Terapi – er

Under min tioåriga resa som psykiskt ofrisk har jag gått i terapi fyra gånger och är inne på min femte. Misströsta ej, jag är glad över det.
Första terapin var av psykodynamisk karaktär. Eftersom jag inte var något extremfall tyckte psykologen som utvärderade mig – under tre träffar- att jag skulle höra av mig till Stokholms Universitets psykoterapimottagning. Hon ansåg att jag skulle gå i Kognitiv beteendeterapi. Jag besökte deras hemsida och skaffade mig en annan uppfattning. Det här med Psykodynamisk terapi verkade intressant. Efter en lång stunds övertalning och såtillika pepp ringde jag och hamnade efter det samtalet i deras kö. Köande tog några månader och sedan var jag där. Ett och ett halvt år band jag upp mig att gå. Första gången i terapi. Det blev en intressant resa som lyfte många frågor och besvarade en del. Jag lärde mig mycket om mig själv. Genom att sätta ord på mina känslor och mitt beteende flöt saker upp till ytan och jag kunde se dem ur ett helt annat perspektiv än tidigare. Det tog mig sex månader att öppna mig för min terapeut. Allt satt ordentligt fast och jag var hård som sten. Det var i denna veva jag lärde mig att gråta.

Andra vändan i terapi skedde också på Stockholms Universitet. Denna gång för panikångest. Eller, främst för panikångest. När vi gjorde ett slags kartläggning över vad som var fel på mig var hela whiteboarden full av bokstäver. Agorafobi, paniksyndrom, social fobi, depression, ångest osv osv. Det var panikångesten vi skulle fokusera på. Denna gång blev det Kognitiv beteendeterapi och jag fick en fantastisk hjälp. Jag lärde mig  massor om min ångest, hur den fungerade och vilka mönster den följde. Jag fick lära mig om vad som sker i kroppen rent fysiskt vid panikångestattacker, mina rädslor och farhågor och jag fick verktyg och strategier för att hantera dessa.

Min tredje period i terapi fick jag via den öppna psykmottagningen i kommunen jag bodde. Social fobi låg i siktet. Det blev inte lika kraftfullt den här gången, kanske för att jag redan gjort ett delvis intensivt arbete med mig själv. Eller för att jag inte fick lika god kontakt med terapeuten. Det hjälpte mig dock. Fjärde gången gick jag på en mottagning i en annan kommun då jag flyttat. Där blev det ett mishmash av lite allting. I papprena stod att GAD – generaliserat ångestsyndrom – var det övergripande behandlingsområdet. Det gav en del men kändes både oseriöst och inte särdeles supernödvändigt. Fick dock en del bra verktyg att jobba vidare med. Det fick jag alla fyra gångerna.

2015, i maj närmare bestämt, började jag gå i Energiterapi. Det var också då jag började förstå att jag är högkänslig, eller rättare sagt Stark-Skör. Var knäckt och trasig efter ett extremt jobbigt uppbrott med min dåvarande partner. I början var jag något skeptisk och avvaktande men likväl väldigt öppen för vad det skulle kunna ge.

All min kärlek!

Annonser

Högkänslighet – ur en bok

Har funderat en del på mitt förra inlägg, på graden av relevans i det, och huruvida jag ska ta bort det eller ej. Kanske triggar det något hos någon, kanske tar någon illa vid sig eller kanske är det helt enkelt ointressant. Beslutade mig dock för att låta det vara kvar, för oavsett alla ovanstående punkter, är och förblir den stunden en brytpunkt för mig. Skiljelinjen mellan ”frisk” – det vill säga att det i mina läkarjournaler ännu inte stod något om psykisk ohälsa- och ”sjuk” – det vill säga att det efter denna brytpunkt i mina läkarjournaler står en massa kladd om psykisk ohälsa-.

