Hon

Dagens insikt är saknad. Jag har kommit underfund med hur mycket jag saknat henne, hon den där som tillfälligt försvann. Av olika anledningar behövde hon försvinna ett tag. Kring det har jag känt mycket. Det som varit avgörande har nog varit att jag tillåtit mig känna precis det jag känt. Ingen känsla har trängt sig på då de alla varit välkomna. Dörren har stått öppen för dem när de kommit. När de varit redo för det har de fått gå igen. 

Hon var borta ett tag och gjorde sitt. Under tiden, gjorde jag mitt. I somras satt vi vid havet och pratade. Det var enkelt och kändes naturligt. 
Jag träffade henne idag och när vi tagit farväl var jag fylld av glädje, precis som det känts mången gång förut när jag träffat henne. Jag har saknat henne. 

Hon är en sådan person som ger utan att ge. Jag älskar hennes energier. Nu minns jag hur det brukade kännas att vara med henne, innan allt blev infekterat och behövde distans och vila. Nu minns jag varför jag tycker så mycket om att ha henne runt mig. 
När jag är med henne känner jag ett lugn. Jag behöver inte vakta mina ord av rädsla för att bli bedömd, men inte heller känner jag någonsin att hon inte bryr sig. Hon har en förmåga att uttrycka sig utan att kliva på några tår, utan att skuldbelägga. Hon ger mig utrymme att vara jag och jag uppskattar att hon är hon.

Jag har saknat henne.

Hon får mig att känna hopp, att känna mig stark. Genom att få ta del av hennes liv blir jag inspirerad att vara kreativ i mitt eget. 

Just nu glittrar jag inifrån och ut. Jag känner mig oslagbar och samtidigt så nyfiken och jag mår fantastiskt bra. Inom mig finns ett lugn jag inte känt på länge. 

Jag har saknat henne och jag är glad att hon är tillbaka!

Annonser

Upp och ner

Julen är över. Kvar finns rester av ouppackade julklappar och vegansk julmat samt en överhängande trötthet. 
Det var trevligt att träffa släkt och familj även om jag inte längre är något socialt underverk.

Jag valde att ta medicinen. Nu är jag uppe i 60 mg Cymbalta och efter nyår ska jag sätta in Voxra. Känslorna  kring detta är delade. En del av mig vill vara utan mediciner, en annan del är så trött på all ångest och nedstämdhet att den är beredd att ta till vad som helst för att må bättre. Kanske är det som min sämre hälft sade, att jag kanske just nu behöver medicinerna. För att orka komma ut på promenader, orka med mitt jobb, orka meditera och sköta kosten. Kanske behöver jag lite hjälp på vägen för att komma i fas och skapa nya, bra rutiner? Kanske kommer det inte alls att hjälpa. Som läkaren sa: Jag är en försökskanin. Jag provar mig fram genom livet, försöker göra det som känns rätt i stunden. Det som känns rätt för mig. Just nu. Jag försöker att inte tänka på vad andra tycker jag ska göra. Försöker att lyssna på mig själv.
Än så länge känns det bra, med medicinerna. Det är alltid upp och ner i början, men det passar rätt bra in på mitt liv i övrigt just nu. Så känns det mesta, lite upp och ner. 

Av förhoppning och förväntan

Inom henne en evig undran om det hon gör är rätt, och för vem. Är det rätt för henne? Är det rätt för någon annan? 
Viljan att fråga om råd som alltid pockar på. Som vore hon oförmögen att fatta beslut, rädd för andras blickar som avslöjar åsikter hon inte är redo för. 
Ett konsekvenstänk som i grunden går ut på att tillfredsställa andra, göra andra sinnen än hennes egna nöjda. 

Den egna rösten som drunknar under alla skal av förhoppning och förväntan. Den egna rösten som försvinner i sorlet av rädsla och inpassningsförsök. Den egna rösten som blir ett pip i ett vakuum av skrik. 
Muskler som spänns då den tjocka magen dras in, som skulle övervikten försvinna om hon håller inne sina andetag. Mascaran som varsamt läggs på medan frågan om för vem hennes fransar ska tjockna väcks under den noggrannt utsuddade kajalen som tynger hennes ögonlock. Nacken som värker av frågor. Ett bäcken som gnisslar efter svar. 

