. Söker inom och utom för att finna vägledning. Vill fråga, läsa på, be om råd. Hon bromsar och håller emot medan livet gasar på. 
Piller eller inte piller. Det är frågan.

Energiterapi

I maj 2015 började jag i energiterapi. Det jag gör där är, hör och häpna, att arbeta med energier. Utöver detta får jag samtal och får arbeta med hypnos. Den stora skillnaden mot traditionell psykoterapi är att arbetar på ett helt annat plan med mig själv. KBT och psykodynamisk terapi har hjälpt mig och gett mig bra verktyg att arbeta vidare med. Dock har det ursprungliga problemet alltid funnits kvar. Detta har resulterat i långvarig medicinering och fyra olika terapiomgångar och en faslig massa diagnoser och framför allt en ständig känsl av att jag är så förbaskat fel.
Så många gånger jag suttit i väntrum och ångestladdat funderat över vad det är som är fel på mig. Vad som är fel med mig. Så mycket energi som gått åt till att fundera över detta, till att mota bort ångest och försöka bita ihop, vara fungerande, vara normal.

Energiterapin har gett mig helt andra verktyg. Ett annat perspektiv att se på livet ur.
I energiterapin har jag utforskat mitt hela jag och mött sidor av mig själv jag inte trodde jag hade. Mina tillkortakommanden har utmanats och saker har ställts på sin spets. Det jag arbetat med är orsaken till mitt dåliga mående, inte symtomen det gett vilket jag kan uppleva att den traditionella terapin ofta riktar in sig mot. Där handlar det om att kunna jobba, ha relativt fungerande vardagsliv och orka med att träffa folk då och då. Så har det också blivit men jag har alltid haft ångesten vid min sida, i allt jag gjort.

Efter att jag började i energiterapi har jag börjat ifrågasätta mina vanor, mina relationer men framför allt mitt eget förhållningssätt till min omvärld, människor och fenomen. För det är det enda jag kan påverka. Hur jag uppfattar saker och väljer att reagera på dem. Hur jag förvaltar mina tillgångar. Jag går hos en terapeut som själv är högkänslig och arbetar mycket utifrån detta vilket har fått mig att förstå en hel del om mig själv. Det viktigaste är kanske insikten om att jag inte är fel. Jag är jag. Sakta men säkert har jag fått utforska mig själv på olika sätt och fått nya insikter om mig själv och om hur jag fungerar. Allt jag bär på har ställts på sin ända och rotats i mer eller mindre. Knutar har lösts upp och trassel retts ut.

När jag började med energiterapi åt jag två tunga mediciner. Efter fem månader började jag trappa ut den ena av dem som numera är helt borta och har så varit ett tag. Nästa vecka tar jag tag i den andra medicinen. Jag har ätit dem i över tio års tid. Det är läskigt, för vem är jag utan mina mediciner? Jag vet inte. I takt med att medicinerna försvinner får jag lära känna mig själv igen, hela jag.
Det var fantastiskt att trappa ut den första medicinen och jag är så glad att jag gjorde det. Det känns inte längre som att hjärnan ligger i dimma, bomull eller som att tankarna rör sig i seg sirap. Jag är med i matchen. Tack vare de verktyg jag lärt mig arbeta med kan jag hantera min ångest på ett helt annat plan och ångesten är inte alls lika närvarande som tidigare. Inte alls på samma sätt.
Jag vet idag att jag kan klara mig utan medicinerna. Att jag har den styrkan i mig och att jag kan hantera det som dyker upp utan medicin. Det ger mig en känsla av frihet. Att jag själv kan bestämma, att min kropp är ”ren” och att mina känslor och det som sker i mig är ”på riktigt”.
Mediciner har varit nödvändigt för mig och det är många människor som behöver dem men jag tror inte det är bra i längden. 10 år är alldeles för lång tid och jag är glad att jag kommit till en punkt där jag är redo att leva utan dem.

Energiterapin har verkligen hjälpt mig och jag önskar att jag vetat om detta tidigare. På ett års tid har jag kommit längre än under de övriga nio åren, men allt har sin tid. Jag jobbar vidare och hoppas att jag på något sätt kan få fler att bli hjälpta för tyvärr är det många som mår dåligt idag.

