Av förhoppning och förväntan

Inom henne en evig undran om det hon gör är rätt, och för vem. Är det rätt för henne? Är det rätt för någon annan? 
Viljan att fråga om råd som alltid pockar på. Som vore hon oförmögen att fatta beslut, rädd för andras blickar som avslöjar åsikter hon inte är redo för. 
Ett konsekvenstänk som i grunden går ut på att tillfredsställa andra, göra andra sinnen än hennes egna nöjda. 

Den egna rösten som drunknar under alla skal av förhoppning och förväntan. Den egna rösten som försvinner i sorlet av rädsla och inpassningsförsök. Den egna rösten som blir ett pip i ett vakuum av skrik. 
Muskler som spänns då den tjocka magen dras in, som skulle övervikten försvinna om hon håller inne sina andetag. Mascaran som varsamt läggs på medan frågan om för vem hennes fransar ska tjockna väcks under den noggrannt utsuddade kajalen som tynger hennes ögonlock. Nacken som värker av frågor. Ett bäcken som gnisslar efter svar. 

Ett hav av måsten med vågskvalp av stress som sköljer över hennes trasiga fötter som endast försöker vandra framåt. Saltet som tillslut blir beskt av det saliv som virvlar mellan hennes sammanbitna tänder. 
Pannan som bränner trots att solens strålar inte nått huden. Bränner av tappra försök att finnas till. 

Frågan som kvarstår och dygnet som hennes enda betänketid. Hon vänder blicken uppåt, utåt och hörseln inåt. Söker inom och utom för att finna vägledning. Vill fråga, läsa på, be om råd. Hon bromsar och håller emot medan livet gasar på. 
Piller eller inte piller. Det är frågan.

Annonser

Obeslutsam, möjligen velig.

Läkaren jag träffade igår var en av de mer vettiga läkarna jag träffat under mina år med psykisk ohälsa. Bitvis hade hen en sund inställning till mediciner, och om jag inte var intresserad av mediciner – så ja – vad gjorde jag då där?

Jag är en medgörlig person, kalla mig av en medberoende sorten, även gentemot människor jag inte tidigare träffat eller inte har en relation till. Kanske speciellt dem. 
Jag lyssnade och tog in, försökte argumentera för min sak, och lämnade mottagningen med nya mediciner i väskan. 

Läkaren satte huvudet på spiken vid ett flertal tillfällen. Exempelvis fick jag nu, efter alla dessa år, GAD som officiell diagnos. Det förändrar inget då jag redan vetat att det är så det ligger till. Bipolär var jag däremot inte vid en första anblick. Depressionen är en förlängning av min ångestproblematik. Hen pratade om mitt inre motstånd, att det är min ångest som ligger till orsak. Hen pratade också om, att jag inte vet hur det känns att må bra. Att jag gått under så lång tid med mina problem att det blivit mitt normaltillstånd. Jag är van vid min depression och min ångest. Det berörde mig. Kanske är det någonting hen säger till alla sina patienter. Oavsett berörde det mig då det är så jag länge känt. 
Hen sade till  mig att om jag känt att jag har bomull runt huvudet, blivit likgiltig och känslomässigt avtrubbad, så är den medicin jag haft inte rätt för mig. Det ska inte kännas så. Aldrig tidigare har en läkare sagt så till mig, att min medicin som jag haft så länge, kanske helt enkelt inte var rätt för mig. Hen sade, att om jag äter rätt medicin, på rätt dosering, då mår jag bra. 

Cymbalta och Voxra var det som stod på menyn efter besöket igår. Fick några tabletter i handen. De ligger fortfarande kvar i väskan, men tankarna på dem snurrar runt i huvudet. På måndag ska jag byta från Venlafaxin till Cymbalta, ringa läkaren på torsdag och se om vi ska höja dosen och eventuellt sätta in Voxra. Sådan är planen. Obeslutsam är jag.

