När elden brunnit ut, bränner jag mig då?

Förr eller senare slocknar allt. Jag vet det. Ändå bränner det till i magen. Ändå flammar det upp inombords så pass att huden blir varm. Ändå låser det sig. 

Funderar en stund. Vill släppa taget och låta känslorna ta över. ”Gör det” flämtar fru Medberoende. ”Du vill höra av dig” fortsätter hon samtidigt som det innanför min panna rusar förbi tanke efter tanke, ursäkt efter ursäkt. Fort. Ilande fort. Jag är medveten. Medveten om att dessa tankar ackompanjerade till de toner fru Medberoende spelar, endast vill kasta omkull mig. 

Brottar hon ner mig vet jag vad som väntar. Jag vet hur det kommer bli och nej, jag är inte synsk. Jag är erfaren. Känner hans mönster, hans beteenden. Egentligen är det ointressant, i alla fall just nu. I vissa fall alltid. Jag har vetat det i över en vecka. Jag visste att den här dagen skulle komma. Den kommer alltid och varje gång bränner det till och flammar upp. 

För eller senare måste jag släppa tändstickan vare sig jag vill eller inte. Annars blir jag bränd och oavsett kommer elden falna. Jag har bränt mig så många gånger och detta till trots är jag alltid tillbaka på samma plats. Känner samma känslor och känner min puls lika tydligt. 

Mängder av katastroftankar som målar upp katastrofsituationer som i sin tur väcker katastrofkänslor och mitt i allting står jag och bara förstår. Det är ensamt. Oerhört ensamt. 

Kontrollbeteendet finns där om än förbättrat med tid. 

Jag hatar honom när han gör såhär men älskar honom nykter. 

Annonser

En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Goodbye Cymbalta


Dags för ännu ett försök att sätta ut medicinerna. Först ut att lämna min kropp är: Cymbalta.

Andra dagen utan de 60mg idag. Märker inget jätteannorlunda. Läpparna pirrar lite, huvudet gör ont och jag känner mig lite yr. 

Om en månad ringer läkaren mig och då är det dags att ta farväl av: Voxra.  

Jag provar igen

Kom just ut från läkaren på den psykiatriska mottagningen där jag går. Återigen en ny läkare. 

När jag följde efter henne genom korridoren hade jag hela tiden i bakhuvudet att jag var där för att sluta med mina mediciner. 

Hon lyfte sitt block och lade det i knät. Hon hade redan antecknat vilket innebar att hon förberett sig genom att läsa min journal. Det dåliga samvetet gjorde sig redo för att angripa. 

Vi pratade om hur jag mår och jag sa just de sakerna jag vet att jag ska säga för att övertyga läkare att det är en god idé att trappa ner medicinerna. Men när de lämnade min mun lät det inte alls så övertygande, friskt och självsäkert som då orden var en tanke. Det uppstod en spänning mellan oss och jag blev osäker på hur jag bäst skulle hantera den. 

”Jag vill egentligen sluta äta medicin”. Nu var det sagt.

”Jo, jag vet att du vill det”. Hon lät missnöjd. 

Jag tänkte att hon tyckte att jag var en sån där person som vet bäst. Sol inte inser hur sjuk hon är och som tror att hon kan sluta med medicinerna. Jag tänkte, att hon nog inte tyckte om mig. Nu gjorde sig skulden påmind att även den fanns inom mig. 

Sida vid sida liksom stog de där, något kivandes och liksom hetsade inför starten som strax skulle komma. 

Hon sa inte emot mig. Det grämde mig något då jag var beredd på att få mothugg. Vad skulle jag göra nu? Då tog skuld och skam fart och attackerade. Jag kände mig elak och dum. Tänkte att hon nog hade rätt och jag kände att inte heller jah riktigt tyckte om mig själv. Ha en egen åsikt sådär! Fy! 

Nu sitter jag i bilen och försöker sluta skämmas och skulda och istället glädjas åt att det blev som jag ville. Från och med imorgon tar jag ingen Cymbalta längre. Om en månad ringer hon mig och om allt gått bra är det Voxran som ska bort. Det känns läskigt men jag vill verkligen det här! 

Balansen

Det är länge sedan jag skrev. Lite klyschigt kan man säga att livet kommit emellan. Egentligen stämmer det inte, det handlar om prioriteringar och oförmågan att ta mig ut ur låsningar. Många gånger har jag kommit på saker jag velat skriva om, saker jag velat säga. Dessvärre har jag då befunnit mig i situationer där jag inte har möjlighet att skriva. ”Jag gör det när jag kommer hem”, tänker jag då. Så blir det inte alls, för när jag kommer hem är jag trött, hungrig och full med annat strunt som hjärnan måste bearbeta. Livet kommer emellan.

Senaste tiden har jag funderat på var jag befinner mig och vart jag vill. Frågetecknen är lika stora och många som alltid då jag faller in i sådana funderarperioder. Jag trivs med mitt arbete, jag gillar att jobba, men jag känner att det är så mycket. Mycket intryck, mycket ljud, högt tempo, många bollar i luften samtidigt och hjärnan går på högvarv. Jag reagerar inte ens på att jag biter ihop mina käkar.

