När elden brunnit ut, bränner jag mig då?

Förr eller senare slocknar allt. Jag vet det. Ändå bränner det till i magen. Ändå flammar det upp inombords så pass att huden blir varm. Ändå låser det sig. 

Funderar en stund. Vill släppa taget och låta känslorna ta över. ”Gör det” flämtar fru Medberoende. ”Du vill höra av dig” fortsätter hon samtidigt som det innanför min panna rusar förbi tanke efter tanke, ursäkt efter ursäkt. Fort. Ilande fort. Jag är medveten. Medveten om att dessa tankar ackompanjerade till de toner fru Medberoende spelar, endast vill kasta omkull mig. 

Brottar hon ner mig vet jag vad som väntar. Jag vet hur det kommer bli och nej, jag är inte synsk. Jag är erfaren. Känner hans mönster, hans beteenden. Egentligen är det ointressant, i alla fall just nu. I vissa fall alltid. Jag har vetat det i över en vecka. Jag visste att den här dagen skulle komma. Den kommer alltid och varje gång bränner det till och flammar upp. 

För eller senare måste jag släppa tändstickan vare sig jag vill eller inte. Annars blir jag bränd och oavsett kommer elden falna. Jag har bränt mig så många gånger och detta till trots är jag alltid tillbaka på samma plats. Känner samma känslor och känner min puls lika tydligt. 

Mängder av katastroftankar som målar upp katastrofsituationer som i sin tur väcker katastrofkänslor och mitt i allting står jag och bara förstår. Det är ensamt. Oerhört ensamt. 

Kontrollbeteendet finns där om än förbättrat med tid. 

Jag hatar honom när han gör såhär men älskar honom nykter. 

Annonser

Kontrollbehov

Funderar denna förmiddag kring kontroll och mitt eget kontrollbehov. 
Vad vill jag kontrollera i mitt liv?
Hur yttrar sig mitt kontrollbehov?
Vad händer när jag inte kan kontrollera? Hur känns det i mig då?
Varför vill jag kontrollera?
Vad leder kontrollbehovet till?

Runt omkring den tid då min psykiska ohälsa tog skruv, hade jag en period av tvång. Kontrollbehovet var enormt!
Jag hade väldigt svårt att sova och det var på kvällar och nätter samt när jag skulle åka hemifrån som det tvångsmässiga klev fram. Jag minns att jag låg i sängen och stirrade i taket, försökte slappna av men kunde inte riktigt släppa tanken på att något inte stod rätt till ute i lägenheten. Jag gick upp och tog ett varv. Detta varv bestod av att kontrollera sladdar och gärna dra ut dem, dra i alla fönster för att se att de var stängda och blev jag osäker så öppnade och stängde jag varje fönster några gånger tills det kändes bra. Jag bodde med min bror då och jag gick till och med in i hans rum när han låg och sov och kontrollerade hans fönster och drog ut hans sladdar. Ytterdörren skulle kontrolleras allra sist och när det var som värst kunde jag öppna och stänga den säkert tio gånger innan jag fick ro. Spisen kontrollerades genom att känna på alla plattor med händerna och gå igenom noga att alla vred stod på 0 flera gånger och alla kranar drogs åt.  Mellan varje varv la jag mig i sängen och försökte slappna av och sova. Det var en lång process som gjordes tre till fyra gånger innan jag tillslut kunde somna. 
När jag skulle gå hemifrån skulle allt kontrolleras, igen.

Idag har jag inga problem av den kalibern och har inte haft på många år, inte sedan den perioden i mitt liv. Nu ser mitt kontrollbehov ut på ett annat sätt. 

Jag tycker det är svårt att prata om mitt kontrollbehov, jag skäms över det. En kontrollerande människa är inget jag vill vara. Jag vill vara en fri och svävande människa, som tar dagen som den kommer och carpe fucking diem! Jag vill inte begränsa vare sig mig själv eller någon annan med min kontroll. Alla ska känna sig fria i mitt sällskap, få vara sig själva och vi ska kunna vara tillfreds med varandra. 
För egen del vill jag inte vara rädd, för rädsla är nog det som mitt kontrollbehov bottnar i. Behovet av kontroll begränsar mig och hindrar mig från att nyttja min fulla potential och leva mitt liv fullt ut. Det begränsar mig i djupa kontakter med människor, medmänniskor. För där går jag runt och är spänd och försöker kontrollera situationen helt i onödan. För vissa saker kan jag inte kontrollera, hur mycket jag än vill. Någonting gör att jag inte vågar ta det för vad det är och som det kommer. 