Att bli helt ångestfri tilltalar mig. Jag vet inte hur det skulle kännas att inte känna någon som helst ångest eller oro. Det har hänt några gånger under mitt liv och det är läskigt. Mest för att jag inte är van tror jag. Utan min ångest vet jag inte riktigt vem jag är. Dock är jag förbaskat sugen på att ta reda på det. Går jag medicinens väg innebär det dock ett meckande för att hitta rätt medicin och rätt dosering. Som läkaren sade: ”Du är en försökskaning”. Jag uppskattar den ärligheten från en läkares håll. 
Jag vet också att det finns en annan väg att gå, en väg som inte är lika enkel och inte lika snabb. Motion, kostomläggning, sömn, meditation, vägledning, uppstädande av omständigheter etc. En spännande men osäker väg. Medicinens väg är också osäker att gå men på ett annat sätt. Jag är kluven och en del av mig står i starten på medicinens väg, och en annan på den mer alternativa vägen. Mitt hjärta och min hjärna står kvar på den sammanlänkade väg jag just nu befinner mig på och försöker samla ihop delarna för att fatta ett beslut om vilken väg jag ska gå. 

Det som just nu är avgörande är min ork. Jag är trött. Så förbannat trött. Mitt hem är ett kaos för att jag inte orkar ta hand om det och motionen blir inte av för att jag inte orkar kontra motståndet och sköta kosten så att hungern inte fattar mina beslut åt mig. För att kunna tampas med mitt inre motstånd behöver jag ha ork. Jag har ingen ork. Nästan ingen alls. 
Kanske är det så, att jag behöver medicinerna för att lyfta mig så jag orkar ändra om mina rutiner och mina vanor. För att det vardagliga inte ska ta emot så otroligt mycket? Kanske är det just så som det var när jag inledningsvis började i terapi? Att jag behöver medicinerna för att ta mig ur den depression jag befinner mig i, för att orka arbeta med mig själv? Jag orkar inte hålla på med sjukskrivningar och Försäkringskassan längre. Orkar inte oroa mig över ekonomin som blir drabbad då jag är borta mycket från jobbet. Kanske behöver jag ett uppsving för att orka lägga om mitt liv så att jag tillslut kan bli helt medicinfri? Jag är obeslutsam.

Mitt HSP(högkänslighets)-test del 2

Om man svarar Ja på 12 frågor eller fler så är det troligt att man är en highly-sensitive-person, HSP.
Testet är hämtat från: http://sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/elaine-arons-sjalvtest/

12. Jag blir nervös när jag har mycket att göra på kort tid.

Ibland. I vissa fall kan det vara en sporre för mig, att ha en deadline och en lista att pricka av. Skillnaden mellan effektivitet och galet stressande är dock hårfin och det krävs inte mycket för att jag ska bli ett vrak.

13. När människor känner sig obekväma i en fysisk miljö,
brukar jag känna vad som behöver förändras
för att göra miljön mer bekväm
(t.ex. förändra ljuset eller sittplaceringen).

Detta är inget jag funderat särskilt mycket över eller lagt märke till. Får utforska det närmare.

14. Jag blir irriterad när folk försöker få mig att göra för många saker på samma gång.

Oh, ja. Om jag har mycket redan och folk lägger på mig mer eller förväntar sig att jag ska orka eller hinna ställa upp, eller ses eller liknande kan jag bli mycket irriterad. Sällan något jag visar, men på insidan känns organen som små igelkottar med taggarna utåt.

15. Jag anstränger mig mycket att undvika att göra misstag
eller att glömma saker och ting.

Precis hela tiden. Detta gör att min hjärna maler mentala ”att göra”-listor om och om igen. Jag får också mycket ångest inför nya saker eller upplevelser, som att träffa nytt folk till exempel. Rädd för att göra bort mig, att någon ska skratta, tycka att jag är fel och så vidare. Har alltid varit väldigt beroende av vad andra tycker och tänker om mig och det jag gör. Något jag jobbar varje dag för att ändra på.

16. Jag tittar av princip inte på våldsamma filmer och TV-program.

Nej, så är det verkligen inte. Bra filmvåld är något jag uppskattar.

17. Jag blir uppe i varv på ett obehagligt sätt
när det pågår mycket runt omkring mig.

Ja, är det rörigt runt mig blir jag stressad till max inombords.

