En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Annonser

Balansen

Det är länge sedan jag skrev. Lite klyschigt kan man säga att livet kommit emellan. Egentligen stämmer det inte, det handlar om prioriteringar och oförmågan att ta mig ut ur låsningar. Många gånger har jag kommit på saker jag velat skriva om, saker jag velat säga. Dessvärre har jag då befunnit mig i situationer där jag inte har möjlighet att skriva. ”Jag gör det när jag kommer hem”, tänker jag då. Så blir det inte alls, för när jag kommer hem är jag trött, hungrig och full med annat strunt som hjärnan måste bearbeta. Livet kommer emellan.

Senaste tiden har jag funderat på var jag befinner mig och vart jag vill. Frågetecknen är lika stora och många som alltid då jag faller in i sådana funderarperioder. Jag trivs med mitt arbete, jag gillar att jobba, men jag känner att det är så mycket. Mycket intryck, mycket ljud, högt tempo, många bollar i luften samtidigt och hjärnan går på högvarv. Jag reagerar inte ens på att jag biter ihop mina käkar.

När jag kommer hem är jag slut. Suckar lite över maten som måste lagas. Ibland struntar jag i det och äter nudlar. Det är min nya grej, snabbnudlar. Inte nyttigt, men praktiskt. Sedan sätter jag mig framför TV:n, slår på den serie jag för tillfället är inne i och rätt som det är så är det dags att gå och lägga sig. Jag är inte omedveten om att tiden kan spenderas på bättre saker än att glo på serier, men lusten och drivkraften (och orken!) att göra något vettigt eller roligt är som bortblåst. Jag går sedan och lägger mig alldeles för sent, glor i mobilen någon timme tills jag är så trött så jag inte orkar hålla mig vaken längre. Sover ett par timmar, vaknar och är vaken i någon timme innan jag kan somna om. Därefter ringer klockan och ett nytt varv startar.

Jag är lösningsinriktad, så mycket av min tid går åt till att komma på lösningar kring hur jag ska hitta den där balansen, harmonin. Det där flytet som jag tror att vi alla vill åt. Lösningen finns där: se till att sova ordentligt, ät bra och rätt, drick vatten, motionera 30 minuter om dagen, gör saker som är roliga. Problemet är hur det går till rent praktiskt. I somras när jag var ledig kände jag lusten till att börja röra på mig, sätta upp ett mål och ta itu med konditionen. Jag hade drivet. Sedan började jag jobba, och lusten försvann. Under min ledighet läste jag även på om vad min kropp behöver och handlade därefter och började äta nyttigare. Sedan började jag jobba, och drivet försvann. Saker som jag tycker om läggs på hög och där sitter jag med mina snabbnudlar och nöter serier, med ambitioner om att läsa mycket böcker, skriva en egen bok eller tre, utveckla mitt måleri och lära mig teckna porträtt. Funderingar på att lära mig ett nytt språk, börja dansa bugg igen och att resa snurrar runt, men inget får riktigt fäste. Det knådas in i moset till hjärna jag har efter att jag arbetat en dag och sedan försvinner det bland all trötthet. Det blir inget av det.

Ni tänker kanske att det inte är så svårt, men låt mig då säga emot er. För svårt är just vad det är och jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om att känna såhär. Att lägga livspusslet är inte lätt. Är man dessutom högkänslig eller lider av psykisk ohälsa eller något annat som man måste tampas med också, då är det ännu svårare. Glappet mellan det man gör och det man vill kan ibland kännas oändligt stort och oöverkomlig. Det spelar ingen roll hur hårt jag paddlar i min lilla kanot för att ta mig över på andra sidan, det går ändå inte framåt.