Nu slår det mig att jag inte satt fast det nya hänglåset på mitt förråd sedan de renoverade och jag nu hör en massa spring i trappan från förrådet. Kommer jag mötas av ett tomt förråd när jag väl tar mig ner för att sätta dit mitt nya hänglås? Nåväl…

Något det inte står i mina journaler är ens en fundering kring om jag är extra känslig, sensitivt begåvad, högkänslig eller Stark-skör. Jag kan lova att det inte nämns ett ord om detta. Däremot står det en massa andra fina saker som depressiv, lider av panikångest, patienten har GAD, jag börjar tro att den här flickan är bipolär etc etc. Ingen har under årens lopp talat med mig om högkänslighet. Förrän i maj 2015.

Vad är då egentligen denna högkänslighet, detta att vara extra känslig eller sensitivt begåvad? Vad betyder det att vara start-skör?
Just nu läser jag en bok. Den är skriven av Maggan Hägglund och Doris Dahlin – Drunkna inte i dina känslor.
De menar att, jag citerar:

Den som har en extra känslighet registrerar fler känslomässiga intryck och reagerar starkare på stimulans utifrån och inifrån än andra och bearbetar också intryck på ett djupare plan. Det betyder INTE att vi är svagare, snällare eller mer sympatiska än andra. Det betyder INTE HELLER att andra är okänsliga och råa flåbusar som inte bryr sig om andra medmänniskor. Däremot betyder det att alla andra inte tar in lika många intryck lika djupt och därmed inte heller blir lika lätt uttröttade av stimulans. (Hägglund&Dahlin, 2012, s.30)

Det handlar alltså inte om att någon är bättre än den andre, utan helt sonika att vi tar in olika och berörs olika av yttre och inre stimuli.
Hägglund&Dahlin menar att det inte rör sig om något normalt upp och ner i livet sådär som alla berörs av, utan att det ligger på ett djupare plan. Vidare menar de att ca 20%, hos både människor och djur, är högkänsliga på något sätt. Fördelningen är lika mellan män och kvinnor och högkänsliga finns i alla åldrar och i olika grad.

Hägglund&Dahlin beskriver hur de tänker kring var högkänsligheten kommer ifrån.(Hägglund&Dahlin,2012,s.17) De menar att det kan vara genetiskt, precis som att vissa föds med speciella talanger inom olika områden. Det kan också, enligt dem, utvecklas en högkänslighet om man föds och växer upp i en miljö som kräver detta. I en kaotisk miljö kan det vara nödvändigt att utveckla ett extra känsligt system för att tolka andras signaler. Eller om man får växa upp med att ta ansvar för vuxnas känslor så att det egna systemet blir väldigt känsligt. Känslosystemet kan, enligt författarna, hamna i obalans om man växer upp med drama-drottningar och utbrotts-kungar, dock kan man då också utveckla ett omfattande register av känslor. Hägglund&Dahlin nämner också att högkänsligheten kan utvecklas om man varit med om mycket svår sorg eller varit med om tragedier i livet. Detta, menar de, kan slipa ett känslosystem till sin spets.

I boken listas 5 saker som högkänslighet kan medföra:

*Främlingskap – en känsla av att vara fel och annorlunda.
*Kulturellt stigma – det är bra att vara starkt och kasst att vara svag.
*Svårighet att förstå egna reaktioner – man blir överväldigad, känslorna tar över.
*Felriktad känslighet – man är fokuserad på att läsa andras känslor men glömmer bort sina egna.
*Förvirring – svårt att skilja på äkta och falska känslor, egna och andras känslor samt att särskilja vad man känner.

Borde kanske kolla förrådet…

All min kärlek!

”Du behöver hjälp”