Ett hav av måsten med vågskvalp av stress som sköljer över hennes trasiga fötter som endast försöker vandra framåt. Saltet som tillslut blir beskt av det saliv som virvlar mellan hennes sammanbitna tänder. 
Pannan som bränner trots att solens strålar inte nått huden. Bränner av tappra försök att finnas till. 

Frågan som kvarstår och dygnet som hennes enda betänketid. Hon vänder blicken uppåt, utåt och hörseln inåt. Söker inom och utom för att finna vägledning. Vill fråga, läsa på, be om råd. Hon bromsar och håller emot medan livet gasar på. 
Piller eller inte piller. Det är frågan.

Obeslutsam, möjligen velig.

Läkaren jag träffade igår var en av de mer vettiga läkarna jag träffat under mina år med psykisk ohälsa. Bitvis hade hen en sund inställning till mediciner, och om jag inte var intresserad av mediciner – så ja – vad gjorde jag då där?

Jag är en medgörlig person, kalla mig av en medberoende sorten, även gentemot människor jag inte tidigare träffat eller inte har en relation till. Kanske speciellt dem. 
Jag lyssnade och tog in, försökte argumentera för min sak, och lämnade mottagningen med nya mediciner i väskan. 

Läkaren satte huvudet på spiken vid ett flertal tillfällen. Exempelvis fick jag nu, efter alla dessa år, GAD som officiell diagnos. Det förändrar inget då jag redan vetat att det är så det ligger till. Bipolär var jag däremot inte vid en första anblick. Depressionen är en förlängning av min ångestproblematik. Hen pratade om mitt inre motstånd, att det är min ångest som ligger till orsak. Hen pratade också om, att jag inte vet hur det känns att må bra. Att jag gått under så lång tid med mina problem att det blivit mitt normaltillstånd. Jag är van vid min depression och min ångest. Det berörde mig. Kanske är det någonting hen säger till alla sina patienter. Oavsett berörde det mig då det är så jag länge känt. 
Hen sade till  mig att om jag känt att jag har bomull runt huvudet, blivit likgiltig och känslomässigt avtrubbad, så är den medicin jag haft inte rätt för mig. Det ska inte kännas så. Aldrig tidigare har en läkare sagt så till mig, att min medicin som jag haft så länge, kanske helt enkelt inte var rätt för mig. Hen sade, att om jag äter rätt medicin, på rätt dosering, då mår jag bra. 

Cymbalta och Voxra var det som stod på menyn efter besöket igår. Fick några tabletter i handen. De ligger fortfarande kvar i väskan, men tankarna på dem snurrar runt i huvudet. På måndag ska jag byta från Venlafaxin till Cymbalta, ringa läkaren på torsdag och se om vi ska höja dosen och eventuellt sätta in Voxra. Sådan är planen. Obeslutsam är jag.

Att bli helt ångestfri tilltalar mig. Jag vet inte hur det skulle kännas att inte känna någon som helst ångest eller oro. Det har hänt några gånger under mitt liv och det är läskigt. Mest för att jag inte är van tror jag. Utan min ångest vet jag inte riktigt vem jag är. Dock är jag förbaskat sugen på att ta reda på det. Går jag medicinens väg innebär det dock ett meckande för att hitta rätt medicin och rätt dosering. Som läkaren sade: ”Du är en försökskaning”. Jag uppskattar den ärligheten från en läkares håll. 
Jag vet också att det finns en annan väg att gå, en väg som inte är lika enkel och inte lika snabb. Motion, kostomläggning, sömn, meditation, vägledning, uppstädande av omständigheter etc. En spännande men osäker väg. Medicinens väg är också osäker att gå men på ett annat sätt. Jag är kluven och en del av mig står i starten på medicinens väg, och en annan på den mer alternativa vägen. Mitt hjärta och min hjärna står kvar på den sammanlänkade väg jag just nu befinner mig på och försöker samla ihop delarna för att fatta ett beslut om vilken väg jag ska gå. 

Det som just nu är avgörande är min ork. Jag är trött. Så förbannat trött. Mitt hem är ett kaos för att jag inte orkar ta hand om det och motionen blir inte av för att jag inte orkar kontra motståndet och sköta kosten så att hungern inte fattar mina beslut åt mig. För att kunna tampas med mitt inre motstånd behöver jag ha ork. Jag har ingen ork. Nästan ingen alls. 
Kanske är det så, att jag behöver medicinerna för att lyfta mig så jag orkar ändra om mina rutiner och mina vanor. För att det vardagliga inte ska ta emot så otroligt mycket? Kanske är det just så som det var när jag inledningsvis började i terapi? Att jag behöver medicinerna för att ta mig ur den depression jag befinner mig i, för att orka arbeta med mig själv? Jag orkar inte hålla på med sjukskrivningar och Försäkringskassan längre. Orkar inte oroa mig över ekonomin som blir drabbad då jag är borta mycket från jobbet. Kanske behöver jag ett uppsving för att orka lägga om mitt liv så att jag tillslut kan bli helt medicinfri? Jag är obeslutsam.

