Terapin och efter

Energiterapi kan för en del framstå som ”flummig” och udda. I början gjorde den det en hel del för mig också. Nu, över ett år senare, inser jag att jag har hittat rätt. 
Min psykiska ohälsa drar sig minst 12 år tillbaka, antagligen ännu längre, och jag har gått i terapi och samtal fyra gånger tidigare, gjort utredning för ADHD och varit medicinerad. Det senaste året, med energiterapins hjälp, har jag kommit längre än någonsin. 
Som jag skrivit tidigare så har medicinerna hjälpt mig initialt men sedan har de blivit kvar där vilket har lett till att jag har tappat mig själv på vägen. Jag har sett medicinerna som min räddare och frälsare när det enda som egentligen och på riktigt kan rädda mig är jag själv. 

Den här terapiformen har hjälpt mig att se sidor och delar av mig själv jag inte sett/förnekat tidigare. Idag är jag medveten om mina tillkortakommanden och så tillika mina behov och nej,  det är inte alltid och har inte alltid varit vackert. Det har dock alltid varit nödvändigt. 
Terapin har bestått av både samtal och hypnos/energiterapi vilket har varit väldigt givande. Min terapeut är som jag högkänslig vilket har varit en enorm lättnad. Det var via terapin jag insåg min högkänslighet och som jag förstått att jag ÄR ingenting. Inte ångest, inte depression, inte ADHD, inte Bipolär, jag är JAG i all min perfektion just som jag är. Jag VET det idag men ännu kan jag inte fullt ut KÄNNA det. Det kräver övning, hela tiden. 

Första delen av terapin består av  ca en timmes samtal. Känslan att kunna öppna sig utan rädsla för förutfattade meningar eller dömanden är skön, och trygg. Jag har stort förtroende för min terapeut vilket jag tror är nödvändigt och för mig är det optimalt med en terapeut som är högkänslig för jag behöver inte tänka så mycket på att uttrycka mig rätt eller inte glömma något, för jag vet att hon förstår och ibland redan vet innan jag börjat prata. Jag kan ärligt och öppet ventilera mina tankar och känslor och jag vet att jag får fullt stöd, omtanke och hjälp. 

Andra delen av terapin består av hypnos/energiterapi. Jag ligger på en massagebänk med kudde och filt, i bakgrunden spelas ofta en för mig passande musik. Ibland är det bara ljud, vilket som passar just där och då. 
Därefter slappnar jag av. Tydligen har jag alltid haft lätt för att hitta ett väldigt avslappnat tillstånd men jag har alltid haft stöd för att hitta det. Det handlar om att komma ner i sitt undermedvetna.
Min terapeut räknar ner från 20-0 medan jag visualiserar t.ex en trappa som jag går nerför, eller något annat som för mig dit jag behöver vara just då. För mig har det ofta handlat om trappor som leder ner till en eller flera dörrar. Jag har varit mycket under jorden, i grottor och tunnlar och det har varit otroligt spännande! Jag har mött mig själv i olika gestalter och en av de gånger jag minns som starkast och klarast är då jag mötte mig själv i olika versioner. Ett jag för varje år jag levt. Alla mina jag stod runt en lägereld och log. Alla utom mitt 13-åriga jag. Hon log inte. Tvärtom var hon mycket besvärad. Då tog vi tag i det, utforskade orsaken och såg till att hon mådde bättre innan vi lämnade henne. Det var en mycket gripande resa. 

Varje gång jag varit på terapin går jag därifrån mer samlad och ”hel” än tidigare. Stegen är lättare och själen inte lika tung. På de två timmar jag är där händer det otroligt mycket. Tiden som går efteråt är även den en process. Det händer saker i mig hela tiden, oavsett om jag aktivt arbetar med mig själv eller inte. 
Energterapin ger mig möjlighet att bearbeta på många olika plan, både här och nu och där och då. Jag har fått ut så mycket mer av den här formen av terapi än traditionella typer av terapi. Därmed INTE sagt att traditionell terapi på något sätt inte är bra, det här har bara varit det bästa för mig. Annan terapi har också hjälpt mig jättemycket men det är först nu, under det senaste året, som jag känner att jag börjat hitta de nycklar jag saknat. 

