Obeslutsam, möjligen velig.

Läkaren jag träffade igår var en av de mer vettiga läkarna jag träffat under mina år med psykisk ohälsa. Bitvis hade hen en sund inställning till mediciner, och om jag inte var intresserad av mediciner – så ja – vad gjorde jag då där?

Jag är en medgörlig person, kalla mig av en medberoende sorten, även gentemot människor jag inte tidigare träffat eller inte har en relation till. Kanske speciellt dem. 
Jag lyssnade och tog in, försökte argumentera för min sak, och lämnade mottagningen med nya mediciner i väskan. 

Läkaren satte huvudet på spiken vid ett flertal tillfällen. Exempelvis fick jag nu, efter alla dessa år, GAD som officiell diagnos. Det förändrar inget då jag redan vetat att det är så det ligger till. Bipolär var jag däremot inte vid en första anblick. Depressionen är en förlängning av min ångestproblematik. Hen pratade om mitt inre motstånd, att det är min ångest som ligger till orsak. Hen pratade också om, att jag inte vet hur det känns att må bra. Att jag gått under så lång tid med mina problem att det blivit mitt normaltillstånd. Jag är van vid min depression och min ångest. Det berörde mig. Kanske är det någonting hen säger till alla sina patienter. Oavsett berörde det mig då det är så jag länge känt. 
Hen sade till  mig att om jag känt att jag har bomull runt huvudet, blivit likgiltig och känslomässigt avtrubbad, så är den medicin jag haft inte rätt för mig. Det ska inte kännas så. Aldrig tidigare har en läkare sagt så till mig, att min medicin som jag haft så länge, kanske helt enkelt inte var rätt för mig. Hen sade, att om jag äter rätt medicin, på rätt dosering, då mår jag bra. 

Cymbalta och Voxra var det som stod på menyn efter besöket igår. Fick några tabletter i handen. De ligger fortfarande kvar i väskan, men tankarna på dem snurrar runt i huvudet. På måndag ska jag byta från Venlafaxin till Cymbalta, ringa läkaren på torsdag och se om vi ska höja dosen och eventuellt sätta in Voxra. Sådan är planen. Obeslutsam är jag.

Att bli helt ångestfri tilltalar mig. Jag vet inte hur det skulle kännas att inte känna någon som helst ångest eller oro. Det har hänt några gånger under mitt liv och det är läskigt. Mest för att jag inte är van tror jag. Utan min ångest vet jag inte riktigt vem jag är. Dock är jag förbaskat sugen på att ta reda på det. Går jag medicinens väg innebär det dock ett meckande för att hitta rätt medicin och rätt dosering. Som läkaren sade: ”Du är en försökskaning”. Jag uppskattar den ärligheten från en läkares håll. 
Jag vet också att det finns en annan väg att gå, en väg som inte är lika enkel och inte lika snabb. Motion, kostomläggning, sömn, meditation, vägledning, uppstädande av omständigheter etc. En spännande men osäker väg. Medicinens väg är också osäker att gå men på ett annat sätt. Jag är kluven och en del av mig står i starten på medicinens väg, och en annan på den mer alternativa vägen. Mitt hjärta och min hjärna står kvar på den sammanlänkade väg jag just nu befinner mig på och försöker samla ihop delarna för att fatta ett beslut om vilken väg jag ska gå. 

Det som just nu är avgörande är min ork. Jag är trött. Så förbannat trött. Mitt hem är ett kaos för att jag inte orkar ta hand om det och motionen blir inte av för att jag inte orkar kontra motståndet och sköta kosten så att hungern inte fattar mina beslut åt mig. För att kunna tampas med mitt inre motstånd behöver jag ha ork. Jag har ingen ork. Nästan ingen alls. 
Kanske är det så, att jag behöver medicinerna för att lyfta mig så jag orkar ändra om mina rutiner och mina vanor. För att det vardagliga inte ska ta emot så otroligt mycket? Kanske är det just så som det var när jag inledningsvis började i terapi? Att jag behöver medicinerna för att ta mig ur den depression jag befinner mig i, för att orka arbeta med mig själv? Jag orkar inte hålla på med sjukskrivningar och Försäkringskassan längre. Orkar inte oroa mig över ekonomin som blir drabbad då jag är borta mycket från jobbet. Kanske behöver jag ett uppsving för att orka lägga om mitt liv så att jag tillslut kan bli helt medicinfri? Jag är obeslutsam.

