Energi som resurs

Min terapeut sa en gång något som etsat sig fast i mig: Resurser. Se din energi som en resurs. 
När jag sedan satt och skulle betala mina räkningar och försökte lägga något som skulle likna en budget började jag fundera mer på det där. 
Resurser. 

Jag har en inkomst i form av pengar. Dessa pengar fördelar jag på olika områden i mitt liv. Vissa områden som måste tas omhand för en trygg tillvaro, andra områden som jag valt av olika anledningar. Inkomster och utgifter. Målet är att det tillslut ska finnas ett överskott som kan bunkras och användas vid lämpligt tillfälle. Det ska finnas balans.

Vad händer om jag ser på min energi som jag ser på pengar?

Vissa saker i livet ger mig energi – det är min inkomst. Sedan finns det saker jag måste göra, som jag måste lägga energi på, och saker jag väljer att lägga energi på – det är mina utgifter. Målet är att ha en buffert av energi att tillgå när det behövs. Det ska finnas balans. 
Alltför ofta har jag känslan av att jag inte orkar, jag har ingen energi. Det är en tråkig känsla som påverkar stora delar av mitt liv och jag önskar ofta att jag hade mer ork. 

Vi leker med tanken!

Om jag skulle göra en budget över min energi istället för min ekonomi, hur skulle den se ut då?
Vad är det som tillför energi i mitt liv – min inkomst, och vad är det som kostar energi – mina utgifter. Efter en sådan uträkning, hur ser balansräkningen ut?

Vad kan jag investera i (även om jag tycker det är tråkigt) som kan generera högre inkomst, det vill säga mer energi? Vilka kostnader kan jag dra ner på? 

Exempel:

Inkomster (GER energi) – sömn, mat, människor jag tycker om, kreativitet, skratt, prestation, mitt jobb, beröring, bra musik…

Utgifter (KOSTAR energi) – mitt jobb, folksamlingar, för mycket ljud, sömnbrist, alla vardagliga bestyr, oförutsedda händelser, umgänge, dränerande människor, samtal, stress…

Investeringsmöjligheter (Vad kan bidra till MER inkomst) – god sömn, rutiner, motion, BRA mat, tillfälle för återhämtning, avslappning och meditation…

När det handlar om pengar finns det få människor som tackar nej till mer eller är beredda att göra en ansträngning för att uppnå en högre inkomst. 
Vad händer om vi resonerar likadant med energi och välmående?

Annonser

Semester

Jag har tre dagar kvar på den ledighet som varit den längsta ledighet jag någonsin haft. 

Storslagna drömmar om hur sommaren skulle bli kantade tiden dessförinnan och som det allt som oftast alltid blir har sommaren sett hela annorlunda ut i jämförelse med vårens sommarfantasier. 
Inte har jag gjort någon enorm ansträngning gällande träning utan kommer tvärtom tillbaka till arbetet med en liten viktökning. Inte har jag heller storstädat mitt hem eller mig själv och de böcker som skulle blivit lästa har ej lästs.

Sommaren bjöd på en tripp till Öland Roots. Femte året i rad jag var där och som vanligt var det med blandade känslor. Fullt av kärlek och underbar natur gav resan mig energi. Fullt av ljud och människor tömde den mig på energi. Jag är glad att jag åkte men vid hemkomst var mina energidepåer rätt så tomma.