En släng av prestationsångest

Det bekanta väntrummet. Vid receptionsluckan hänger en stor dekorerad pepparkaka på vilken det står att mottagningen önskar God Jul. På soffbordet ligger tidningar med blandat innehåll och i soffan sitter jag. 

Ny läkare då jag bett om att få träffa en annan än den medicinkåta människa jag tidigare gått till. En ny människa. Samma gamla problem.

Jag är ensam här och det enda som hörs är klockans dova tickande och en ventilation som gnisslar lågt. Tystnaden är skön. Imorse tvekade jag inför att gå hit, jag tvekar fortfarande. Orkar inte prata om allt som är jobbigt. Vet som vanligt inte heller var jag ska börja. Prestationsångesten gör sig påmind. Prestera hos läkaren. Befängt!

Lakansväv och polyester

Jag fann mig själv liggande där. Bland lakansväv och polyester värkte min nacke vilket inte på något sätt bekom mig då. ”En smärta i mängden” tänkte jag och knep ihop mina ögon i hopp om att för ett tag faktiskt lyckas försvinna. 

Sängen var under dessa dagar min bästa vän. Vi var tätt sammansvetsade och i den mörka lägenheten gav den mig en trygghet jag inte fann någon annanstans än just där. I min bädd. 

Nya upptäckter gjordes. Till exempel var jag för första gången rädd för att andas och försökte därför andas så lite som möjligt. Det brukar vara annorlunda. Andningen brukar vara min räddare i nöden. Nu var den lika med döden. 
Varje andetag likadant. Medan luften strömmade in steg min ångest till oanade höjder och smärtan som följde med den var den enda i sitt slag. Ångesten fanns i hela kroppen, i varenda cell av mig. ”Kul med något nytt!” tänkte jag inte. 

Jag ville att han skulle komma och rädda mig. Handla åt mig, se till att jag åt. Funderade över varför han inte såg att jag behövde hjälp. I nästa stund funderade jag över varför jag inte kan be honom. Varför kan jag inte be om hjälp? Ännu en obesvarade fråga. 
När jag mår dåligt tar jag itu med det själv. När det är som värst kan jag av panik be om hjälp. I panik kan jag gråta framför andra. I panik kan jag skrika att jag önskar att någon räddar mig. Annars ligger jag där, bland lakansväv och polyester och kniper ihop ögonen och önskar att jag kunde försvinna. Bara för ett tag. 

Det blev Atarax i mängder. Hjälper föga. Ville bara sova, för i sömn känner jag inte. I sömn kan jag andas utan ångestpåslag och smärta. Drömmarna som kommer kan jag ta. Det är verkligheten jag inte står ut med. 

Jag bad aldrig om hjälp. Lägenheten och jag var det enda som fanns i min värld för ett par tre dagar. Hungern fanns men var hanterbar. Att lämna lägenheten var värre än att låta bli att äta. 
Jag sov. Så mycket jag kunde sov jag. Jag slog. Varje vaken stund slog jag på mig själv inifrån och ut. Den här gången vann ångesten. Den här gången orkade jag inte stå emot, jag orkade inte kämpa. När jag är trött orkar jag inte hantera mig själv. Jag släpper taget och låter ångesten och depressionen sätta sina klor i mig. Jag dras sakta nedåt i isande, smärtsamma spiraler samtidigt som jag håller andan allt vad jag kan för att det inte ska göra ont. Han försökte muntra upp. Jag var inte mottaglig. Jag är inte mottaglig. Inte när jag mår sådär. Inte när det till största del handlar om att hålla andan och röra sig så lite som möjligt. 
När mörkret tar över finns inget andrum. När andrummet är borta finns inget ljus. Finns inget ljus så är det enda som återstår mörker. När allt är mörkt finns inget hopp. När hoppet tar slut finns ingen glädje. När glädjen inte finns kvarstår bara lakansväv och polyester.