Sist stod jag på en klippavsats. Jag skulle inte längre neråt, jag skulle uppåt. Som ett ihopskrumpet väsen med små taniga vingar stod jag på denna klippavsats med stupet gapandes under mig. Nedräkning från tio. Jag skulle hoppa. Som extremt höjdrädd var det inte alls särdeles behagligt, men nödvändigt. Jag hoppade. Föll. Fritt fall i hög hastighet. Försökte flyga med de vingar jag hade vilket inte fungerade. Det fanns andra flygande väsen där, vänliga och färgglada, som kunde hjälpa mig. Mina vingar kunde med stöd vecklas ut, jag växte mig stor och stark och tillslut, med stöd, hjälp och stort mod, kunde jag veckla ut hela mitt fulla jag och mina kraftfulla vingar. Jag kunde flyga fritt, helt av egen maskin. 
Bilderna jag möts av under resans gång sätter sig på hornhinnan och hjälper mig även efteråt genom att det är lätt för mig att minnas, att se bilderna framför mig och därmed hitta känslorna kopplade till dem. Det ger mig styrka när det är tungt och mod när jag är rädd. 

Det visuella hjälper mig också att hitta platser där jag kan finna återhämtning, kraft och mod. Jag kan nu gå tillbaka till denna klippavsats och hoppa på egen hand. För att känna mina starka vingar och veta att jag klarar av det. Eller gå till en plats för vägledning eller bara avkoppling. Jag har varit mycket i regnskogen t.ex och ibland sätter jag på regnskogsljud medan jag vilar, kör bil eller bara strosar omkring hemma. Det ger mig avkoppling och väcker bilder och känslor jag upplevt under terapin vilket hjälper mig att fortsätta växa. 

Jag är inte där ännu, om det nu går att komma fram. Men jag rör mig framåt hela tiden, även om jag ibland glider i sidled för ett tag eller till och med stannar upp. Det gör inget, det är ok. Det är min resa och oavsett vad jag gör så är jag på väg.  

Annonser

Innan terapi

Alldeles snart ska jag fara iväg och träffa min terapeut som jag inte träffat på hela sommaren. Försöker sortera tankarna. Komma på vad jag ska säga. Trots att jag vet att jag ej kommer bli bedömd så sitter prestationen så starkt i mig. Jag vill bli förstådd, ge klara besked och hitta ett lämpligt sätt att förklara mina känslor på. Jag vill, som alltid, vara förberedd. 

På torsdag börjar jag arbeta igen. Det skrämmer mig. 
Jag är orolig för att inte orka, inte klara av mina arbetsuppgifter och rädd för att ta på mig för mycket. Egentligen tycker jag om att arbeta, tycker om att ha något att göra och uppskattar att känna mig nyttig. Just nu brottas den vetskapen med känslan av att inte orka. 
Ser ut över mitt vardagsrum/sovrum. Det ligger saker på golvet och överallt. Dammsugningen lyser med sin frånvaro och det syns lång väg att katterna haft både mysigt och roligt i sängen. Om jag inte ens orkar med eller klarar av att hantera mitt hem och hålla det i schack, hur ska jag klara av att arbeta 80% som lärare på högstadiet? 
Jag har gjort det förr. Klarat av det. På bekostnad av min hälsa och mitt liv. 
Är jag redo för att arbeta? Nej är mitt direkta svar, även om jag vet att det kommer kännas ok när jag väl är igång. Det skrämmer mig. Jobbet. Allt småprat, allt överenskommande och nya kollegor, nya elever och nya föräldrar. Mask på – mask av. Håll ihop! Kämpa på! Bit ihop! 
Livet då? 

Ja, livet. 
Tro inte att jag vet exakt vad jag borde göra, hur jag borde tänka etc etc,för det gör jag. Men jag gör inte det jag borde, tänker inte det jag borde och känner definitivt inte det jag VILL känna. Det är något i vägen. Motståndet till det mesta är starkare och större än förr och jag vet inte hur jag hanterar det på bästa sätt om än alls. Livet.

Jag vet inte vad som kommer hända under terapin idag, det vet jag aldrig. Jag har varit iväg på så många underbara, spännande och insiktsfulla resor i energiterapin. Det har hjälpt mig att bli den jag idag är, vilket är en starkare och friskare människa som är betydligt mindre medicinerad idag än för bara ett år sedan. Jag är stolt över hur långt jag kommit men just nu är rädslan så stark och ångesten så kraftig att jag inte orkar med att hålla ryggen rak och huvudet högt. Istället är jag för tillfället skör och lättsänkt, lite lätt förbannad och fylld med inte allt för vackra tankar om mig själv. Jag är arg för att jag inte förmår mig själv att göra det jag borde och för att jag inte orkar med det jag vill. Jag hoppas jag kan få lite rätsida på det hela under de kommande timmarna. 
Kommer skriva senare om hur det gick, vad som hände och hur det kändes. 