Vidare bar det av till Åland, till pojkvännens mormor. Lugn och ro. Naturen tätt inpå och en tystnad värd att dö för. Morgon och kväll vandrade kossorna till och från sitt sommarbete, ackompanjerade av motorljudet från en gammal moped som visade dem vägen. gra
Frisk luft och solsken stärkte mig. Ovanan och nya människor försvagade mig. 
Den underbaraste stunden var den sista dagen, då jag och min pojkvän tog båten ut i den Åländska skärgården och spenderade hela dagen på en ö bara vi två. Där gick jag runt, barfota i min bikini, och brydde mig inte om någonting. Vi badade från klipporna och kokade kaffevatten över öppen eld. Ljudet från havet var ständigt närvarande och solen värmde min kropp. Vi gjorde direkt ingenting, inte på hela dagen, men det spelade absolut ingen roll. Jag bara var och det var fullt tillräckligt och på alla sätt och vis underbart. 
Vi lämnade ön sent på kvällen och konstaterade båda två att det hade varit underbart att spendera natten på ön. Under båtresan hem gick solen ner över havet och jag log, med hela ansiktet medan vattnet stänkte i mitt ansikte och vinden fick mitt hår att hamna i alla möjliga och omöjliga lägen. I just den stunden, där och då, var jag lycklig. En underbar men skrämmande känsla. 

Innan jag reser iväg någonstans, långt eller kort, går mycket av min energi åt till att planera, organisera och oroa mig. Alla olika möjliga scenarion gås igenom både en och tre gånger. Vem säger vad och jag, vad gör jag då? När jag kommit iväg och tillslut är på plats känns det lite lättare. Sedan följer en tid av anpassning. Jag suger åt mig nya intryck som en svamp och jobbar hårt på att smälta dem och vänja mig vid min nya omgivning och vad jag har att förhålla mig till. Det tar några dagar, sedan kan jag börja slappna av. Lite mer än en tredjedel av min vistelse på de olika orterna går åt till att vänja mig och när över hälften passerat börjar jag kunna börja slappna av. Det är tråkigt att så mycket tid går åt till att landa och att jag inte hinner njuta så mycket som jag skulle önska. 
När jag kommit hem följer några dagar då jag inte orkar med att göra något alls. Blir oftast liggandes i soffan och tycker att jag är lat, dålig och en massa annat ickepositivt. Fast det egentligen handlar om bearbetning av intryck och återhämtning. Jag känner en sorg över detta då detta medför att jag ogärna åker någonstans. Samma procedur sker nämligen oavsett vad det handlar om. De första jobbdagarna efter ledighet, fika med familj eller umgänge med vänner. För att inte tala om fest och kalas! Att det är så gör mig ledsen, för visst vill jag vara en ärtig och rolig liten prick som tar allt med en klackspark och är orädd inför nya situationer och människor. 

Jag är ganska glad att sommaren är över, även om jag känner stark ångest inför att börja jobba igen. Höstens intågande skänker mig lugn och jag ser fram emot höst och vinter. Det blir en helt annan energi runt omkring då. Allt och alla går ner i tempo, människor håller sig gärna inomhus och det blir mer accepterat att jag själv är inomhus. Jag behöver inte ha dåligt samvete över att jag bara är hemma. 
Det plockas fram tjocka och tunga kläder jag kan gömma mig i och människor är generellt sett lugnare vilket passar mig perfekt.Hetsen kring sommar och semester skapar stress hos mig. 

Sommar innebär ledighet för många men jag tror, att för oss HSP:are innebär inte semester per automatik ledighet.

Jag och GAD – fast inte Eric

GAD – generaliserat ångestsyndrom, innebär att personen som är drabbad har en ständig känsla av oro och ängslan i kroppen. Det handlar inte om fobi eller några särskilt utpräglade situationer som ger ångest, utan det är ständigt närvarande, mer eller mindre.

För några år sedan fick jag den diagnosen och ja, det stämmer mycket väl in på mig. Kanske har jag i mina tidigare inlägg skrivit på ett sätt som fått er läsare att tro att jag åsidokastar alla mina diagnoser och istället tar till mig HSP:n som följeslagare. Till viss del är det sant, till viss del är det inte sant.
Att vara högkänslig är inte en diagnos utan en personlighetstyp, sådan man är. En diagnos är något man har. Jag har GAD, jag är HSP (StarkSkör). Jag tror att min högkänslighet har bidragit till att min GAD har utvecklats. Samma sak med mina depressioner och min panikångest. Den sociala fobin tror jag däremot har haft mer med ett behov jag haft av att dra mig undan och samla energi som en del av min StarkSkörhet. Jag har bara inte förstått det tidigare.

