Kontraster

Slår upp ögonen. Slaget i magen kommer som jag vet att mensvärken kommer komma om fyra dagar. Oundvikligt. Minuter senare springer jag i cirklar på vardagsrumsgolvet, för att jag kan. Trettio sekunder senare måste jag på grund av ångest andas djupt och stänga mina ögon, tala om för mig själv att allt är ok.

Gårdagen bjöd på ett hav av känslor, ett hav som på intet sätt höll sig lugnt. Beredd att ge upp, slänga in handduken och säga ”Tack för mig, det var trevligt, men jag går nu”. Senare på kvällen ett trevligt samtal efter vilket jag kunde se ett par avsnitt av min nuvarande serie, utan dåligt samvete. Lugn. Någonstans inom mig ett hopp.

Oförmögen att svara på ett telefonsamtal från en av de jag älskar mest. Låter det ringa ut samtidigt som hjärtats slagfrekvens peakar och samvetet knackar på. Skickar ett sms och talar om hur läget ligger, att jag inte mår bra och inte orkar prata. Får till svar att personen i fråga är sjuk och att även min bror är sjuk, men att vi får se till att krya på oss för det är en fantastisk vinter vi har.

Ovanstående ringer ännu en gång. Denna gång är jag mottaglig och har tillräcklig ork för att prata. Förmår mig även att prata lite om hur det känns och hur jag mår. Personen som jag älskar försöker förstå, på sitt sätt. Det är inte alltid det går vägen. Mitt i mitt prat om depression och ångest förmedlar han att ett rådjur står utanför hans köksfönster. ”Han är täckt i snö. Har snö på nosen. Kanske har han varit och grävt någonstans.”

Utanför fönstret är världen vit och ren. Sakta dalar flingorna och lägger sig till skaran av redan fallna flingor. Det är lugnt. Antagligen är människor ute på isen och åker skridskor eller skidor. I min kropp finns ett mörker som ibland lyses upp av små glödande bitar av ångest när oron slår till. På gränsen till kaos.

Kontraster.

Annonser

Far åt helvete Carpe Diem

Vet inte om jag vaknar till tonerna av mitt alarm på mobilen eller till den håriga tass som återkommande petar mig på valfritt ställe i ansiktet. Ögonen är mascaragrusiga och ögonbrynen sitter fast någonstans på kudden. Framför mig sitter farbror Katt och piper att jag ska tycka synd om honom.

Känner klumpen i magen och ångestnypet i nacken och på ren instinkt och självbevarelsedrift sträcker jag mig efter telefonen för att fly verkligheten. Problemet är, med internet och sociala medier, att den ”verklighet” som visar sig där, sällan är bättre än den verkliga verkligheten.

Tydligen känner ”verkligheten” klumpen i min mage och ångestnypet i nacken, för när jag låg där och scrollade som vilken modern människa som helst som nyss har vaknat, intensifierades nypet och klumpen fick en egoboost och växte. ”Verkligheten” svarade med att bli värre och jag kände mest för att kräkas. Varje bild irriterade mig, varje ord och varje ljud fick mig att vilja dra täcket över huvudet, skita i mina åtaganden och tacka för mig och säga att vi kanske ses imorgon.

Jag provar olika sociala medier men ”verkligheten” är överallt. Samtidigt som paniken växer inom mig och karusellen av tankar drar igång med mig fastspänd däri, vill ett litet katthuvud tränga sig mellan min hand som håller i mobilen och själva mobiltelefonen. Han gör så, farbror Katt, när han inte får den uppmärksamhet han vill ha. Tränger sig före och emellan. Av princip håller jag emot vilket gör att hans hud trycks bakåt och tillslut syns bara två stora, gloende, gula kattögon som stirrar på mig mellan handen och mobilen. Jag rullar snabbt åt sidan och ber honom låta mig vara. Det är inget alternativ.

Hjärnan jobbar frenetiskt för att hitta ursäkter till varför jag inte ska behöva stiga upp. Hjärnan tycker det är en bra idé att dra täcket över huvudet och tacka för mig. Samvetet däremot, är av en helt annan åsikt. Det är ju fest ikväll. Fest. Ögonen sluts, ansiktet borras ner i kudden och när kroppen börjar rulla fram och tillbaka i sängen hörs ett litet morrande läte från mina stämband. Allt detta som följer med ett uppvaknande. Det driver mig till vansinne.

”När måste jag åka, vilka kommer, ska jag sova kvar, jag har ju sagt att jag ska sova kvar, hur mycket tid kommer det ta, när ska jag vara där, hur ska jag hinna jobba, jag måste ju jobba, kan jag sova en timme till, jag borde städa, hinner jag städa, katterna vill att jag ska gå upp, varför har jag ont i huvudet, jag måste hinna hämta ut paketet, borde jag handla, ska jag ha med mig en gåva ikväll, ska jag dricka alkohol, då kan jag inte köra bil hem, kanske ska jag ta bilen och vara nykter, då kan jag jobba mer, måste jag vara social, kommer det vara lekar, kan man gå på fest och vara på dåligt humör, varför har jag inte balans i mitt liv, borde jag jobba med det jag gör, varför lämnar inte katten mig ifred, vad gör den andra katten?”