Jag minns så väl när jag på riktigt förstod att något var fel på mig, att jag inte mådde bra. Det var i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina storebröder. Paniken hade gripit tag i varenda cell i min kropp, jag höll mig om halsen för jag inte kunde andas, rädslan rann över min varma hud och som jag skakade. Tårarna forsade i tysthet. Jag ville inte att min bror skulle höra. Smärtan. Förvirringen. Hjärtklappningen.
Jag förstod inte alls vad det var som hände. Medan tankarna rusade i huvudet som aldrig förr var jag övertygad om att jag skulle dö. Jag hade varit med om detta några gånger tidigare, men just detta tillfälle har satt sig på minnet. För det var den här gången som fick mig att söka hjälp.
Där stod jag, i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina bröder, i full panikångest och var övertygad om att jag skulle dö. Det som hände då var nästintill ironiskt. För att försöka få stopp på alla tankar som snurrade och stack i hjärnan slog jag mig i huvudet, jag försökte hålla i huvudet och rent fysiskt stoppa hjärnans hastighet. Självfallet var detta inget fungerande koncept och jag sjönk ner på toalettstolen.
Av någon anledning fastnade min blick på badkaret. Jag såg hur det var till hälften fyllt med vatten. I vattnet låg jag. Handlederna och andra diverse ställen på min kropp var uppskurna och blodet blev på något sätt en vacker kontrast till det vita badkaret. Då, precis i den stunden, stannade hjärnan. Den tömdes på tankar och allt blev stilla. Smärtan försvann, hjärtat slutade rusa och jag kunde andas lättare.
Förvånad kände jag efter. Ville jag dö? Nej, verkligen inte. Men jag orkade inte leva.

Tanken på självmord fick allt att stanna upp som om någon hade tryckt på en knapp. Det var en av de skönaste känslorna jag upplevt. Det som återkom som ett brev på posten, var rädslan. Jag ställde mig upp och tittade in i spegeln. Länge stod jag så och betraktade mig själv. Rädd för att ha kommit till en punkt i mitt liv då jag ville ta livet av mig. Men känslan i min kropp sa ju att jag inte ville det, jag orkade bara inte leva längre. Dö ville jag ju inte.
Jag såg på min spegelbild och jag minns att jag viskade till mig själv: ”Du behöver hjälp.”

Efter detta tog jag kontakt med min husläkare på vårdcentralen. Hon ville ge mig mediciner. Jag ville inga mediciner ha. Jag hade hört så många skräckhistorier om antideppressiva mediciner. De skrämde mig. Min läkare skickade remiss till psykmottagningen i kommunen jag då bodde i. Läkaren ville att jag skulle ta Atarax. Fyra gånger om dagen skulle jag ta dem. För att mildra min oro. Det gjorde jag. Sedan gick jag på ett slags kartläggning på psyk och blev diagnostiserad som deprimerad och ångestfylld. Där och då blev jag en av alla dem som vårdas för psykisk ohälsa. Detta var runt 2003-2004 ungefär. Efter ett tag började jag med antidepressiva mediciner och när jag fick diagnosen generaliserat ångestsyndrom började jag med den medicin som jag äter idag, Venlafaxin. Venlafaxin i kombination med Lyrica blev sedan mina ständiga följeslagare.

All min kärlek!

Mitt HSP(högkänslighets)-test del 2

Om man svarar Ja på 12 frågor eller fler så är det troligt att man är en highly-sensitive-person, HSP.
Testet är hämtat från: http://sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/elaine-arons-sjalvtest/

12. Jag blir nervös när jag har mycket att göra på kort tid.

Ibland. I vissa fall kan det vara en sporre för mig, att ha en deadline och en lista att pricka av. Skillnaden mellan effektivitet och galet stressande är dock hårfin och det krävs inte mycket för att jag ska bli ett vrak.

13. När människor känner sig obekväma i en fysisk miljö,
brukar jag känna vad som behöver förändras
för att göra miljön mer bekväm
(t.ex. förändra ljuset eller sittplaceringen).

Detta är inget jag funderat särskilt mycket över eller lagt märke till. Får utforska det närmare.

14. Jag blir irriterad när folk försöker få mig att göra för många saker på samma gång.

Oh, ja. Om jag har mycket redan och folk lägger på mig mer eller förväntar sig att jag ska orka eller hinna ställa upp, eller ses eller liknande kan jag bli mycket irriterad. Sällan något jag visar, men på insidan känns organen som små igelkottar med taggarna utåt.

