När elden brunnit ut, bränner jag mig då?

Förr eller senare slocknar allt. Jag vet det. Ändå bränner det till i magen. Ändå flammar det upp inombords så pass att huden blir varm. Ändå låser det sig. 

Funderar en stund. Vill släppa taget och låta känslorna ta över. ”Gör det” flämtar fru Medberoende. ”Du vill höra av dig” fortsätter hon samtidigt som det innanför min panna rusar förbi tanke efter tanke, ursäkt efter ursäkt. Fort. Ilande fort. Jag är medveten. Medveten om att dessa tankar ackompanjerade till de toner fru Medberoende spelar, endast vill kasta omkull mig. 

Brottar hon ner mig vet jag vad som väntar. Jag vet hur det kommer bli och nej, jag är inte synsk. Jag är erfaren. Känner hans mönster, hans beteenden. Egentligen är det ointressant, i alla fall just nu. I vissa fall alltid. Jag har vetat det i över en vecka. Jag visste att den här dagen skulle komma. Den kommer alltid och varje gång bränner det till och flammar upp. 

För eller senare måste jag släppa tändstickan vare sig jag vill eller inte. Annars blir jag bränd och oavsett kommer elden falna. Jag har bränt mig så många gånger och detta till trots är jag alltid tillbaka på samma plats. Känner samma känslor och känner min puls lika tydligt. 

Mängder av katastroftankar som målar upp katastrofsituationer som i sin tur väcker katastrofkänslor och mitt i allting står jag och bara förstår. Det är ensamt. Oerhört ensamt. 

Kontrollbeteendet finns där om än förbättrat med tid. 

Jag hatar honom när han gör såhär men älskar honom nykter. 

Annonser

En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!