Min GAD är envis. Den finns ständigt där, i bröstet, som en tyngd eller en kramp eller ibland som smärta. Ibland sprider den sig stor, upp mot halsen och bakhuvudet och ut i axlarna. Den känslan har funnits i mig så långt jag kan minnas tillbaka. Oron. Ängsligheten.
När jag var liten var jag orolig och rädd för att göra fel. Vågade inte bestämma eller välja vad jag ville ha för mellis hemma hos kompisar utan sa alltid att jag ville ha samma som dem, även om det inte var så. Det där har hängt kvar även i vuxen ålder. Svårigheten att fatta egna beslut.
Ängslan och oro inför nya saker, till exempel resor. Resfeber deluxe! Jag i ett nötskal. Sätt detta i kombination med en rastlöshet och en längtan att komma bort och ni förstår den ständiga förvirringen. Gas och broms samtidigt.
Alla små vardagsmoment skapar inom mig ett motstånd. Gå ut med soporna, ta en dusch, borsta tänderna, fixa mat, handla, åka till tippen med skräp och det värsta av allt: telefonsamtal. Detta och mer därtill gör att den oro som finns i mig stegrar och ibland till ångest. För så är GAD, ständigt närvarande och mer eller mindre stark. Ibland så stark att jag får ångestattacker och en stark känsla av inre panik. Därför är framförhållning en av mina goda vänner. Plötsliga saker som händer, som att bilen går sönder och det måste åtgärdas, väcker en så stark ångest i mig att jag helst vill krypa under täcket och aldrig mer komma fram. Det gör jag såklart inte, jag hanterar det ändå. Men det kostar.
Utåt sett är detta inget som syns. Jag har lärt mig hantera detta inuti. Människor har sagt till mig att jag är så lugn och ger ett stabilt uttryck och ja, det är klart, efter 33 år av träning så ger det tillslut resultat.

Det är ett ständigt nötande och det tar mycket energi. Nötandet gör mig frustrerad. Som ikväll, jag ska träffa en god vän. Vi ska äta middag. Jag har oroat mig för detta sedan det bokades in. Det som är skönt är att jag idag har en bra dag och kommer kunna genomföra det. Ibland ställer jag in saker på grund av att ångesten och oron är så stark, jag har inte tillräckligt med energi för att pressa mig. Efter det kommer skuldbeläggandet och skammen. Men ikväll kommer jag kunna ta igenom det, kanske rent av kunna hålla fokus och vara tillfreds. Saker som oroar mig kring en sådan aktivitet som dagens är hur jag ska ta mig in till stan – ska jag åka kommunalt och vad innebär det eller ska jag ta bilen och vad innebär det, ett vägande fram och tillbaka -, vad jag ska ha på mig – här kommer vi till det här med att välja – , behöver jag duscha, var ska vi äta, kommer det vara mycket folk där – vad gör vi om det är fullt och kommer trängseln innebära att jag måste trängas med människor och bli starkt kroppsmedveten-, etc etc… I det stora momentet ”träffa kompis och äta middag på stan” finns det således en mängd små moment som i sin tur innebär andra moment och de alla oroar jag mig inför. Att träffa en kompis och äta middag på stan är alltså för mig ett helt projekt, analyserat in i minsta detalj. Nu är det otroligt mycket bättre än det har varit. Oron är inte alls lika stark och momenten inte lika många. Jag har dessutom strategier för hur jag ska minska ältandet och hindra katastroftankar från att få fäste. Så det kräver inte lika mycket energi längre men är fortfarande tungt. Att sedan sitta där, på en restaurang, och försöka hålla fokus på vårt samtal bland en massa andra människor är svårt. Eftersom jag är högkänslig och känner av alla runtomkring måste jag vara vaksam att jag inte faller in i deras sinnesstämningar. Jag måste också aktivt sortera ljud för att kunna lyssna ordentligt och uttrycka mig ordentligt i det samtal jag för. Nu är jag sjukskriven från mitt jobb vilket gör att jag kan slappna av mer, jag vet att jag kan lägga stort engagemang ikväll för imorgon kan jag vila. Det är värre att försöka balansera GAD, HSP och jobb. Det är antagligen därför det är så många högkänsliga som inte kan jobba heltid eller jobba alls.

