När vakuumet ger ett eko 

Här har hon spenderat sin dag. Inget av de planerade åtagandena blev av. Kläderna är fortfarande smutsiga och paketet som skulle hämtas ut kommer sändas tillbaka. En tusendels sekunds panik över detta, sedan orkade hon inte tänka på det mer. 

Länge har hon känt tomheten inuti. Ett gapande svart hål där ingenting finns. Ett hål av vakuum. Hon kan höra det. Ljudet av ingenting studsar emellanåt fram och tillbaka i hålet och avger ett eko av vakuum. Av ingenting. 

Meningslösheten sköljer idag över henne och vore det vatten behöver hon inte ta någon dusch. 

Ångesten har legat över henne som ett täcke. Sömnen är det enda som hållit den i schack. Hon drömmer intensivt, sådär så hon tror att det hon drömt har hänt på riktigt då hon vaknar. 

Idag var inte hennes dag.

Utan identitet

398HVem är hon utan honom? Utan bekräftelsen och de vackra orden? Utan någon att lägga skulden på likväl som allt fokus? Vem är hon då hon står ensam?

Vi krokade i varandra. Som vilsna pussel utan logik. Vi var bitarna som inte passade med någon annan bit varpå vi istället försökte, nästintill panikartat, gnida våra kanter mot varandra i hopp om att våra bitar tillslut skulle passa i varandras pussel.

Nu behöver inte längre bitarna passa med varandra. Vi har frivilligt, om än motsträvigt, tagit loss krokarna och delat på våra bitar. Både den ena och den andra försöker istället hitta de sista bitarna på sitt eget pussel. Pusslet är inte längre gemensamt.

Att lägga fokus på sig själv efter många många år av fokus på andra, är inte lätt. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Ibland trillar jag dit, och likväl som han tar sina återfall så tar jag mina, på mitt sätt. Vi krockar, och har krockat så många gånger. Efter varje kollision blir det en liten buckla. Stundtals går det att räta ut bucklan som blir, andra gånger blir bucklan större för att sedan stanna där. Det är buckligt nu.

Jag är ensam. Själv. Allena. Solokvist. Det är bara jag. Ingen annan. Tiden är bara min och jag vet inte vad jag ska göra med den. Hur gör man egentligen för att älska sig själv?

Dröm

Mitt liv levs i mina drömmar. Jag är inte på riktigt. Kalla mig en illusion. Allt runt omkring mig som andra ser är ett skådespel. Den så länge upprätthållna fasaden som på ett välpolerat sätt sprider ljus i någon annans mörker, men i verkligheten är mina egna persienner ständigt nerdragna.

Dagdrömmeri, denna ljuvliga flykt.
Vardagen, denna vidriga falskhet som inger en känsla av förvridet hopp.
Just idag är jag ostark.

Hemmet speglar min insida och jag orkar göra lika lite åt det som det fula som finns inuti mig. Orkar inte tänka.

Lögner.

Som de förgör mig.

Spyr på er

Förvandlade min säng till soffa senare än tänkt denna morgon. Vände på kudden och såg mascarafläckarna från en dag tidigare i veckan. Då var jag som ett vattenfall, ett hejdlöst forsande vattenfall. Idag är jag som en hög med träflis och sågspån. Uttorkad och förvirrad. Vilsen.

Jag har varit tvungen att avsluta en relation. Det är bland det värsta jag gjort. Spänningen som uppstår som inte alls är av god karaktär. Känslorna som far omkring och vägrar sig greppas, tankarna som dyker upp mellan hjärtslagen och andetagen som är alldeles för korta och snabba.

Att såra någon, en älskad, är ingen solskenshistoria. Det är den värsta skräckhistorian som finns. Tårarna som faller, muskler som spänns och läppar som darrar. Ångesten som sprider sig och växer sig stark mellan två sörjande själar. Ren. och. skär. smärta.

När en relation kommer till den punkten, att det inte längre går, inte längre är konstruktivt och kärleksfullt på grund av olika anledningar, att det är nödvändigt att avsluta. Det är tungt. När kärleken finns där, och viljan att vara tillsammans finns där, men ändå måste det avslutas. Det är riktigt tungt.

På vardagarna går det bra, bättre, för då har jag annat att tänka på och när jag kommer hem är jag så trött att jag inte orkar tänka utan låter bara tårarna trilla. Jag är för trött för att känna smärtan och ångesten. Men helgen. Helgen som kom, som är nu, har inte varit vacker. Instängd i min lilla lägenhet sedan i fredags. Ingen lust att gå ut, men öppnar fönstret för att få in luft. Det jag tänkt göra är självfallet inte gjort utan numer på en än värre nivå. Jag talar om röran. Röran som alltför ofta speglar mitt mående. Tänderna, som inte är borstade sedan i fredags, för att jag helt enkelt inte orkar. Idag var första dagen jag bäddade sängen, för att jag helt enkelt inte brytt mig. Saker ligger överallt och pysselbordet är dränkt i papper, pennor och andra pysselsaker. För att jag helt enkelt inte orkat. Jag hade tänkt att jag skulle jobba hela helgen. Få saker gjorda som släpat efter länge nu, få det avslutat så jag kan andas ut gällande det. Det har på intet sätt tagits tag i. För att jag helt enkelt inte orkat. Motivationen är noll, styrkan är noll, men i huvudet nöter tankar på om saker jag borde och måste. Vill meditera, komma ner i varv, men kan inte när det är rörigt. Min terapeut tipsade mig om att gå ut och meditera, eller läsa. För att komma bort från röran men ändå kunna ta det lugnt, ge mig den stunden av lugn. Det har inte blivit av, för jag har helt enkelt inte orkat. Jag är i ett läge där jag skulle kunna ligga i sängen dygnet runt och bara ta mig upp för toabesök och matintag. Handla skulle någon annan få göra, för att jag helt enkelt inte orkar.