15. Jag anstränger mig mycket att undvika att göra misstag
eller att glömma saker och ting.

Precis hela tiden. Detta gör att min hjärna maler mentala ”att göra”-listor om och om igen. Jag får också mycket ångest inför nya saker eller upplevelser, som att träffa nytt folk till exempel. Rädd för att göra bort mig, att någon ska skratta, tycka att jag är fel och så vidare. Har alltid varit väldigt beroende av vad andra tycker och tänker om mig och det jag gör. Något jag jobbar varje dag för att ändra på.

16. Jag tittar av princip inte på våldsamma filmer och TV-program.

Nej, så är det verkligen inte. Bra filmvåld är något jag uppskattar.

17. Jag blir uppe i varv på ett obehagligt sätt
när det pågår mycket runt omkring mig.

Ja, är det rörigt runt mig blir jag stressad till max inombords.

18. Att vara väldigt hungrig skapar en stark reaktion i mig
– det stör min koncentration och/eller mitt humör.

Min kropp vill äta var tredje timme. Det går att klocka det. När jag är hungrig blir jag trött, illamående och på dåligt humör.

19. Förändringar i livet gör mig uppskakad.

Verkligen. Relationer som förändras, människor som utvecklas, att jag utvecklas, nya situationer, nytt jobb osv osv. Allt är saker som får mig ur balans, gör mig osäker, förvirrad och jag vet inte hur jag ska hantera sådana situationer. Jag blir rädd, gör och säger fel, vill fly, blir undvikande och kan till och med bli elak.

20. Jag är uppmärksam på – och uppskattar – dofter, smaker, ljud och konst.

Ständigt uppmärksam, lägger alltid märke till, saker som doft, smak, ljud och konst. Ibland positivt, ibland negativt. För mycket blir överväldigande men lagom är intressant.

21. Jag gör det en hög prioritet att ordna mitt liv för att undvika att störande
eller överväldigande situationer.

Detta får mig att le. Jag försöker ständigt organisera mitt liv. Listor, planeringar, scheman, you name it! Det är sällan det fungerar dock. Jag knarkar planering och har så många bra ideér. Tycker jag. Jag försöker förutse situationer som kan uppstå som kan överväldiga mig så jag kan undvika dem.

22. När jag måste tävla eller bli observerad när jag gör någonting,
blir jag så nervös eller skakig att jag presterar mycket sämre
än vad jag skulle ha gjort annars.

Att tävla tycker jag är roligt men jag blir alltid väldigt laddad och vill prestera mitt allra bästa. Just i tävlingar har väl det varit funktionellt, ett problem har kanske varit när det inte gått som jag velat. Vinnarskalle och dålig förlorare, och har haft lätt för att ge upp när det inte går som jag vill. Och tyckt att jag är kass ändå så det är ingen idé att försöka.
Att bli observerad när jag gör någonting, undervisar, byter om, sminkar mig, sjunger, lagar mat, ja allt, gör mig otroligt nervös. Jag tror alltid att människor bedömer mig och tänker, såklart negativa, tankar om mig.

23. När jag var barn, verkade mina föräldrar eller lärare uppfatta mig
som känslig eller blyg.

Har fått höra att jag är överkänslig många många gånger. Att mitt sätt att reagera är obefogat, att jag är löjlig och larvig, att jag känner fel. Men blyg, det tror jag aldrig att jag uppfattats som.

All min kärlek!

Mitt HSP(högkänslighets)-test del 1

Om man svarar ja på 12 eller fler frågor är det troligt att man är en highly-sensitive-person, HSP
Testet hämtat från: http://sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/elaine-arons-sjalvtest/