Ibland tycker jag synd om mig själv och det är för att jag blir så trött av allt detta. Min hjärna vilar aldrig, mina känslor vilar aldrig. Jag är alltid redo, alltid uppkopplad. Det är tärande och ibland gör det mig frustrerad och arg. Varför måste jag ha det så här?
Oftast är jag dock tacksam över min psykiska ohälsa, att jag gått igenom och går igenom det jag har gjort och gör. Det har format mig till en uppärksam, medveten, omtänksam, inkännande människa. Jag har erfarenheter som jag kan använda i mitt yrke, jag kan förstå andra med liknande problematik och jag har blivit tvungen att lära känna mig själv på ett djupt plan.
Jag börjar förstå vem jag är och för varje dag som går kommer jag ett steg närmare att hitta mig själv.

Högkänslighet – ur en bok

Har funderat en del på mitt förra inlägg, på graden av relevans i det, och huruvida jag ska ta bort det eller ej. Kanske triggar det något hos någon, kanske tar någon illa vid sig eller kanske är det helt enkelt ointressant. Beslutade mig dock för att låta det vara kvar, för oavsett alla ovanstående punkter, är och förblir den stunden en brytpunkt för mig. Skiljelinjen mellan ”frisk” – det vill säga att det i mina läkarjournaler ännu inte stod något om psykisk ohälsa- och ”sjuk” – det vill säga att det efter denna brytpunkt i mina läkarjournaler står en massa kladd om psykisk ohälsa-.

Nu slår det mig att jag inte satt fast det nya hänglåset på mitt förråd sedan de renoverade och jag nu hör en massa spring i trappan från förrådet. Kommer jag mötas av ett tomt förråd när jag väl tar mig ner för att sätta dit mitt nya hänglås? Nåväl…

Något det inte står i mina journaler är ens en fundering kring om jag är extra känslig, sensitivt begåvad, högkänslig eller Stark-skör. Jag kan lova att det inte nämns ett ord om detta. Däremot står det en massa andra fina saker som depressiv, lider av panikångest, patienten har GAD, jag börjar tro att den här flickan är bipolär etc etc. Ingen har under årens lopp talat med mig om högkänslighet. Förrän i maj 2015.

Vad är då egentligen denna högkänslighet, detta att vara extra känslig eller sensitivt begåvad? Vad betyder det att vara start-skör?
Just nu läser jag en bok. Den är skriven av Maggan Hägglund och Doris Dahlin – Drunkna inte i dina känslor.
De menar att, jag citerar:

Den som har en extra känslighet registrerar fler känslomässiga intryck och reagerar starkare på stimulans utifrån och inifrån än andra och bearbetar också intryck på ett djupare plan. Det betyder INTE att vi är svagare, snällare eller mer sympatiska än andra. Det betyder INTE HELLER att andra är okänsliga och råa flåbusar som inte bryr sig om andra medmänniskor. Däremot betyder det att alla andra inte tar in lika många intryck lika djupt och därmed inte heller blir lika lätt uttröttade av stimulans. (Hägglund&Dahlin, 2012, s.30)

Det handlar alltså inte om att någon är bättre än den andre, utan helt sonika att vi tar in olika och berörs olika av yttre och inre stimuli.
Hägglund&Dahlin menar att det inte rör sig om något normalt upp och ner i livet sådär som alla berörs av, utan att det ligger på ett djupare plan. Vidare menar de att ca 20%, hos både människor och djur, är högkänsliga på något sätt. Fördelningen är lika mellan män och kvinnor och högkänsliga finns i alla åldrar och i olika grad.