18. Att vara väldigt hungrig skapar en stark reaktion i mig
– det stör min koncentration och/eller mitt humör.

Min kropp vill äta var tredje timme. Det går att klocka det. När jag är hungrig blir jag trött, illamående och på dåligt humör.

19. Förändringar i livet gör mig uppskakad.

Verkligen. Relationer som förändras, människor som utvecklas, att jag utvecklas, nya situationer, nytt jobb osv osv. Allt är saker som får mig ur balans, gör mig osäker, förvirrad och jag vet inte hur jag ska hantera sådana situationer. Jag blir rädd, gör och säger fel, vill fly, blir undvikande och kan till och med bli elak.

20. Jag är uppmärksam på – och uppskattar – dofter, smaker, ljud och konst.

Ständigt uppmärksam, lägger alltid märke till, saker som doft, smak, ljud och konst. Ibland positivt, ibland negativt. För mycket blir överväldigande men lagom är intressant.

21. Jag gör det en hög prioritet att ordna mitt liv för att undvika att störande
eller överväldigande situationer.

Detta får mig att le. Jag försöker ständigt organisera mitt liv. Listor, planeringar, scheman, you name it! Det är sällan det fungerar dock. Jag knarkar planering och har så många bra ideér. Tycker jag. Jag försöker förutse situationer som kan uppstå som kan överväldiga mig så jag kan undvika dem.

22. När jag måste tävla eller bli observerad när jag gör någonting,
blir jag så nervös eller skakig att jag presterar mycket sämre
än vad jag skulle ha gjort annars.

Att tävla tycker jag är roligt men jag blir alltid väldigt laddad och vill prestera mitt allra bästa. Just i tävlingar har väl det varit funktionellt, ett problem har kanske varit när det inte gått som jag velat. Vinnarskalle och dålig förlorare, och har haft lätt för att ge upp när det inte går som jag vill. Och tyckt att jag är kass ändå så det är ingen idé att försöka.
Att bli observerad när jag gör någonting, undervisar, byter om, sminkar mig, sjunger, lagar mat, ja allt, gör mig otroligt nervös. Jag tror alltid att människor bedömer mig och tänker, såklart negativa, tankar om mig.

23. När jag var barn, verkade mina föräldrar eller lärare uppfatta mig
som känslig eller blyg.

Har fått höra att jag är överkänslig många många gånger. Att mitt sätt att reagera är obefogat, att jag är löjlig och larvig, att jag känner fel. Men blyg, det tror jag aldrig att jag uppfattats som.

All min kärlek!

Mitt HSP(högkänslighets)-test del 1

Om man svarar ja på 12 eller fler frågor är det troligt att man är en highly-sensitive-person, HSP
Testet hämtat från: http://sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/elaine-arons-sjalvtest/

1. Jag verkar vara känslig för de fina nyansskillnaderna i min omgivning.

Jag har alltid lagt märke till detaljer och nyanse, på gott och ont. När jag läser en text eller deltar i en diskussion kan jag snappa upp och förstå poänger och
slutsatser fort. När jag studerade och läst kurslitteratur var det väldigt sällan jag behövde läsa allt i en text, oftast räckte det med att skumläsa för att förstå vad författaren var ute efter. I samtal kan jag ibland sitta som på nålar och känna mig frustrerad för att jag redan förstått vad den andra personen menar medan personen pratar färdigt. Detta i kombination med dåligt tålamod är inte alltid en hit.
När jag är ute och går med någon händer det i stort sett alltid att jag ser saker eller hör ljud som den andra inte lägger märke till. Har alltid känt att min hjärna är konstant uppkopplad och registrerar allt i min omgivning. Detta medför att jag har svårt för folksamlingar, till exempel personalrum. Sitter ofta för mig själv på min rast på jobbet, lite beroende på hur många som sitter i personalrummet. Är det många som sitter där blir rasten ingen vila för mig då jag hamnar i ett läge där jag lyssnar på alla samtal samtidigt. Är det en i taget som pratar går det lättare.