Kontrollbehovet hänger antagligen samman med min GAD, den ständiga ångesten jag bär runt på. Kanske är kontroll ett sätt för mig att hantera min ångest? Kanske är ångesten en effekt av kontrollbehovet? Oavsett så är de ingredienser i samma kaka, en kaka jag måste sluta baka. Kakan måste anses färdiggräddad. 

Jag vet inte exakt hur jag ska ta mig ur kontrollens bojor men jag tänker att jag genom hög medvetenhet om det, kan välja på ett bättre sätt hur jag ska hantera situationer. Övning ger färdighet och jag tänker att jag får öva varje dag i de situationer som uppstår. Försöka släppa på kontrollen och välja andra handlingar. Vara medveten om vad som sker i mig och hur det känns. 
Meditationen är något jag måste börja ägna mig mer åt och jag tror att det kommer hjälpa mig även i detta. Jag har fått många insikter då jag mediterat men sista tiden, väldigt länge nu, har jag tappat meditationen helt. Jag har inte haft ork och motivation till det. Det är något positivt som jag känner börjar förändras med nya medicinerna, jag känner mig mer motiverad.

Medvetenheten tror jag är första steget och sedan får jag ta det som det kommer. Ironiskt egentligen.

12:12

12:12

Länge sedan jag skrev. Ord, stavelser och meningar har snurrat runt i huvudet. Det har funnits saker att skriva om, men fingrarna har inte riktigt orkat. 

Trådarna som finns att dra i är svåra att välja mellan, men de finns där. Hängandes, suktandes. De vill att jag ska slita tag i dem och formulera, formulera, formulera. Jag förmår mig inte och trådarna blir hängandes. 

Sista veckan på halvtid nu, sedan återgår jag till att arbeta 80%. Kommer byta typ av tjänst vilket jag tror är bra, även om det gör mig sorgsen. Jag älskar de klasser jag undervisar nu, verkligen älskar. Det kommer vara svårt att släppa taget om dem. Lärorikt då att släppa taget är en av de saker jag behöver öva mig på, men likväl sorgligt. 
Jag tror det kommer bli bra för mig och jag kommer få stor nytta av min högkänslighet. Det ska bli spännande. En utmaning. 

Utmaningar innebär också ofta rädsla. Mitt liv är just nu fyllt av utmaningar vilket innebär att jag ibland är väldigt rädd. Inte skräckslagen, men rädd. Mina känslor har dragit sig tillbaka, kanske är jag mer stabil, kanske börjar jag bli känslorkall, jag vet inte. Det är ok. Jag väntar, försöker inte stressa på, håller i och emellanåt står jag ut. Det är ok.

Har fått remiss tillbaka till psykiatrin, där jag gått tidigare. Bad om att få träffa en annan läkare än den medicinkåta kvinna jag tidigare träffat. Jag vill inte äta mediciner, eller jo, det vill jag visst. Klart att jag vill ha en snabb fix som tar bort, dämpar och får mig att slappna av. Det jag inte vill ha är bomullen i huvudet, att hjärnan känns som en grå och seg massa och att allting känns avtrubbat. JAG känns avtrubbad. Det vill jag inte ha. Jag vill ha stöd och hjälp, inte piller. Jag vill bli lyssnad på och förstådd, inte svälja tabletter eller kapslar. 
På vårdcentralen säger läkaren att jag är på väg in i en depression men att de inte vill mixtra med mediciner som Venlafaxin osv. 
Jag är orolig för att läkaren jag kommer till inte ska förstå mig, inte lyssna och vara precis lika pillerkåt som den tidigare läkaren. Jag VILL inte äta Lamictal, Seroquel eller Concerta. Jag vill inte äta Venlafaxin eller Lyrica. Det måste finnas andra vägar. Det FINNS andra vägar. Jag behöver bara hjälp att gå dem och det kan ingen medicin i världen hjälpa mig med. Jag behöver en trygg och varm vägledande hand som kan guida mig medan jag provar nya vägar mot nya mål. Jag är öppen för en behovsmedicin för de stunder det är som värst. De stunder då jag inte riktigt förmår att resa mig upp alls. Absolut! Men det är inte samma sak som att knapra kemikalier varje dag. Det är inte samma sak som att vara fast i en medicinering utan tydlig plan på vad som ska göras. 
Jag verkligen hoppas att besöket hos läkaren ska gå bra, att hen ska förstå. 

Livet är så mycket. Ibland FÖR mycket. Men det är ändå givande så länge jag har blicken på rätt saker.

Innan terapi

Alldeles snart ska jag fara iväg och träffa min terapeut som jag inte träffat på hela sommaren. Försöker sortera tankarna. Komma på vad jag ska säga. Trots att jag vet att jag ej kommer bli bedömd så sitter prestationen så starkt i mig. Jag vill bli förstådd, ge klara besked och hitta ett lämpligt sätt att förklara mina känslor på. Jag vill, som alltid, vara förberedd. 

