”Du behöver hjälp”

Jag minns så väl när jag på riktigt förstod att något var fel på mig, att jag inte mådde bra. Det var i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina storebröder. Paniken hade gripit tag i varenda cell i min kropp, jag höll mig om halsen för jag inte kunde andas, rädslan rann över min varma hud och som jag skakade. Tårarna forsade i tysthet. Jag ville inte att min bror skulle höra. Smärtan. Förvirringen. Hjärtklappningen.
Jag förstod inte alls vad det var som hände. Medan tankarna rusade i huvudet som aldrig förr var jag övertygad om att jag skulle dö. Jag hade varit med om detta några gånger tidigare, men just detta tillfälle har satt sig på minnet. För det var den här gången som fick mig att söka hjälp.
Där stod jag, i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina bröder, i full panikångest och var övertygad om att jag skulle dö. Det som hände då var nästintill ironiskt. För att försöka få stopp på alla tankar som snurrade och stack i hjärnan slog jag mig i huvudet, jag försökte hålla i huvudet och rent fysiskt stoppa hjärnans hastighet. Självfallet var detta inget fungerande koncept och jag sjönk ner på toalettstolen.
Av någon anledning fastnade min blick på badkaret. Jag såg hur det var till hälften fyllt med vatten. I vattnet låg jag. Handlederna och andra diverse ställen på min kropp var uppskurna och blodet blev på något sätt en vacker kontrast till det vita badkaret. Då, precis i den stunden, stannade hjärnan. Den tömdes på tankar och allt blev stilla. Smärtan försvann, hjärtat slutade rusa och jag kunde andas lättare.
Förvånad kände jag efter. Ville jag dö? Nej, verkligen inte. Men jag orkade inte leva.

Tanken på självmord fick allt att stanna upp som om någon hade tryckt på en knapp. Det var en av de skönaste känslorna jag upplevt. Det som återkom som ett brev på posten, var rädslan. Jag ställde mig upp och tittade in i spegeln. Länge stod jag så och betraktade mig själv. Rädd för att ha kommit till en punkt i mitt liv då jag ville ta livet av mig. Men känslan i min kropp sa ju att jag inte ville det, jag orkade bara inte leva längre. Dö ville jag ju inte.
Jag såg på min spegelbild och jag minns att jag viskade till mig själv: ”Du behöver hjälp.”

Efter detta tog jag kontakt med min husläkare på vårdcentralen. Hon ville ge mig mediciner. Jag ville inga mediciner ha. Jag hade hört så många skräckhistorier om antideppressiva mediciner. De skrämde mig. Min läkare skickade remiss till psykmottagningen i kommunen jag då bodde i. Läkaren ville att jag skulle ta Atarax. Fyra gånger om dagen skulle jag ta dem. För att mildra min oro. Det gjorde jag. Sedan gick jag på ett slags kartläggning på psyk och blev diagnostiserad som deprimerad och ångestfylld. Där och då blev jag en av alla dem som vårdas för psykisk ohälsa. Detta var runt 2003-2004 ungefär. Efter ett tag började jag med antidepressiva mediciner och när jag fick diagnosen generaliserat ångestsyndrom började jag med den medicin som jag äter idag, Venlafaxin. Venlafaxin i kombination med Lyrica blev sedan mina ständiga följeslagare.

All min kärlek!

Annonser