 

 

Tillbaka till balansen

Halvt anfådd efter någon lek klassen haft som uppvärmning står hon i kön och väntar på sin tur. Den är där framför henne. Den upp och nedvända bommen. Hon se kamraterna kliva upp på den, en efter en, och slås av hur alla ser samlade och säkra ut. Hennes hjärta börjar slå fortare. Tänk om hon är den enda som faller? Tänk om hon, den lilla flickan, är den enda som faller och alla skrattar åt henne? Tänk om hon är den enda som faller medan skratten ekar i gymnastiksalen och tänk om hon, den lilla flickan, är den enda som inte vågar prova igen? 
De ser så balanserade ut, hennes kamrater. Så skickligt de flyttar sina fötter framåt. Den ena foten före den andra. Deras ben skakar inte och i blicken finns ett slags säkerhet. En efter en provar kamraterna. Ingen faller. Kön blir mindre och snart är det hennes tur. Hon minns vad läraren har sagt att de ska göra för att lättare hitta balansen. Lärare har också sagt att det är en övning. Varför känns det då som ett prov? En mätning på hur duktig hon är.
En pojke i klassen ramlar av bommen men det räknas inte. Han gör alltid så, tvärtemot vad de ska göra. Han tycker det är kul när de andra skrattar. 
Snart är det hennes tur. Kommer hon hitta balansen?

Som vi tappar balansen, vi människor, om och om igen. Vi har den för ett tag och kanske tänker vi att nu jäklar har vi det, flytet. Sedan vinglar vi av olika anledningar till, blir rädda och trillar av den där förbaskade bommen. Vi är tillbaka i gymnastiksalen, lyssnandes efter andras skratt eller kommentarer och slår lite på oss själva inombords för att vi tappade allt och föll. Vi kanske skiter i den där bommen och går mot en annan station, en annan bom. Vi kanske inte vågar oss upp igen. En del av oss ger aldrig upp och som vi beundrar dem. Jag gör det i alla fall. 

Min tillvaro är ett enda stort sökande efter balans just nu. Ett ständigt avvägande och inkännande. Vad ska jag lägga i vilken vågskål? Mitt liv är en enda stor bana av upp och nedvända bommar. På olika höjder och med olika förutsättningar. Runt om mig finns klasskamraterna, människor jag inte valt att ha i mitt liv, som står och ser på medan jag ska balansera på dessa bommar. I den sekunden jag stiger upp på bommen har jag ett val. Var ska jag lägga mitt fokus? Ska jag lägga mitt fokus på människorna runt omkring, på vad de kan komma att tycka om jag faller eller kanske går konstigt. Vissa av dem kommer tycka att jag ser rolig ut när jag försöker balansera mig framåt, andra kommer viska till någon annan, en av dem kanske försöker skrämma mig så jag faller eller kanske slita mig i benet för att få mig ur balans. Ska jag fokusera på det? På dem? Eller ska jag fokusera på det jag har framför mig, på bommen, på mina fötter, på det som sker inuti mig? Ska jag fokusera på att hålla ut mina armar för att finna stöd? Ska jag försöka bortse från det runt omkring mig, fästa blicken på en punkt framför mig och gör mitt bästa, på mitt sätt och i min takt, för att komma till den punkten? Var ska jag ha mitt fokus?

Kommentarer kommer komma. Så även skratt, rädsla och ryck i benet. Frågan är hur jag väljer att hantera det. Kan jag, istället för att se det som hinder och störningar, se det som utmaningar? Om vägen är fri så når jag mitt mål. Om vägen kantas av obehagligheter och jag når mitt mål, vad har jag då lärt mig? Hur känner jag när jag står där på bommen om någon rycker mig i benet och jag lyckas stå kvar. Vad händer inuti mig om jag inte låter mig skrämmas. Vad händer om jag faller men försöker igen?

Livet består av motpoler; högt – lågt, starkt – svagt, kärlek – hat, ont – gott, vila – aktivitet, glädje – sorg etc.
Allt det ska vi lära oss att balansera och hantera. Frågan är hur vi låter det påverka vår balans och hur vi hittar tillbaka till balansen efter att någon eller något ryckt oss i benet eller försökt skrämma oss. Men för att hitta tillbaka till balansen, måste vi upp på bommen igen. Och igen.