Hägglund&Dahlin beskriver hur de tänker kring var högkänsligheten kommer ifrån.(Hägglund&Dahlin,2012,s.17) De menar att det kan vara genetiskt, precis som att vissa föds med speciella talanger inom olika områden. Det kan också, enligt dem, utvecklas en högkänslighet om man föds och växer upp i en miljö som kräver detta. I en kaotisk miljö kan det vara nödvändigt att utveckla ett extra känsligt system för att tolka andras signaler. Eller om man får växa upp med att ta ansvar för vuxnas känslor så att det egna systemet blir väldigt känsligt. Känslosystemet kan, enligt författarna, hamna i obalans om man växer upp med drama-drottningar och utbrotts-kungar, dock kan man då också utveckla ett omfattande register av känslor. Hägglund&Dahlin nämner också att högkänsligheten kan utvecklas om man varit med om mycket svår sorg eller varit med om tragedier i livet. Detta, menar de, kan slipa ett känslosystem till sin spets.

I boken listas 5 saker som högkänslighet kan medföra:

*Främlingskap – en känsla av att vara fel och annorlunda.
*Kulturellt stigma – det är bra att vara starkt och kasst att vara svag.
*Svårighet att förstå egna reaktioner – man blir överväldigad, känslorna tar över.
*Felriktad känslighet – man är fokuserad på att läsa andras känslor men glömmer bort sina egna.
*Förvirring – svårt att skilja på äkta och falska känslor, egna och andras känslor samt att särskilja vad man känner.

Borde kanske kolla förrådet…

All min kärlek!

Mitt HSP(högkänslighets)-test del 2

Om man svarar Ja på 12 frågor eller fler så är det troligt att man är en highly-sensitive-person, HSP.
Testet är hämtat från: http://sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/elaine-arons-sjalvtest/

12. Jag blir nervös när jag har mycket att göra på kort tid.

Ibland. I vissa fall kan det vara en sporre för mig, att ha en deadline och en lista att pricka av. Skillnaden mellan effektivitet och galet stressande är dock hårfin och det krävs inte mycket för att jag ska bli ett vrak.

13. När människor känner sig obekväma i en fysisk miljö,
brukar jag känna vad som behöver förändras
för att göra miljön mer bekväm
(t.ex. förändra ljuset eller sittplaceringen).

Detta är inget jag funderat särskilt mycket över eller lagt märke till. Får utforska det närmare.

14. Jag blir irriterad när folk försöker få mig att göra för många saker på samma gång.

Oh, ja. Om jag har mycket redan och folk lägger på mig mer eller förväntar sig att jag ska orka eller hinna ställa upp, eller ses eller liknande kan jag bli mycket irriterad. Sällan något jag visar, men på insidan känns organen som små igelkottar med taggarna utåt.

15. Jag anstränger mig mycket att undvika att göra misstag
eller att glömma saker och ting.

Precis hela tiden. Detta gör att min hjärna maler mentala ”att göra”-listor om och om igen. Jag får också mycket ångest inför nya saker eller upplevelser, som att träffa nytt folk till exempel. Rädd för att göra bort mig, att någon ska skratta, tycka att jag är fel och så vidare. Har alltid varit väldigt beroende av vad andra tycker och tänker om mig och det jag gör. Något jag jobbar varje dag för att ändra på.

16. Jag tittar av princip inte på våldsamma filmer och TV-program.

Nej, så är det verkligen inte. Bra filmvåld är något jag uppskattar.

17. Jag blir uppe i varv på ett obehagligt sätt
när det pågår mycket runt omkring mig.

Ja, är det rörigt runt mig blir jag stressad till max inombords.

18. Att vara väldigt hungrig skapar en stark reaktion i mig
– det stör min koncentration och/eller mitt humör.

Min kropp vill äta var tredje timme. Det går att klocka det. När jag är hungrig blir jag trött, illamående och på dåligt humör.

19. Förändringar i livet gör mig uppskakad.

Verkligen. Relationer som förändras, människor som utvecklas, att jag utvecklas, nya situationer, nytt jobb osv osv. Allt är saker som får mig ur balans, gör mig osäker, förvirrad och jag vet inte hur jag ska hantera sådana situationer. Jag blir rädd, gör och säger fel, vill fly, blir undvikande och kan till och med bli elak.