2. Andra människors sinnesstämningar påverkar mig.

Har väldigt lätt för att känna av hur en annan person mår. Ibland, oftast, dras jag ner av ett dåligt mående och lyfts av ett bra. Jag kan bli förvirrad av människor som skickar flera signaler, som visar en sak med kroppen, säger en annan men utstrålar en tredje. Oftast är känslan rätt. Fördelen med detta är att jag passar för att jobba med människor. Något jag lagt märke till är att barn och ungdomar med olika former av problematik eller diagnoser har haft lätt för att ty sig till mig, och jag till dem. Jag tror att det beror på att de känner att jag förstår, och att jag ser och hör dem och känner in.

3. Jag är smärtkänslig.

Den här är lite klurig. Jag har fått höra att jag haft en ganska hög smärttröskel i min uppväxt och självfallet beror väl det på vad som ställs i relation till det. Jag är inte rädd för smärta men jag kan känna den. Tror dock inte jag är särskilt smärtkänslig. Inte fysiskt. Inre smärta är jag väldigt känslig för.

4. Under stressiga dagar, behöver jag dra mig undan – till sängen, 
till ett mörkt rum, eller vart som helst där jag kan vara ifred 
och få en paus från alla intryck.

Detta är något jag nyligen insett att jag är i behov av och, skulle jag säga, den största nyckeln till min psykiska ohälsa. Jag har gasat. Och gasat. Och gasat. Inte stannat upp, inte återhämtat mig, inte vilat. Under en period var alkohol det som gav mig lugn, idag dricker jag ingenting. Idag försöker jag hitta balans i tillvaron, försöker hitta receptet på vad som funkar bäst för mig. Hur mycket kan jag jobba? Hur mycket behöver jag vila? Vilka aktiviteter kräver vilken mängd vila? Hur kan jag planera för att uppnå så mycket balans som möjligt? Det är svårt, speciellt med tanke på hur samhället vi lever i ser ut och dess normer och ideal. Att bli medveten om detta har och kommer förändra mycket i mitt liv.  

5. Jag är särskilt känslig för koffein.

Här vill jag säga nej för kaffe är smaskens! Min spontana känsla är att jag inte är känslig för koffein, samtidigt vet jag att när jag inte dricker kaffe går mitt huvud ut i demonstration och skriker ”ROPEN SKALLA KAFFE ÅT ALLA” och ger mig huvudvärk. Kanske är det så att jag är mer känslig än vad jag tror?

6. Jag blir lätt överväldigad av saker som exempelvis starkt ljus,
starka dofter, grova tygmaterial, 
eller sirener på en ambulans som kör förbi.

Jag är ljuskänslig. Solen och jag är inte bästa vänner. Den ger mig huvudvärk då jag kisar mest jämt när jag är ute i solen. För mycket ljus är jobbigt för mig. Starka dofter, som parfym, reagerar jag starkt på. Dofter kan både äckla mig och fascinera mig.

7. Jag har ett rikt, komplext inre liv.

Här vill jag yttra ett starkt och rungande ”JA!” och jag tror att de som känner mig väl kan stämma in i det yttrandet. Jag är förbaskat knepig, för mig själv och för andra. Tanken på att det eventuellt kan vara så att jag VILL vara komplex har också slagit mig. Dock förstår jag inte mitt eget tankemönster, det är på inget sätt logiskt, och andra har svårt att förstå det också. Jag är svår.

8. Jag känner mig illa till mods av starka ljud.

Det beror helt och hållet på vilken typ av ljud och om det är ett ljud jag själv valt eller ej. Sorl är det värsta, speciellt ihållande och högt sådant.

9. Jag blir starkt känslomässigt påverkad av konst och musik.

När jag sitter där, på teatern, är stunden precis innan en föreställning den bästa. Publiken är på väg in, jag sitter på min plats, skådespelarna är bakom scen och jag är förväntansfull deluxe. Efteråt är jag fylld av energi och inspiration. Jag vill skapa, jag vill vara med, jag vill vara allt.
Eller på en bra spelning. Konst och musik väcker vågor i mig och känslorna svallar.

10. Jag är samvetsgrann.

Säg det jag inte haft dåligt samvete för. Försöker alltid göra rätt, inte bara utifrån mig själv utan även utifrån alla andra och ja, hela världen.

11. Jag är lättskrämd och hoppar t.ex. lätt till.

Nja, jag skulle inte vilja säga att jag är lättskrämd.

All min kärlek!