stocksnap_sbxu8ts3v3

Tredje dagen hemma. Luften gick ur mig. Ikväll ska jag upp i den, ensam, för första gången i mitt 34- åriga liv. Det förvånar mig att det inte känns mer skrämmande och obehagligt. Jag brukar vara ett nervöst vrak när jag ska resa någonstans. Det är jag inte nu. Min förväntansångest finns självfallet där, men den är ovanligt lätthanterlig just nu. Kanske för att det är några timmar kvar innan planet lyfter.

Rutinerna är desamma dock. Söker reda på information om flygbolaget och flygplatsen, kollar bilder för att känna igen mig när jag kommer fram. Mailat och frågat vilka dokument jag behöver ha med mig och har dubbelkollat att jag kan ta med mig en väska och hur mycket den får väga. Jag har också läst om hur incheckning och lämnande av bagage går till. Pojkvännen kör mig till flygplatsen och min vän hämtar mig när jag landat. Hon lovade också att ta emot mig om jag trillar ur planet vilket känns skönt.

Förut skämdes jag för att jag kollade upp allting. När jag rest utomlands har jag studerat kartor, läst in mig på olika stadsdelar och sevärdheter, tagit reda på hur det går att åka kommunalt från där jag ska bo och även undersökt det Veganska restaurangutbudet. I energiterapin kom vi fram till att det kanske inte spelar så stor roll att jag kollar upp saker. Om jag ska någonstans och detta gör mig orolig och obekväm, vad gör det då om jag kollar upp lite kring förutsättningarna när jag väl är där? Varför ska jag skämmas för det? Jag är så trött på att skämmas! Däremot är det viktigt att jag gör det på ett medvetet och lugnt sätt så det inte rusar iväg och landar i ett tvångsbeteende.

Jag är fortfarande mycket trött och för en stund slog mig tanken att jag kanske inte skulle åka iväg. Den viftade jag ganska snabbt bort. Jag blir inte piggare för att jag stannar hemma och jag har sett fram emot att träffa min vän och hennes dotter. Jag tänker att det kan vara bra för mig. Saker har stormat runt mig ett tag så jag tänker att det kan vara skönt för mig att få lämna hemmet ett tag, stänga dörren bakom mig och göra annat. Kluvet, som vanligt.

Annonser

Storm men ingen cykel

Utanför viner vinden. I bröstet ligger trycket som ett brev på posten. Ingen jävla avi för att gå och hämta, utan rakt ner i brevinkastet följt av ett platt fall på ett grusigt golv. Trycket, alltid där på ett eller annat sätt. Väntande eller ständigt närvarande. Det ena ger liksom det andra.

Valde tabletterna och är mer stabil. Trycket finns ändå där. Läkaren ska sluta. Han som sade att han ville ha en chans, en chans att få mig att må bättre. Han gav mig piller, jag valde att ta dem och nu överger han mig.
Efter tolv års tid har många läkare kommit och gått. Det gemensamma är att de alla har lämnat oftare än vad jag har gjort det.

Full med mediciner igen men känslorna är mer levande än någonsin. Idag bjuds det på ensamhet, förtvivlan och tvära kast mellan uppgivenhet och hopp. Känner mig som en känslomässig mixer.
Kan inte skylla på menscykeln heller. Fan.