Ett stort foto på min älskade far dyker upp på mobilskärmen. Låter samtalet ebba ut. Nu måste jag gå upp. Golvet är något grusigt, känner jag med mina fötter. Jävla kattsand. Katterna skuttar runt av glädje. Jubel och klang! Hon är uppe! Mig bryr de sig inte om. Det är maten de vill åt.

Min far har funderingar kring ett julklappsrim och ett av mina ordval i detsamma. Det visar sig att jag var helt ute och cyklade. Det roar mig. Farmor ska hälsas på. Hjärnan processar informationen och försöker planera om dagen. Jag kan inte tänka. Är för trött. Pappan ger mig positiv energi ändå och en liten gnista av ork tycks tändas. När vi lagt på försvinner den igen.

Här sitter jag nu, i mitt kök, bland arbetspapper och brödsmulor från frukosten. Utanför fönstret går människor förbi. Kanske är de ute på lördagspromenad. Människor ser mig inte så ofta genom sina fönster. De borde göra det mer ofta.

Såhär är det att vakna just nu. Ett enormt motstånd som tar tid och energi att komma över. För några dagar sedan berättade min bror att han och hans tjej går ut och går tre kilometer varje morgon. Min far kontrade med att berätta om vilka sysslor han gör på morgonen innan han åker hemifrån. Jag själv stod och tänkte på att det tar mig 45 minuter att ens ta mig upp ur sängen. Inget jävla fånga dagen här inte.

När elden brunnit ut, bränner jag mig då?

Förr eller senare slocknar allt. Jag vet det. Ändå bränner det till i magen. Ändå flammar det upp inombords så pass att huden blir varm. Ändå låser det sig. 

Funderar en stund. Vill släppa taget och låta känslorna ta över. ”Gör det” flämtar fru Medberoende. ”Du vill höra av dig” fortsätter hon samtidigt som det innanför min panna rusar förbi tanke efter tanke, ursäkt efter ursäkt. Fort. Ilande fort. Jag är medveten. Medveten om att dessa tankar ackompanjerade till de toner fru Medberoende spelar, endast vill kasta omkull mig. 

Brottar hon ner mig vet jag vad som väntar. Jag vet hur det kommer bli och nej, jag är inte synsk. Jag är erfaren. Känner hans mönster, hans beteenden. Egentligen är det ointressant, i alla fall just nu. I vissa fall alltid. Jag har vetat det i över en vecka. Jag visste att den här dagen skulle komma. Den kommer alltid och varje gång bränner det till och flammar upp. 

För eller senare måste jag släppa tändstickan vare sig jag vill eller inte. Annars blir jag bränd och oavsett kommer elden falna. Jag har bränt mig så många gånger och detta till trots är jag alltid tillbaka på samma plats. Känner samma känslor och känner min puls lika tydligt. 

Mängder av katastroftankar som målar upp katastrofsituationer som i sin tur väcker katastrofkänslor och mitt i allting står jag och bara förstår. Det är ensamt. Oerhört ensamt. 

Kontrollbeteendet finns där om än förbättrat med tid. 

Jag hatar honom när han gör såhär men älskar honom nykter. 

En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Goodbye Cymbalta


Dags för ännu ett försök att sätta ut medicinerna. Först ut att lämna min kropp är: Cymbalta.

Andra dagen utan de 60mg idag. Märker inget jätteannorlunda. Läpparna pirrar lite, huvudet gör ont och jag känner mig lite yr. 

Om en månad ringer läkaren mig och då är det dags att ta farväl av: Voxra.  

Jag provar igen

Kom just ut från läkaren på den psykiatriska mottagningen där jag går. Återigen en ny läkare. 

När jag följde efter henne genom korridoren hade jag hela tiden i bakhuvudet att jag var där för att sluta med mina mediciner. 

Hon lyfte sitt block och lade det i knät. Hon hade redan antecknat vilket innebar att hon förberett sig genom att läsa min journal. Det dåliga samvetet gjorde sig redo för att angripa. 

Vi pratade om hur jag mår och jag sa just de sakerna jag vet att jag ska säga för att övertyga läkare att det är en god idé att trappa ner medicinerna. Men när de lämnade min mun lät det inte alls så övertygande, friskt och självsäkert som då orden var en tanke. Det uppstod en spänning mellan oss och jag blev osäker på hur jag bäst skulle hantera den. 