På torsdag börjar jag arbeta igen. Det skrämmer mig. 
Jag är orolig för att inte orka, inte klara av mina arbetsuppgifter och rädd för att ta på mig för mycket. Egentligen tycker jag om att arbeta, tycker om att ha något att göra och uppskattar att känna mig nyttig. Just nu brottas den vetskapen med känslan av att inte orka. 
Ser ut över mitt vardagsrum/sovrum. Det ligger saker på golvet och överallt. Dammsugningen lyser med sin frånvaro och det syns lång väg att katterna haft både mysigt och roligt i sängen. Om jag inte ens orkar med eller klarar av att hantera mitt hem och hålla det i schack, hur ska jag klara av att arbeta 80% som lärare på högstadiet? 
Jag har gjort det förr. Klarat av det. På bekostnad av min hälsa och mitt liv. 
Är jag redo för att arbeta? Nej är mitt direkta svar, även om jag vet att det kommer kännas ok när jag väl är igång. Det skrämmer mig. Jobbet. Allt småprat, allt överenskommande och nya kollegor, nya elever och nya föräldrar. Mask på – mask av. Håll ihop! Kämpa på! Bit ihop! 
Livet då? 

Ja, livet. 
Tro inte att jag vet exakt vad jag borde göra, hur jag borde tänka etc etc,för det gör jag. Men jag gör inte det jag borde, tänker inte det jag borde och känner definitivt inte det jag VILL känna. Det är något i vägen. Motståndet till det mesta är starkare och större än förr och jag vet inte hur jag hanterar det på bästa sätt om än alls. Livet.

Jag vet inte vad som kommer hända under terapin idag, det vet jag aldrig. Jag har varit iväg på så många underbara, spännande och insiktsfulla resor i energiterapin. Det har hjälpt mig att bli den jag idag är, vilket är en starkare och friskare människa som är betydligt mindre medicinerad idag än för bara ett år sedan. Jag är stolt över hur långt jag kommit men just nu är rädslan så stark och ångesten så kraftig att jag inte orkar med att hålla ryggen rak och huvudet högt. Istället är jag för tillfället skör och lättsänkt, lite lätt förbannad och fylld med inte allt för vackra tankar om mig själv. Jag är arg för att jag inte förmår mig själv att göra det jag borde och för att jag inte orkar med det jag vill. Jag hoppas jag kan få lite rätsida på det hela under de kommande timmarna. 
Kommer skriva senare om hur det gick, vad som hände och hur det kändes. 

Hamsterhjulet och att slänga skor i ansiktet på en själv

07:10, onsdag och för mig ett perfekt väder.
Solen och jag är inte bästa vänner, faktum är att vi har en komplicerad relation. Kanske kan vi kalla det för ett slags hatkärlek.
Nu vilar dock solen och så även jag.

Jag arbetar 50% nu och står kvar på samma medicinering som senast jag skrev. Tillvaron är en berg- och dalbana deluxe och stundtals tappar jag fotfästet och fladdrar runt lite i luften medan jag håller i mig för allt som krävs med mina små händer. Taget tappar jag inte.
Det är skönt att vara tillbaka på jobbet även om det har vänt mina dagar lite upp och ner. Det är väl så livet fungerar lite, att när vi vant oss vid en vardag och kommit in i något slags lunkande, så har livet en tendens att vända på allt och kasta omkull oss lite. Som att vi aldrig får stagnera, aldrig stänga av vårt medvetande och aldrig sluta sträva framåt, uppåt. Lunket som sjukskriven hade jag vant mig vid och kommit igenom, så att börja jobba tog mig lite framåt och lite uppåt. Ännu har jag inte vant mig helt vid lunkandet i 50% men jag är på god väg. Lagom till att sommaren och ledigheten kommer.
Det är beslutat att jag går ner i tid till hösten vilket på ett sätt känns bra men på ett annat sätt frustrerar det mig. Jag ska inte behöva gå ner i tid, tycker jag. Samhället verkar vara av en annan uppfattning. Jag tänker ofta på om det är något annat jag ska ägna mig åt men jag kommer inte fram till något. Kanske är det så att jag ska hitta min jobb-lunk först, innan livet ställer allt på ända ännu en gång och jag kommer på vad jag vill och borde göra. Det är ett evigt vägande fram och tillbaka för att försöka balansera hamsterhjulet samtidigt som vi springer i det. Jag får återkomma till mitt samhällsförakt i ett annat inlägg när bitterheten gripit tag i mig ordentligt.