Allt är rörigt just nu. Hemmet, jag – både invändigt och utvändigt, jobbet och känslorna. Spyr över människor med självkontroll och karaktär. Kräks på deras fabulösa liv där det motioneras, lagas fancy maträtter och umgås med både vänner och familj i kubik. Ni ger mig ångest och dåligt samvete över att jag inte orkar borsta tänderna eller tvätta ansiktet.

Idag kommer min relation hem till mig med mina saker, och jag ska lämna ifrån mig hens. Jag vill inte. Jag vill istället säga, kom in! Ska vi hitta på något? Jag kan ligga på din mage med din arm om min midja, och så kan vi prata om livet, så där som vi brukar. Vi kan hålla handen när vi går och handlar mat eller se en film. Som vi brukar.

Ingenting är eller kommer vara som det brukar. Jag har ingen lust, för att jag helt enkelt inte orkar.

Mitt hem är min borg

ACT påbörjad och mängden insikter ökar för varje dag. Ofta upplever jag att jag inte hinner reflektera som jag skulle önska. Looparna i huvudet är fler och tåget går i allt högre hastighet. Någonstans längst bak finns jag, liksom släpandes efter på något sätt. 

Städ och tvätt står på agendan idag. Ordning och reda diskuterades på terapin i fredags, att ordningen blir ett sätt att ha kontroll. I mitt fall tror jag det är tvärtom. När det är ordning hemma mår jag bra, när det är rörigt mår jag kasst. Hemmets ordning och reda speglas av mitt mående och det som pågår inom mig. Jag är inte säker, men jag tror att det är så det förhåller sig.

Min ångest är stark idag. Den sitter ända upp i halsen. Försöker göra saker ändå. Försöker. Lyssnar på medberoendepodden och känner igen mig. Förstår. 

Det finns så mycket att tänka på.

Bilfilosofi

Här fastnar jag ibland. I läget mellan det ena och det andra. Vill inte riktigt lämna och inte riktigt komma till. Vill vara på väg men inte komma fram, inte hem. 

Idag var en bra dag. Kände mig glad och harmonisk. Gjorde nödvändiga roligheter istället för måsten. Ändå var det jobb. 

Jag tror jag hittat någon som kan hjälpa mig nu. Någon att prata med. Reda ut. 

Här brukar jag sitta ibland. Lite sådär mitt emellan.

 

stocksnap_sbxu8ts3v3

Tredje dagen hemma. Luften gick ur mig. Ikväll ska jag upp i den, ensam, för första gången i mitt 34- åriga liv. Det förvånar mig att det inte känns mer skrämmande och obehagligt. Jag brukar vara ett nervöst vrak när jag ska resa någonstans. Det är jag inte nu. Min förväntansångest finns självfallet där, men den är ovanligt lätthanterlig just nu. Kanske för att det är några timmar kvar innan planet lyfter.

Rutinerna är desamma dock. Söker reda på information om flygbolaget och flygplatsen, kollar bilder för att känna igen mig när jag kommer fram. Mailat och frågat vilka dokument jag behöver ha med mig och har dubbelkollat att jag kan ta med mig en väska och hur mycket den får väga. Jag har också läst om hur incheckning och lämnande av bagage går till. Pojkvännen kör mig till flygplatsen och min vän hämtar mig när jag landat. Hon lovade också att ta emot mig om jag trillar ur planet vilket känns skönt.

Förut skämdes jag för att jag kollade upp allting. När jag rest utomlands har jag studerat kartor, läst in mig på olika stadsdelar och sevärdheter, tagit reda på hur det går att åka kommunalt från där jag ska bo och även undersökt det Veganska restaurangutbudet. I energiterapin kom vi fram till att det kanske inte spelar så stor roll att jag kollar upp saker. Om jag ska någonstans och detta gör mig orolig och obekväm, vad gör det då om jag kollar upp lite kring förutsättningarna när jag väl är där? Varför ska jag skämmas för det? Jag är så trött på att skämmas! Däremot är det viktigt att jag gör det på ett medvetet och lugnt sätt så det inte rusar iväg och landar i ett tvångsbeteende.

Jag är fortfarande mycket trött och för en stund slog mig tanken att jag kanske inte skulle åka iväg. Den viftade jag ganska snabbt bort. Jag blir inte piggare för att jag stannar hemma och jag har sett fram emot att träffa min vän och hennes dotter. Jag tänker att det kan vara bra för mig. Saker har stormat runt mig ett tag så jag tänker att det kan vara skönt för mig att få lämna hemmet ett tag, stänga dörren bakom mig och göra annat. Kluvet, som vanligt.