20. Jag är uppmärksam på – och uppskattar – dofter, smaker, ljud och konst.

Ständigt uppmärksam, lägger alltid märke till, saker som doft, smak, ljud och konst. Ibland positivt, ibland negativt. För mycket blir överväldigande men lagom är intressant.

21. Jag gör det en hög prioritet att ordna mitt liv för att undvika att störande
eller överväldigande situationer.

Detta får mig att le. Jag försöker ständigt organisera mitt liv. Listor, planeringar, scheman, you name it! Det är sällan det fungerar dock. Jag knarkar planering och har så många bra ideér. Tycker jag. Jag försöker förutse situationer som kan uppstå som kan överväldiga mig så jag kan undvika dem.

22. När jag måste tävla eller bli observerad när jag gör någonting,
blir jag så nervös eller skakig att jag presterar mycket sämre
än vad jag skulle ha gjort annars.

Att tävla tycker jag är roligt men jag blir alltid väldigt laddad och vill prestera mitt allra bästa. Just i tävlingar har väl det varit funktionellt, ett problem har kanske varit när det inte gått som jag velat. Vinnarskalle och dålig förlorare, och har haft lätt för att ge upp när det inte går som jag vill. Och tyckt att jag är kass ändå så det är ingen idé att försöka.
Att bli observerad när jag gör någonting, undervisar, byter om, sminkar mig, sjunger, lagar mat, ja allt, gör mig otroligt nervös. Jag tror alltid att människor bedömer mig och tänker, såklart negativa, tankar om mig.

23. När jag var barn, verkade mina föräldrar eller lärare uppfatta mig
som känslig eller blyg.

Har fått höra att jag är överkänslig många många gånger. Att mitt sätt att reagera är obefogat, att jag är löjlig och larvig, att jag känner fel. Men blyg, det tror jag aldrig att jag uppfattats som.

All min kärlek!

Mitt HSP(högkänslighets)-test del 1

Om man svarar ja på 12 eller fler frågor är det troligt att man är en highly-sensitive-person, HSP
Testet hämtat från: http://sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/elaine-arons-sjalvtest/

1. Jag verkar vara känslig för de fina nyansskillnaderna i min omgivning.

Jag har alltid lagt märke till detaljer och nyanse, på gott och ont. När jag läser en text eller deltar i en diskussion kan jag snappa upp och förstå poänger och
slutsatser fort. När jag studerade och läst kurslitteratur var det väldigt sällan jag behövde läsa allt i en text, oftast räckte det med att skumläsa för att förstå vad författaren var ute efter. I samtal kan jag ibland sitta som på nålar och känna mig frustrerad för att jag redan förstått vad den andra personen menar medan personen pratar färdigt. Detta i kombination med dåligt tålamod är inte alltid en hit.
När jag är ute och går med någon händer det i stort sett alltid att jag ser saker eller hör ljud som den andra inte lägger märke till. Har alltid känt att min hjärna är konstant uppkopplad och registrerar allt i min omgivning. Detta medför att jag har svårt för folksamlingar, till exempel personalrum. Sitter ofta för mig själv på min rast på jobbet, lite beroende på hur många som sitter i personalrummet. Är det många som sitter där blir rasten ingen vila för mig då jag hamnar i ett läge där jag lyssnar på alla samtal samtidigt. Är det en i taget som pratar går det lättare.

2. Andra människors sinnesstämningar påverkar mig.

Har väldigt lätt för att känna av hur en annan person mår. Ibland, oftast, dras jag ner av ett dåligt mående och lyfts av ett bra. Jag kan bli förvirrad av människor som skickar flera signaler, som visar en sak med kroppen, säger en annan men utstrålar en tredje. Oftast är känslan rätt. Fördelen med detta är att jag passar för att jobba med människor. Något jag lagt märke till är att barn och ungdomar med olika former av problematik eller diagnoser har haft lätt för att ty sig till mig, och jag till dem. Jag tror att det beror på att de känner att jag förstår, och att jag ser och hör dem och känner in.

