Nedtrappning #2

Två veckor och en dag sedan jag inledde min nedtrappning av Venlafaxin. I tisdags ringde läkaren och återigen framhöll hon sitt motstånd till detta. Hon frågade mig om jag skulle trappa ner mer eller stå kvar på nuvarande dos tills vi ska ses i juli. Jag svarade att jag vill stå kvar ett tag till men sedan gå ner till 150 mg. Detta tyckte hon var en dålig idé. Jag ville be henne hålla käften. Det gjorde jag inte eftersom jag är en duktig och väluppfostrad (?) flicka.

Nedtrappningen har gått bra. Utsättningssymtomen har känts av och det har inte alltid varit gemytligt. En känslomässig berg- och dalbana. Det är det väl alltid säger ni, jag svarar ja och fortsätter sedan med att säga att ingen berg- och dalbana är den andra lik och denna är för mig ny.
Åkturen har planat ut nu och jag är sugen på att fimpa 37,5 mg och ta ett litet glädjeskutt ner till 150 mg. Vill få ut medicinen fort men tvingar mig själv att dra i den mentala handbromsen. Jag ska tillåta mig själv att landa i doseringen jag har nu. Komma till någon form av ro i den och vara säker på att jag är redo för att gasa på igen. Detta får ta den tid det tar.

Jag känner att jag mår bra av att minska på medicinen. Det dyker upp nya känslor, starkare känslor, som jag behöver bli kompis med och lära känna. Min kropp behöver också få tid att anpassa och justera sig utifrån att gifterna drivs ut.

Tid, är nog bland det bästa vi kan ge oss själva.

Annonser

Nedtrappning #1

Frågorna som ställdes var samma som alltid. Undran kring hur jag mår, hur det går för mig och om jag sover och motionerar ordentligt.
Bättre, Ok, Nej och Nej, svarade jag.
Hon blev besviken på att jag inte utnyttjat FaR – fysisk aktivitet på recept. När jag förklarade att anledningen var av ekonomisk karaktär vreds hennes anletsdrag i något som skulle kunna klassas som oro. Det skulle senare visa sig att det grundade sig i att Försäkringskassan har dragit hårdare åt sitt regelverk. Det bekom mig inte särdeles just då, just där. Mina tankar togs upp av funderingar kring hur jag skulle lägga fram för henne att jag vill trappa ut mitt Venlafaxin. Jag var orolig.

När orden gällande Venlafaxinet lämnat min mun ändrades hennes blick något åt det nedlåtande hållet och jag tyckte mig kunna se att hennes mungipor liksom ryckte till lite, som om hon försökte hålla igen en impuls av att vilja le.

– Det är ditt beslut, sa hon. Men som läkare säger jag nej. Det är ingen bra idé.

– Jag håller inte med dig, svarade jag.

– Jag har ätit mediciner i över tio år. Någon gång måste jag ju prova att vara utan, fortsatte jag.

– Ja, sa hon försiktigt. Människor som är äldre, när de mår dåligt, då kan det vara läge att trappa ner efter ett halvår till ett år. Men du är ung och har haft återkommande problem. Därför vill jag säga nej men du bestämmer själv.

Plötsligt fann jag mig själv sitta mitt emot överläkaren på min mottagning och argumentera mot mediciner. Jag påtalade orimligheten i att äta mediciner så länge för att kunna fungera i samhället men fortfarande må dåligt. Det ni behandlar är symtom. Problematiken finns kvar.
När jag sa till henne att jag mår bättre än någonsin sedan jag slutade äta Lyrica såg hon konfundersam ut. Att jag därtill nämnde att Energiterapin och hypnosen har hjälpt mig att komma till rätta med saker och ting på djupet sa hon ingenting mer än att jag får bestämma själv. Så det gjorde jag och nu är jag inne på dag fem i nedtrappningen av Venlafaxin.
Har gått från 225mg till 187,5mg. Första dagen märkte jag inte av det. Andra dagen var inte lika rolig. Läpparna domnade bort lite, det stack i huden, hade svarta prickar framför ögonen, jag mådde illa och hade yrsel. Synen påverkades ganska starkt och ångestpåslaget var stort. Nedstämdheten kom som ett brev på posten. Kände av stressen både i kroppen och i psyket. Kunde inte varva ner och meditation eller avslappningsövningar gav mig bara en känsla av panik. Sömnen påverkades negativt också. Trots Atarax och Propavan kan jag inte komma till ro så jag får sova ordentligt. Äventyret är påbörjat.