Annonser

12:12

12:12

Länge sedan jag skrev. Ord, stavelser och meningar har snurrat runt i huvudet. Det har funnits saker att skriva om, men fingrarna har inte riktigt orkat. 

Trådarna som finns att dra i är svåra att välja mellan, men de finns där. Hängandes, suktandes. De vill att jag ska slita tag i dem och formulera, formulera, formulera. Jag förmår mig inte och trådarna blir hängandes. 

Sista veckan på halvtid nu, sedan återgår jag till att arbeta 80%. Kommer byta typ av tjänst vilket jag tror är bra, även om det gör mig sorgsen. Jag älskar de klasser jag undervisar nu, verkligen älskar. Det kommer vara svårt att släppa taget om dem. Lärorikt då att släppa taget är en av de saker jag behöver öva mig på, men likväl sorgligt. 
Jag tror det kommer bli bra för mig och jag kommer få stor nytta av min högkänslighet. Det ska bli spännande. En utmaning. 

Utmaningar innebär också ofta rädsla. Mitt liv är just nu fyllt av utmaningar vilket innebär att jag ibland är väldigt rädd. Inte skräckslagen, men rädd. Mina känslor har dragit sig tillbaka, kanske är jag mer stabil, kanske börjar jag bli känslorkall, jag vet inte. Det är ok. Jag väntar, försöker inte stressa på, håller i och emellanåt står jag ut. Det är ok.

Har fått remiss tillbaka till psykiatrin, där jag gått tidigare. Bad om att få träffa en annan läkare än den medicinkåta kvinna jag tidigare träffat. Jag vill inte äta mediciner, eller jo, det vill jag visst. Klart att jag vill ha en snabb fix som tar bort, dämpar och får mig att slappna av. Det jag inte vill ha är bomullen i huvudet, att hjärnan känns som en grå och seg massa och att allting känns avtrubbat. JAG känns avtrubbad. Det vill jag inte ha. Jag vill ha stöd och hjälp, inte piller. Jag vill bli lyssnad på och förstådd, inte svälja tabletter eller kapslar. 
På vårdcentralen säger läkaren att jag är på väg in i en depression men att de inte vill mixtra med mediciner som Venlafaxin osv. 
Jag är orolig för att läkaren jag kommer till inte ska förstå mig, inte lyssna och vara precis lika pillerkåt som den tidigare läkaren. Jag VILL inte äta Lamictal, Seroquel eller Concerta. Jag vill inte äta Venlafaxin eller Lyrica. Det måste finnas andra vägar. Det FINNS andra vägar. Jag behöver bara hjälp att gå dem och det kan ingen medicin i världen hjälpa mig med. Jag behöver en trygg och varm vägledande hand som kan guida mig medan jag provar nya vägar mot nya mål. Jag är öppen för en behovsmedicin för de stunder det är som värst. De stunder då jag inte riktigt förmår att resa mig upp alls. Absolut! Men det är inte samma sak som att knapra kemikalier varje dag. Det är inte samma sak som att vara fast i en medicinering utan tydlig plan på vad som ska göras. 
Jag verkligen hoppas att besöket hos läkaren ska gå bra, att hen ska förstå. 

Livet är så mycket. Ibland FÖR mycket. Men det är ändå givande så länge jag har blicken på rätt saker.