3. Jag är smärtkänslig.

Den här är lite klurig. Jag har fått höra att jag haft en ganska hög smärttröskel i min uppväxt och självfallet beror väl det på vad som ställs i relation till det. Jag är inte rädd för smärta men jag kan känna den. Tror dock inte jag är särskilt smärtkänslig. Inte fysiskt. Inre smärta är jag väldigt känslig för.

4. Under stressiga dagar, behöver jag dra mig undan – till sängen, 
till ett mörkt rum, eller vart som helst där jag kan vara ifred 
och få en paus från alla intryck.

Detta är något jag nyligen insett att jag är i behov av och, skulle jag säga, den största nyckeln till min psykiska ohälsa. Jag har gasat. Och gasat. Och gasat. Inte stannat upp, inte återhämtat mig, inte vilat. Under en period var alkohol det som gav mig lugn, idag dricker jag ingenting. Idag försöker jag hitta balans i tillvaron, försöker hitta receptet på vad som funkar bäst för mig. Hur mycket kan jag jobba? Hur mycket behöver jag vila? Vilka aktiviteter kräver vilken mängd vila? Hur kan jag planera för att uppnå så mycket balans som möjligt? Det är svårt, speciellt med tanke på hur samhället vi lever i ser ut och dess normer och ideal. Att bli medveten om detta har och kommer förändra mycket i mitt liv.  

5. Jag är särskilt känslig för koffein.

Här vill jag säga nej för kaffe är smaskens! Min spontana känsla är att jag inte är känslig för koffein, samtidigt vet jag att när jag inte dricker kaffe går mitt huvud ut i demonstration och skriker ”ROPEN SKALLA KAFFE ÅT ALLA” och ger mig huvudvärk. Kanske är det så att jag är mer känslig än vad jag tror?

6. Jag blir lätt överväldigad av saker som exempelvis starkt ljus,
starka dofter, grova tygmaterial, 
eller sirener på en ambulans som kör förbi.

Jag är ljuskänslig. Solen och jag är inte bästa vänner. Den ger mig huvudvärk då jag kisar mest jämt när jag är ute i solen. För mycket ljus är jobbigt för mig. Starka dofter, som parfym, reagerar jag starkt på. Dofter kan både äckla mig och fascinera mig.

7. Jag har ett rikt, komplext inre liv.

Här vill jag yttra ett starkt och rungande ”JA!” och jag tror att de som känner mig väl kan stämma in i det yttrandet. Jag är förbaskat knepig, för mig själv och för andra. Tanken på att det eventuellt kan vara så att jag VILL vara komplex har också slagit mig. Dock förstår jag inte mitt eget tankemönster, det är på inget sätt logiskt, och andra har svårt att förstå det också. Jag är svår.

8. Jag känner mig illa till mods av starka ljud.

Det beror helt och hållet på vilken typ av ljud och om det är ett ljud jag själv valt eller ej. Sorl är det värsta, speciellt ihållande och högt sådant.

9. Jag blir starkt känslomässigt påverkad av konst och musik.

När jag sitter där, på teatern, är stunden precis innan en föreställning den bästa. Publiken är på väg in, jag sitter på min plats, skådespelarna är bakom scen och jag är förväntansfull deluxe. Efteråt är jag fylld av energi och inspiration. Jag vill skapa, jag vill vara med, jag vill vara allt.
Eller på en bra spelning. Konst och musik väcker vågor i mig och känslorna svallar.

10. Jag är samvetsgrann.

Säg det jag inte haft dåligt samvete för. Försöker alltid göra rätt, inte bara utifrån mig själv utan även utifrån alla andra och ja, hela världen.

11. Jag är lättskrämd och hoppar t.ex. lätt till.

Nja, jag skulle inte vilja säga att jag är lättskrämd.

All min kärlek!