För en tid sedan – ett läkarbesök

Utmattning, depression, ångest, generaliserat ångestsyndrom (GAD), panikångest, social fobi, agorafobi, ADHD och bipolaritet.  KBT, psykodynamisk terapi, läkarbesök, sjukskrivningar och energiterapi. Citalopram, Efexor/venlafaxin, Lyrica, Sertralin, Cymbalta, Cipralex, Atarax, Stesolid, Imovan, Propavan och Theralen.

En sörja av självförakt, rädsla, en inre storm, förvirring och oduglighet. Jag vet inte hur länge min hand varit utsträckt eller hur många som tagit den. Har träffat så många olika läkare, psykiater, terapeuter och psykologer att jag har tappat räkningen. Var finns jag i den här sörjan? Vem är jag? Vad är jag?

På väg mot läkaren, som så många gånger förr,  var jag uppmärksam på allt som hände runt mig. Starkt inkännande alla jag mötte och så otroligt medveten om mig själv och min kropp. Jag visste att klänningen smet åt där jag inte vill att den ska smita åt, jag visste att mina steg var klumpiga och jag kände att min kroppshydda var enorm. Jag letade blickar, försökte lista ut vad människor tänkte, kände in och drog slutsatser. Alltid samma process utomhus, alltid samma process bland människor.

Fem dagar på Lamictal 25 mg. Livrädd för livshotande biverkningar men det värsta hade lagt sig. Det kändes som att det var då mitt öde skulle avgöras. Beslut skulle tas om hur mitt framtida jag skulle se ut, vem jag skulle komma att vara.

Blodtrycket var bra, men pulsen var hög. Den dubbelkollades. Jag la fram min terapeuts önskemål. Att minska på mina mediciner. Jag berättade att min terapeut vill behandla mig ren, utan mediciner. Läkaren såg frågande på mig. Jag visste att hon inte förstod.
Jag hade hamnat i ett slagfält, mitt i en strid mellan traditionell friskvård och alternativ till denna. Den ena sidan vill pumpa i mig mediciner, den andra vill ta bort dem helt. Samtidigt säger de att det är mitt val, att jag bestämmer och att det jag vill är det som väger tyngst. Jag hatar det.

Jag är en människa dålig att fatta beslut som gäller mig själv. Hos min vän kunde jag tidigare inte ens välja tekopp att dricka ur eller vilket te jag ville dricka. Vid andra typer av beslut ringer jag alltid och frågar om råd och går på det rådet som känns bäst eller lyssnar mest på den personen som kan tänkas bli mest besviken om jag gör på något annat sätt än det de föreslagit.  Hur skulle jag kunna fatta ett sådant här beslut? Om något så stort som mitt liv?

Vad händer om jag slutar ta mina mediciner? Hur kommer jag må? Kommer jag rasa igen? Kommer den traditionella sjukvården få en möjlighet att skratta åt mig i min misär samtidigt som de skriker: “VAD VAR DET VI SA DIN ÅNGESTFYLLDA JÄVEL??!!” och fylla mig till kräkningsgränsen med mediciner?

Jag fyllde i skattningar. Det var det gamla vanliga. Hur har du mått de senaste tre dagarna? 0-5. Vill du ta livet av dig? Äter du som vanligt? Kan du koncentrera dig och tycker du om dina vänner som du gjort tidigare? Det lustiga är att jag vet exakt hur jag ska svara för att vara mer eller mindre deprimerad. Jag skulle kunna få läkaren att fatta beslut om tvångsvård direkt och jag skulle kunna få henne att tro att allt är toppen och att medicinerna mirakulöst gjort mig frisk. Jag svarar alltid sanningsenligt. Då var jag 22 poäng deprimerad och 12 av 13 poäng bipolär. Kommer på mig själv med att fundera över om det är ett bra resultat, hade jag vunnit och vad blev vinsten?

Läkaren framhöll att Lamictal är en fantastisk medicin, så även Lyrica. Hon talade om att jag fick räkna med en process på 9 månader. 6 månader innan fullgod effekt av Lamictalen visade sig. “Det här kanske inte kommer fungera”, sa läkaren. “Så härligt”, tänkte jag. Jag var jättesugen på att knapra piller i höga doser i 9 månader för att sedan konstatera att det inte fungerade samtidigt som jag betalar för en terapi som kanske inte får fullgod effekt för att jag äter så mycket mediciner.  Betydligt fattigare, mer vilsen och med en kropp full med diverse medikamenter. Skulle det vara jag 9 månader framåt?

All min kärlek!