Dröm

Mitt liv levs i mina drömmar. Jag är inte på riktigt. Kalla mig en illusion. Allt runt omkring mig som andra ser är ett skådespel. Den så länge upprätthållna fasaden som på ett välpolerat sätt sprider ljus i någon annans mörker, men i verkligheten är mina egna persienner ständigt nerdragna.

Dagdrömmeri, denna ljuvliga flykt.
Vardagen, denna vidriga falskhet som inger en känsla av förvridet hopp.
Just idag är jag ostark.

Hemmet speglar min insida och jag orkar göra lika lite åt det som det fula som finns inuti mig. Orkar inte tänka.

Lögner.

Som de förgör mig.

Annonser

Vikten av vad som är viktigt

Små små saker som inspirerar mig. Har händerna i varmt vatten. Fingrarna ser ut som russin. Jag diskar. Lyssnar på podcast. Inspireras, från tårna och upp. Funderar på vad som är viktigt. Vad är egentligen viktigt? Upptäcker att jag återigen faller in i samhällets och normernas ramar. Varje tanke som dyker upp efterföljs av en smula sorg, sorg över att jag inte har förmåga att leva upp till den tanken. Den normativa tanken om hur allt, om hur jag, ska vara, vad jag ska längta efter och vad jag ska vilja uppnå. Känner sedan att det inte alls är vad jag vill. Det jag vill är ganska enkelt, egentligen. Ändå sitter jag fast i en illusion om att det jag vill är det samhället vill att jag ska vilja. Jag vill inte det. Varför tror jag att jag vill det?

Illusionen handlar enbart om att tillfredsställa andra. Allt jag tror mig behöva behöver jag inte, jag bara tror det för att jag blivit itutad att det är det jag behöver. Jag har pga sjukskrivning inga pengar att spendera. Suktar emellanåt efter saker jag inte kan köpa. Det är synd om mig. Men jag behöver inte de där sakerna. Jag behöver inte mer kläder eller fler väskor. En känsla av frihet infinner sig.

Tvånget att prestera, göra stordåd, bli något. Viljan att sticka ut, bli sedd och bekräftad. Det är en illusion. Jag lurar mig själv, går rakt in i fällan. Av rädsla för andras åsikter. Andras eventuella tankar.

Illusionen äter upp oss, gör att vi gnager på oss själva, inifrån och ut. Tänk om det där vi tror är så viktigt faktiskt inte är så viktigt trots allt?