Igår gjorde jag något som förvånade mig själv. Jag satte ner foten. Denna gång var det dock inte mig själv jag klev på utan jag satte ner den rakt ner i jorden. Hårt, så den skulle fastna. Jag bromsade i något som för mig skulle kunna bli en ond spiral och den bromsen hade jag för några år sedan inte satt där. Kanske hade jag småbromsat lite då och då men aldrig bromsat hårt som nu.
Jag förklarade min ståndpunkt i en viktig relation. Talade om vad jag behöver och under vilka förutsättningar jag är villig att upprätthålla relationen. Ultimatum light.
Efter att jag talat om detta för vederbörande kände jag en lättnad. Jag hade fattat ett beslut som innebar att jag stod upp för och respekterade mig själv. Något jag tidigare varit väldigt dålig på. Det kändes också skrämmande. Skrämmande då jag är medveten om möjligheten att relationen ej kommer utvecklas som jag vill att den ska göra. Alternativet kändes dock inte gångbart.

Så här sitter jag, en onsdagsmorgon med för mig passande väder, och är stolt och rädd på samma gång över mitt fotnedsättande. Rädd för att sorgen ska komma över mig, stolt för att jag denna gång inte kastat skor i ansiktet på mig själv utan drämt foten rätt ner i backen.

”Du behöver hjälp”

Jag minns så väl när jag på riktigt förstod att något var fel på mig, att jag inte mådde bra. Det var i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina storebröder. Paniken hade gripit tag i varenda cell i min kropp, jag höll mig om halsen för jag inte kunde andas, rädslan rann över min varma hud och som jag skakade. Tårarna forsade i tysthet. Jag ville inte att min bror skulle höra. Smärtan. Förvirringen. Hjärtklappningen.
Jag förstod inte alls vad det var som hände. Medan tankarna rusade i huvudet som aldrig förr var jag övertygad om att jag skulle dö. Jag hade varit med om detta några gånger tidigare, men just detta tillfälle har satt sig på minnet. För det var den här gången som fick mig att söka hjälp.
Där stod jag, i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina bröder, i full panikångest och var övertygad om att jag skulle dö. Det som hände då var nästintill ironiskt. För att försöka få stopp på alla tankar som snurrade och stack i hjärnan slog jag mig i huvudet, jag försökte hålla i huvudet och rent fysiskt stoppa hjärnans hastighet. Självfallet var detta inget fungerande koncept och jag sjönk ner på toalettstolen.
Av någon anledning fastnade min blick på badkaret. Jag såg hur det var till hälften fyllt med vatten. I vattnet låg jag. Handlederna och andra diverse ställen på min kropp var uppskurna och blodet blev på något sätt en vacker kontrast till det vita badkaret. Då, precis i den stunden, stannade hjärnan. Den tömdes på tankar och allt blev stilla. Smärtan försvann, hjärtat slutade rusa och jag kunde andas lättare.
Förvånad kände jag efter. Ville jag dö? Nej, verkligen inte. Men jag orkade inte leva.

Tanken på självmord fick allt att stanna upp som om någon hade tryckt på en knapp. Det var en av de skönaste känslorna jag upplevt. Det som återkom som ett brev på posten, var rädslan. Jag ställde mig upp och tittade in i spegeln. Länge stod jag så och betraktade mig själv. Rädd för att ha kommit till en punkt i mitt liv då jag ville ta livet av mig. Men känslan i min kropp sa ju att jag inte ville det, jag orkade bara inte leva längre. Dö ville jag ju inte.
Jag såg på min spegelbild och jag minns att jag viskade till mig själv: ”Du behöver hjälp.”

Efter detta tog jag kontakt med min husläkare på vårdcentralen. Hon ville ge mig mediciner. Jag ville inga mediciner ha. Jag hade hört så många skräckhistorier om antideppressiva mediciner. De skrämde mig. Min läkare skickade remiss till psykmottagningen i kommunen jag då bodde i. Läkaren ville att jag skulle ta Atarax. Fyra gånger om dagen skulle jag ta dem. För att mildra min oro. Det gjorde jag. Sedan gick jag på ett slags kartläggning på psyk och blev diagnostiserad som deprimerad och ångestfylld. Där och då blev jag en av alla dem som vårdas för psykisk ohälsa. Detta var runt 2003-2004 ungefär. Efter ett tag började jag med antidepressiva mediciner och när jag fick diagnosen generaliserat ångestsyndrom började jag med den medicin som jag äter idag, Venlafaxin. Venlafaxin i kombination med Lyrica blev sedan mina ständiga följeslagare.

All min kärlek!