1. Jag verkar vara känslig för de fina nyansskillnaderna i min omgivning.

Jag har alltid lagt märke till detaljer och nyanse, på gott och ont. När jag läser en text eller deltar i en diskussion kan jag snappa upp och förstå poänger och
slutsatser fort. När jag studerade och läst kurslitteratur var det väldigt sällan jag behövde läsa allt i en text, oftast räckte det med att skumläsa för att förstå vad författaren var ute efter. I samtal kan jag ibland sitta som på nålar och känna mig frustrerad för att jag redan förstått vad den andra personen menar medan personen pratar färdigt. Detta i kombination med dåligt tålamod är inte alltid en hit.
När jag är ute och går med någon händer det i stort sett alltid att jag ser saker eller hör ljud som den andra inte lägger märke till. Har alltid känt att min hjärna är konstant uppkopplad och registrerar allt i min omgivning. Detta medför att jag har svårt för folksamlingar, till exempel personalrum. Sitter ofta för mig själv på min rast på jobbet, lite beroende på hur många som sitter i personalrummet. Är det många som sitter där blir rasten ingen vila för mig då jag hamnar i ett läge där jag lyssnar på alla samtal samtidigt. Är det en i taget som pratar går det lättare.

2. Andra människors sinnesstämningar påverkar mig.

Har väldigt lätt för att känna av hur en annan person mår. Ibland, oftast, dras jag ner av ett dåligt mående och lyfts av ett bra. Jag kan bli förvirrad av människor som skickar flera signaler, som visar en sak med kroppen, säger en annan men utstrålar en tredje. Oftast är känslan rätt. Fördelen med detta är att jag passar för att jobba med människor. Något jag lagt märke till är att barn och ungdomar med olika former av problematik eller diagnoser har haft lätt för att ty sig till mig, och jag till dem. Jag tror att det beror på att de känner att jag förstår, och att jag ser och hör dem och känner in.

3. Jag är smärtkänslig.

Den här är lite klurig. Jag har fått höra att jag haft en ganska hög smärttröskel i min uppväxt och självfallet beror väl det på vad som ställs i relation till det. Jag är inte rädd för smärta men jag kan känna den. Tror dock inte jag är särskilt smärtkänslig. Inte fysiskt. Inre smärta är jag väldigt känslig för.

4. Under stressiga dagar, behöver jag dra mig undan – till sängen, 
till ett mörkt rum, eller vart som helst där jag kan vara ifred 
och få en paus från alla intryck.

Detta är något jag nyligen insett att jag är i behov av och, skulle jag säga, den största nyckeln till min psykiska ohälsa. Jag har gasat. Och gasat. Och gasat. Inte stannat upp, inte återhämtat mig, inte vilat. Under en period var alkohol det som gav mig lugn, idag dricker jag ingenting. Idag försöker jag hitta balans i tillvaron, försöker hitta receptet på vad som funkar bäst för mig. Hur mycket kan jag jobba? Hur mycket behöver jag vila? Vilka aktiviteter kräver vilken mängd vila? Hur kan jag planera för att uppnå så mycket balans som möjligt? Det är svårt, speciellt med tanke på hur samhället vi lever i ser ut och dess normer och ideal. Att bli medveten om detta har och kommer förändra mycket i mitt liv.  

5. Jag är särskilt känslig för koffein.

Här vill jag säga nej för kaffe är smaskens! Min spontana känsla är att jag inte är känslig för koffein, samtidigt vet jag att när jag inte dricker kaffe går mitt huvud ut i demonstration och skriker ”ROPEN SKALLA KAFFE ÅT ALLA” och ger mig huvudvärk. Kanske är det så att jag är mer känslig än vad jag tror?

6. Jag blir lätt överväldigad av saker som exempelvis starkt ljus,
starka dofter, grova tygmaterial, 
eller sirener på en ambulans som kör förbi.

Jag är ljuskänslig. Solen och jag är inte bästa vänner. Den ger mig huvudvärk då jag kisar mest jämt när jag är ute i solen. För mycket ljus är jobbigt för mig. Starka dofter, som parfym, reagerar jag starkt på. Dofter kan både äckla mig och fascinera mig.

7. Jag har ett rikt, komplext inre liv.

Här vill jag yttra ett starkt och rungande ”JA!” och jag tror att de som känner mig väl kan stämma in i det yttrandet. Jag är förbaskat knepig, för mig själv och för andra. Tanken på att det eventuellt kan vara så att jag VILL vara komplex har också slagit mig. Dock förstår jag inte mitt eget tankemönster, det är på inget sätt logiskt, och andra har svårt att förstå det också. Jag är svår.