När jag kommer hem är jag slut. Suckar lite över maten som måste lagas. Ibland struntar jag i det och äter nudlar. Det är min nya grej, snabbnudlar. Inte nyttigt, men praktiskt. Sedan sätter jag mig framför TV:n, slår på den serie jag för tillfället är inne i och rätt som det är så är det dags att gå och lägga sig. Jag är inte omedveten om att tiden kan spenderas på bättre saker än att glo på serier, men lusten och drivkraften (och orken!) att göra något vettigt eller roligt är som bortblåst. Jag går sedan och lägger mig alldeles för sent, glor i mobilen någon timme tills jag är så trött så jag inte orkar hålla mig vaken längre. Sover ett par timmar, vaknar och är vaken i någon timme innan jag kan somna om. Därefter ringer klockan och ett nytt varv startar.

Jag är lösningsinriktad, så mycket av min tid går åt till att komma på lösningar kring hur jag ska hitta den där balansen, harmonin. Det där flytet som jag tror att vi alla vill åt. Lösningen finns där: se till att sova ordentligt, ät bra och rätt, drick vatten, motionera 30 minuter om dagen, gör saker som är roliga. Problemet är hur det går till rent praktiskt. I somras när jag var ledig kände jag lusten till att börja röra på mig, sätta upp ett mål och ta itu med konditionen. Jag hade drivet. Sedan började jag jobba, och lusten försvann. Under min ledighet läste jag även på om vad min kropp behöver och handlade därefter och började äta nyttigare. Sedan började jag jobba, och drivet försvann. Saker som jag tycker om läggs på hög och där sitter jag med mina snabbnudlar och nöter serier, med ambitioner om att läsa mycket böcker, skriva en egen bok eller tre, utveckla mitt måleri och lära mig teckna porträtt. Funderingar på att lära mig ett nytt språk, börja dansa bugg igen och att resa snurrar runt, men inget får riktigt fäste. Det knådas in i moset till hjärna jag har efter att jag arbetat en dag och sedan försvinner det bland all trötthet. Det blir inget av det.

Ni tänker kanske att det inte är så svårt, men låt mig då säga emot er. För svårt är just vad det är och jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om att känna såhär. Att lägga livspusslet är inte lätt. Är man dessutom högkänslig eller lider av psykisk ohälsa eller något annat som man måste tampas med också, då är det ännu svårare. Glappet mellan det man gör och det man vill kan ibland kännas oändligt stort och oöverkomlig. Det spelar ingen roll hur hårt jag paddlar i min lilla kanot för att ta mig över på andra sidan, det går ändå inte framåt.

 

 

När vakuumet ger ett eko 

Här har hon spenderat sin dag. Inget av de planerade åtagandena blev av. Kläderna är fortfarande smutsiga och paketet som skulle hämtas ut kommer sändas tillbaka. En tusendels sekunds panik över detta, sedan orkade hon inte tänka på det mer. 

Länge har hon känt tomheten inuti. Ett gapande svart hål där ingenting finns. Ett hål av vakuum. Hon kan höra det. Ljudet av ingenting studsar emellanåt fram och tillbaka i hålet och avger ett eko av vakuum. Av ingenting. 

Meningslösheten sköljer idag över henne och vore det vatten behöver hon inte ta någon dusch. 

Ångesten har legat över henne som ett täcke. Sömnen är det enda som hållit den i schack. Hon drömmer intensivt, sådär så hon tror att det hon drömt har hänt på riktigt då hon vaknar. 

Idag var inte hennes dag.

Utan identitet

398HVem är hon utan honom? Utan bekräftelsen och de vackra orden? Utan någon att lägga skulden på likväl som allt fokus? Vem är hon då hon står ensam?

Vi krokade i varandra. Som vilsna pussel utan logik. Vi var bitarna som inte passade med någon annan bit varpå vi istället försökte, nästintill panikartat, gnida våra kanter mot varandra i hopp om att våra bitar tillslut skulle passa i varandras pussel.

Nu behöver inte längre bitarna passa med varandra. Vi har frivilligt, om än motsträvigt, tagit loss krokarna och delat på våra bitar. Både den ena och den andra försöker istället hitta de sista bitarna på sitt eget pussel. Pusslet är inte längre gemensamt.

Att lägga fokus på sig själv efter många många år av fokus på andra, är inte lätt. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Ibland trillar jag dit, och likväl som han tar sina återfall så tar jag mina, på mitt sätt. Vi krockar, och har krockat så många gånger. Efter varje kollision blir det en liten buckla. Stundtals går det att räta ut bucklan som blir, andra gånger blir bucklan större för att sedan stanna där. Det är buckligt nu.

Jag är ensam. Själv. Allena. Solokvist. Det är bara jag. Ingen annan. Tiden är bara min och jag vet inte vad jag ska göra med den. Hur gör man egentligen för att älska sig själv?