Nedtrappning #1

Frågorna som ställdes var samma som alltid. Undran kring hur jag mår, hur det går för mig och om jag sover och motionerar ordentligt.
Bättre, Ok, Nej och Nej, svarade jag.
Hon blev besviken på att jag inte utnyttjat FaR – fysisk aktivitet på recept. När jag förklarade att anledningen var av ekonomisk karaktär vreds hennes anletsdrag i något som skulle kunna klassas som oro. Det skulle senare visa sig att det grundade sig i att Försäkringskassan har dragit hårdare åt sitt regelverk. Det bekom mig inte särdeles just då, just där. Mina tankar togs upp av funderingar kring hur jag skulle lägga fram för henne att jag vill trappa ut mitt Venlafaxin. Jag var orolig.

När orden gällande Venlafaxinet lämnat min mun ändrades hennes blick något åt det nedlåtande hållet och jag tyckte mig kunna se att hennes mungipor liksom ryckte till lite, som om hon försökte hålla igen en impuls av att vilja le.

– Det är ditt beslut, sa hon. Men som läkare säger jag nej. Det är ingen bra idé.

– Jag håller inte med dig, svarade jag.

– Jag har ätit mediciner i över tio år. Någon gång måste jag ju prova att vara utan, fortsatte jag.

– Ja, sa hon försiktigt. Människor som är äldre, när de mår dåligt, då kan det vara läge att trappa ner efter ett halvår till ett år. Men du är ung och har haft återkommande problem. Därför vill jag säga nej men du bestämmer själv.

Plötsligt fann jag mig själv sitta mitt emot överläkaren på min mottagning och argumentera mot mediciner. Jag påtalade orimligheten i att äta mediciner så länge för att kunna fungera i samhället men fortfarande må dåligt. Det ni behandlar är symtom. Problematiken finns kvar.
När jag sa till henne att jag mår bättre än någonsin sedan jag slutade äta Lyrica såg hon konfundersam ut. Att jag därtill nämnde att Energiterapin och hypnosen har hjälpt mig att komma till rätta med saker och ting på djupet sa hon ingenting mer än att jag får bestämma själv. Så det gjorde jag och nu är jag inne på dag fem i nedtrappningen av Venlafaxin.
Har gått från 225mg till 187,5mg. Första dagen märkte jag inte av det. Andra dagen var inte lika rolig. Läpparna domnade bort lite, det stack i huden, hade svarta prickar framför ögonen, jag mådde illa och hade yrsel. Synen påverkades ganska starkt och ångestpåslaget var stort. Nedstämdheten kom som ett brev på posten. Kände av stressen både i kroppen och i psyket. Kunde inte varva ner och meditation eller avslappningsövningar gav mig bara en känsla av panik. Sömnen påverkades negativt också. Trots Atarax och Propavan kan jag inte komma till ro så jag får sova ordentligt. Äventyret är påbörjat.

Emellanåt vacklar jag lite i mitt beslut, tror jag. För i grund och botten är jag inställd på att medicinerna ska BORT! Hade först tänkt be om mediciner som kunde lugna mig effektivt när ångestpåslaget blev för stort och mediciner som kunde hjälpa mig att somna. Jag bad aldrig om det. Viljan att komma bort från medicinerna är stark. Den är befäst i mig och jag står beslutsam kvar. Jag vill lära känna mig själv, HELA mig själv, igen. Jag vill känna alla känslor, vara klar i huvudet och känna att jag tar mig fram för egen maskin.

image
På väg

Det finns en oro i mig, det finns det alltid. Dock väljer jag att inte ge den utrymme. Nu ska medicinerna bort. Vad som händer sedan och hur det visar sig gå, det tar jag då. Idag mår jag väldigt bra, bättre än på länge. Det är kul att vara tillbaka på jobbet på 25% även om det tar mycket energi från mig och jag försöker ta en dag i taget och göra det bästa möjliga av den. Ställer inte så höga krav på mig just nu utan är nöjd i det lilla jag gör och det går förvånansvärt bra.

Jag ser så mycket fram emot den dagen då medicinerna är borta, jag är jag i all min härlighet och allt det jag känner är äkta.