8. Jag känner mig illa till mods av starka ljud.

Det beror helt och hållet på vilken typ av ljud och om det är ett ljud jag själv valt eller ej. Sorl är det värsta, speciellt ihållande och högt sådant.

9. Jag blir starkt känslomässigt påverkad av konst och musik.

När jag sitter där, på teatern, är stunden precis innan en föreställning den bästa. Publiken är på väg in, jag sitter på min plats, skådespelarna är bakom scen och jag är förväntansfull deluxe. Efteråt är jag fylld av energi och inspiration. Jag vill skapa, jag vill vara med, jag vill vara allt.
Eller på en bra spelning. Konst och musik väcker vågor i mig och känslorna svallar.

10. Jag är samvetsgrann.

Säg det jag inte haft dåligt samvete för. Försöker alltid göra rätt, inte bara utifrån mig själv utan även utifrån alla andra och ja, hela världen.

11. Jag är lättskrämd och hoppar t.ex. lätt till.

Nja, jag skulle inte vilja säga att jag är lättskrämd.

All min kärlek!

För en tid sedan – ett läkarbesök

Utmattning, depression, ångest, generaliserat ångestsyndrom (GAD), panikångest, social fobi, agorafobi, ADHD och bipolaritet.  KBT, psykodynamisk terapi, läkarbesök, sjukskrivningar och energiterapi. Citalopram, Efexor/venlafaxin, Lyrica, Sertralin, Cymbalta, Cipralex, Atarax, Stesolid, Imovan, Propavan och Theralen.

En sörja av självförakt, rädsla, en inre storm, förvirring och oduglighet. Jag vet inte hur länge min hand varit utsträckt eller hur många som tagit den. Har träffat så många olika läkare, psykiater, terapeuter och psykologer att jag har tappat räkningen. Var finns jag i den här sörjan? Vem är jag? Vad är jag?

På väg mot läkaren, som så många gånger förr,  var jag uppmärksam på allt som hände runt mig. Starkt inkännande alla jag mötte och så otroligt medveten om mig själv och min kropp. Jag visste att klänningen smet åt där jag inte vill att den ska smita åt, jag visste att mina steg var klumpiga och jag kände att min kroppshydda var enorm. Jag letade blickar, försökte lista ut vad människor tänkte, kände in och drog slutsatser. Alltid samma process utomhus, alltid samma process bland människor.

Fem dagar på Lamictal 25 mg. Livrädd för livshotande biverkningar men det värsta hade lagt sig. Det kändes som att det var då mitt öde skulle avgöras. Beslut skulle tas om hur mitt framtida jag skulle se ut, vem jag skulle komma att vara.

Blodtrycket var bra, men pulsen var hög. Den dubbelkollades. Jag la fram min terapeuts önskemål. Att minska på mina mediciner. Jag berättade att min terapeut vill behandla mig ren, utan mediciner. Läkaren såg frågande på mig. Jag visste att hon inte förstod.
Jag hade hamnat i ett slagfält, mitt i en strid mellan traditionell friskvård och alternativ till denna. Den ena sidan vill pumpa i mig mediciner, den andra vill ta bort dem helt. Samtidigt säger de att det är mitt val, att jag bestämmer och att det jag vill är det som väger tyngst. Jag hatar det.

Jag är en människa dålig att fatta beslut som gäller mig själv. Hos min vän kunde jag tidigare inte ens välja tekopp att dricka ur eller vilket te jag ville dricka. Vid andra typer av beslut ringer jag alltid och frågar om råd och går på det rådet som känns bäst eller lyssnar mest på den personen som kan tänkas bli mest besviken om jag gör på något annat sätt än det de föreslagit.  Hur skulle jag kunna fatta ett sådant här beslut? Om något så stort som mitt liv?

Vad händer om jag slutar ta mina mediciner? Hur kommer jag må? Kommer jag rasa igen? Kommer den traditionella sjukvården få en möjlighet att skratta åt mig i min misär samtidigt som de skriker: “VAD VAR DET VI SA DIN ÅNGESTFYLLDA JÄVEL??!!” och fylla mig till kräkningsgränsen med mediciner?