”Jag vill egentligen sluta äta medicin”. Nu var det sagt.

”Jo, jag vet att du vill det”. Hon lät missnöjd. 

Jag tänkte att hon tyckte att jag var en sån där person som vet bäst. Sol inte inser hur sjuk hon är och som tror att hon kan sluta med medicinerna. Jag tänkte, att hon nog inte tyckte om mig. Nu gjorde sig skulden påmind att även den fanns inom mig. 

Sida vid sida liksom stog de där, något kivandes och liksom hetsade inför starten som strax skulle komma. 

Hon sa inte emot mig. Det grämde mig något då jag var beredd på att få mothugg. Vad skulle jag göra nu? Då tog skuld och skam fart och attackerade. Jag kände mig elak och dum. Tänkte att hon nog hade rätt och jag kände att inte heller jah riktigt tyckte om mig själv. Ha en egen åsikt sådär! Fy! 

Nu sitter jag i bilen och försöker sluta skämmas och skulda och istället glädjas åt att det blev som jag ville. Från och med imorgon tar jag ingen Cymbalta längre. Om en månad ringer hon mig och om allt gått bra är det Voxran som ska bort. Det känns läskigt men jag vill verkligen det här! 

Balansen

Det är länge sedan jag skrev. Lite klyschigt kan man säga att livet kommit emellan. Egentligen stämmer det inte, det handlar om prioriteringar och oförmågan att ta mig ut ur låsningar. Många gånger har jag kommit på saker jag velat skriva om, saker jag velat säga. Dessvärre har jag då befunnit mig i situationer där jag inte har möjlighet att skriva. ”Jag gör det när jag kommer hem”, tänker jag då. Så blir det inte alls, för när jag kommer hem är jag trött, hungrig och full med annat strunt som hjärnan måste bearbeta. Livet kommer emellan.

Senaste tiden har jag funderat på var jag befinner mig och vart jag vill. Frågetecknen är lika stora och många som alltid då jag faller in i sådana funderarperioder. Jag trivs med mitt arbete, jag gillar att jobba, men jag känner att det är så mycket. Mycket intryck, mycket ljud, högt tempo, många bollar i luften samtidigt och hjärnan går på högvarv. Jag reagerar inte ens på att jag biter ihop mina käkar.

När jag kommer hem är jag slut. Suckar lite över maten som måste lagas. Ibland struntar jag i det och äter nudlar. Det är min nya grej, snabbnudlar. Inte nyttigt, men praktiskt. Sedan sätter jag mig framför TV:n, slår på den serie jag för tillfället är inne i och rätt som det är så är det dags att gå och lägga sig. Jag är inte omedveten om att tiden kan spenderas på bättre saker än att glo på serier, men lusten och drivkraften (och orken!) att göra något vettigt eller roligt är som bortblåst. Jag går sedan och lägger mig alldeles för sent, glor i mobilen någon timme tills jag är så trött så jag inte orkar hålla mig vaken längre. Sover ett par timmar, vaknar och är vaken i någon timme innan jag kan somna om. Därefter ringer klockan och ett nytt varv startar.

Jag är lösningsinriktad, så mycket av min tid går åt till att komma på lösningar kring hur jag ska hitta den där balansen, harmonin. Det där flytet som jag tror att vi alla vill åt. Lösningen finns där: se till att sova ordentligt, ät bra och rätt, drick vatten, motionera 30 minuter om dagen, gör saker som är roliga. Problemet är hur det går till rent praktiskt. I somras när jag var ledig kände jag lusten till att börja röra på mig, sätta upp ett mål och ta itu med konditionen. Jag hade drivet. Sedan började jag jobba, och lusten försvann. Under min ledighet läste jag även på om vad min kropp behöver och handlade därefter och började äta nyttigare. Sedan började jag jobba, och drivet försvann. Saker som jag tycker om läggs på hög och där sitter jag med mina snabbnudlar och nöter serier, med ambitioner om att läsa mycket böcker, skriva en egen bok eller tre, utveckla mitt måleri och lära mig teckna porträtt. Funderingar på att lära mig ett nytt språk, börja dansa bugg igen och att resa snurrar runt, men inget får riktigt fäste. Det knådas in i moset till hjärna jag har efter att jag arbetat en dag och sedan försvinner det bland all trötthet. Det blir inget av det.

Ni tänker kanske att det inte är så svårt, men låt mig då säga emot er. För svårt är just vad det är och jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om att känna såhär. Att lägga livspusslet är inte lätt. Är man dessutom högkänslig eller lider av psykisk ohälsa eller något annat som man måste tampas med också, då är det ännu svårare. Glappet mellan det man gör och det man vill kan ibland kännas oändligt stort och oöverkomlig. Det spelar ingen roll hur hårt jag paddlar i min lilla kanot för att ta mig över på andra sidan, det går ändå inte framåt.