Semester

Jag har tre dagar kvar på den ledighet som varit den längsta ledighet jag någonsin haft. 

Storslagna drömmar om hur sommaren skulle bli kantade tiden dessförinnan och som det allt som oftast alltid blir har sommaren sett hela annorlunda ut i jämförelse med vårens sommarfantasier. 
Inte har jag gjort någon enorm ansträngning gällande träning utan kommer tvärtom tillbaka till arbetet med en liten viktökning. Inte har jag heller storstädat mitt hem eller mig själv och de böcker som skulle blivit lästa har ej lästs.

Sommaren bjöd på en tripp till Öland Roots. Femte året i rad jag var där och som vanligt var det med blandade känslor. Fullt av kärlek och underbar natur gav resan mig energi. Fullt av ljud och människor tömde den mig på energi. Jag är glad att jag åkte men vid hemkomst var mina energidepåer rätt så tomma.

Vidare bar det av till Åland, till pojkvännens mormor. Lugn och ro. Naturen tätt inpå och en tystnad värd att dö för. Morgon och kväll vandrade kossorna till och från sitt sommarbete, ackompanjerade av motorljudet från en gammal moped som visade dem vägen. gra
Frisk luft och solsken stärkte mig. Ovanan och nya människor försvagade mig. 
Den underbaraste stunden var den sista dagen, då jag och min pojkvän tog båten ut i den Åländska skärgården och spenderade hela dagen på en ö bara vi två. Där gick jag runt, barfota i min bikini, och brydde mig inte om någonting. Vi badade från klipporna och kokade kaffevatten över öppen eld. Ljudet från havet var ständigt närvarande och solen värmde min kropp. Vi gjorde direkt ingenting, inte på hela dagen, men det spelade absolut ingen roll. Jag bara var och det var fullt tillräckligt och på alla sätt och vis underbart. 
Vi lämnade ön sent på kvällen och konstaterade båda två att det hade varit underbart att spendera natten på ön. Under båtresan hem gick solen ner över havet och jag log, med hela ansiktet medan vattnet stänkte i mitt ansikte och vinden fick mitt hår att hamna i alla möjliga och omöjliga lägen. I just den stunden, där och då, var jag lycklig. En underbar men skrämmande känsla. 

Innan jag reser iväg någonstans, långt eller kort, går mycket av min energi åt till att planera, organisera och oroa mig. Alla olika möjliga scenarion gås igenom både en och tre gånger. Vem säger vad och jag, vad gör jag då? När jag kommit iväg och tillslut är på plats känns det lite lättare. Sedan följer en tid av anpassning. Jag suger åt mig nya intryck som en svamp och jobbar hårt på att smälta dem och vänja mig vid min nya omgivning och vad jag har att förhålla mig till. Det tar några dagar, sedan kan jag börja slappna av. Lite mer än en tredjedel av min vistelse på de olika orterna går åt till att vänja mig och när över hälften passerat börjar jag kunna börja slappna av. Det är tråkigt att så mycket tid går åt till att landa och att jag inte hinner njuta så mycket som jag skulle önska. 
När jag kommit hem följer några dagar då jag inte orkar med att göra något alls. Blir oftast liggandes i soffan och tycker att jag är lat, dålig och en massa annat ickepositivt. Fast det egentligen handlar om bearbetning av intryck och återhämtning. Jag känner en sorg över detta då detta medför att jag ogärna åker någonstans. Samma procedur sker nämligen oavsett vad det handlar om. De första jobbdagarna efter ledighet, fika med familj eller umgänge med vänner. För att inte tala om fest och kalas! Att det är så gör mig ledsen, för visst vill jag vara en ärtig och rolig liten prick som tar allt med en klackspark och är orädd inför nya situationer och människor. 

Jag är ganska glad att sommaren är över, även om jag känner stark ångest inför att börja jobba igen. Höstens intågande skänker mig lugn och jag ser fram emot höst och vinter. Det blir en helt annan energi runt omkring då. Allt och alla går ner i tempo, människor håller sig gärna inomhus och det blir mer accepterat att jag själv är inomhus. Jag behöver inte ha dåligt samvete över att jag bara är hemma. 
Det plockas fram tjocka och tunga kläder jag kan gömma mig i och människor är generellt sett lugnare vilket passar mig perfekt.Hetsen kring sommar och semester skapar stress hos mig. 

Sommar innebär ledighet för många men jag tror, att för oss HSP:are innebär inte semester per automatik ledighet.