Jag fyllde i skattningar. Det var det gamla vanliga. Hur har du mått de senaste tre dagarna? 0-5. Vill du ta livet av dig? Äter du som vanligt? Kan du koncentrera dig och tycker du om dina vänner som du gjort tidigare? Det lustiga är att jag vet exakt hur jag ska svara för att vara mer eller mindre deprimerad. Jag skulle kunna få läkaren att fatta beslut om tvångsvård direkt och jag skulle kunna få henne att tro att allt är toppen och att medicinerna mirakulöst gjort mig frisk. Jag svarar alltid sanningsenligt. Då var jag 22 poäng deprimerad och 12 av 13 poäng bipolär. Kommer på mig själv med att fundera över om det är ett bra resultat, hade jag vunnit och vad blev vinsten?

Läkaren framhöll att Lamictal är en fantastisk medicin, så även Lyrica. Hon talade om att jag fick räkna med en process på 9 månader. 6 månader innan fullgod effekt av Lamictalen visade sig. “Det här kanske inte kommer fungera”, sa läkaren. “Så härligt”, tänkte jag. Jag var jättesugen på att knapra piller i höga doser i 9 månader för att sedan konstatera att det inte fungerade samtidigt som jag betalar för en terapi som kanske inte får fullgod effekt för att jag äter så mycket mediciner.  Betydligt fattigare, mer vilsen och med en kropp full med diverse medikamenter. Skulle det vara jag 9 månader framåt?

All min kärlek!

Just nu

Idag kallar jag mig inte oförmögen. Jag är idag medveten om min egen möjlighet att göra val. Överhuvudtaget är jag betydligt mer medveten vilket för mig är en nyckel till att göra realistiska och bra val. Missförstå mig rätt, jag gör fortfarande dåliga val till och med kanske oftare än jag gör realistiska och bra val, men medvetenheten kring det gör att jag har en förståelse för mig själv som jag inte hade tidigare.
Insikten om att jag själv kan påverka och måste arbeta hårt för att åstadkomma förändring har varit ett uppvaknande för mig. Offerkoftan är om inte bortslängd så i alla fall nerpackad och undanstoppad där jag inte kan få tag i den. Jag vill inte vara ett offer, jag vill inte tycka synd om mig själv. Jag väljer att inte göra det med målet att den där offerkoftan till slut ska bort helt och inte längre finnas i mitt liv.

Just nu, i skrivande stund, känner jag mig utvilad, ganska positiv, rätt så stark med en liten molande känsla av ångest. Det är en rätt bra dag idag. Jag skriver i skrivandet stund för jag är medveten om att aldrig så små saker kan förändra mitt känsloläge, större saker kan kullkasta det helt. Medvetenheten om mina känslor och hur jag fungerar hjälper mig att vara mer här och nu, något jag är väldigt dålig på men som jag strävar mot.
I livet är jag på en plats fylld av frågetecken och kantad av ambivalens. Ofta känner jag mig som en flipperkula i ett flipperspel styrt av hormonstinna tonårspojkar där jag far omkring bland livets både vackra och hemska innehåll. Är inte på det klara med vart jag är på väg eller exakt vad jag vill men jag jobbar på min förståelse för att det är okej att det är så.
För närvarande är jag sjukskriven på heltid från mitt jobb som lärare. Vad som händer framöver vet jag inte och vardagen är ofta tråkig och förvirrande. Medveten som jag är förstår jag dock att jag behöver detta just nu, för att hitta min balans och alla mina känslor.

Generellt sett har jag det bra. Bor ensam i en liten lägenhet med mina katter, har familj och vänner som jag tycker om och en pojkvän som jag älskar. Har en utbildning, massor av erfarenhet och en stark kreativ ådra. Jag har hittat en terapiform som passar mig och jag har förstått att jag är sensitivt begåvad/högkänslig. Håller på att avslutar min tio-åriga medicinering och lär känna mig själv på nytt. Jag är inte längre oförmögen.

All min kärlek!