Emellanåt vacklar jag lite i mitt beslut, tror jag. För i grund och botten är jag inställd på att medicinerna ska BORT! Hade först tänkt be om mediciner som kunde lugna mig effektivt när ångestpåslaget blev för stort och mediciner som kunde hjälpa mig att somna. Jag bad aldrig om det. Viljan att komma bort från medicinerna är stark. Den är befäst i mig och jag står beslutsam kvar. Jag vill lära känna mig själv, HELA mig själv, igen. Jag vill känna alla känslor, vara klar i huvudet och känna att jag tar mig fram för egen maskin.

image
På väg

Det finns en oro i mig, det finns det alltid. Dock väljer jag att inte ge den utrymme. Nu ska medicinerna bort. Vad som händer sedan och hur det visar sig gå, det tar jag då. Idag mår jag väldigt bra, bättre än på länge. Det är kul att vara tillbaka på jobbet på 25% även om det tar mycket energi från mig och jag försöker ta en dag i taget och göra det bästa möjliga av den. Ställer inte så höga krav på mig just nu utan är nöjd i det lilla jag gör och det går förvånansvärt bra.

Jag ser så mycket fram emot den dagen då medicinerna är borta, jag är jag i all min härlighet och allt det jag känner är äkta.

Jag känner och det är ok

Jag sitter längst fram på livets berg- och dalbana. Virvlar runt i kontrollerad panik samtidigt som jag släpper ångesten fri ihopp om att åka ifrån den. Far åt alla håll och kanter men är samtidigt stabil. Vet inte hur det kommer sig och jag tänker inte bemöda mig med att varken värdera det eller undersöka saken närmre.
Det här är jag. Idag känner jag såhär och det är ok.

I väntrummet hos läkaren var det ganska tyst. Vägen dit var jobbig. Såg mig själv i varenda skyltfönster (ja jag valde att titta dit, någon gång kanske jag blir positivt överraskad) och var medveten om varenda cell i min kropp. Varje halvt kilo av mig vägde som ett helt kilo. Allt med mig var dubbelt. Solen brände i ansiktet och jag försökte skärma av mig från omvärlden med musik.

En kvinna i vita leggings och svart topp vandrade runt i väntrummet. Hon hade ångest. Jag såg den. Kände den. Hon drack vatten och försökte andas. Jag försökte andas åt henne, vet inte om det hjälpte eller inte.
Bredvid mig satt en ung man med en dosett i famnen. Han lekte nervöst med luckorna och det välbekanta klicket när luckan går i lås dök titt som tätt upp i mina hörselgångar. Min dosett är blå.
En man blev uppropad och leenden utbyttes. Jag funderade en stund på om väntrums-leenden är äkta eller om det är av ren artighet. Hur mycket försöker vi bita ihop där i väntrummet? Ganska märkligt att vi inte ens kan slappna av där. Till och med där, där där alla förstår vad ärendet gäller, kan vi inte vara öppna.
En annan kvinna, i svarta byxor och vit topp och långt svart hår fyllde på sin kaffekopp. Klockan passerade min tid och gick tio minuter till innan jag fick stiga på. Jag visste inte om jag skulle le och vara artig eller vara öppen och mig själv. Det slutade i ett enda mitt emellan.

När vi diskuterade medicinering kunde jag se skepticismen i hennes ögon. Den fullkomligt strålade ut i rummet. Hon sa nej, jag sa jo! Venlafaxinet ska bort. Att sluta med Lyrican var det bästa som hänt mig. Hon sa att det var mitt beslut men att hon tycker nej. Jag sa att jag tyckte ja. Sedan fortsatte ord komma ut ur mig och jag fann mig själv sittandes mitt emot överläkaren på min mottagning och ifrågasätta medicinering inom psykiatrin. Mina egna ord förvånade mig. Det kändes bra. Jag framhöll att jag inte tycker att det är rimligt att jag ska äta mediciner i tio år utan att en enda gång försöka trappa ner. Hon jämförde med diabetes, jag tyckte hon var lite dum i huvudet. Jag sa inte det.
Jag lyckades också få ur mig att den traditionella sjukvården enbart behandlar symtom för att få ”fungerande” människor ut i samhället men att dessa människor fortfarande mår dåligt. Enda skillnaden är att de orkar bita ihop mer. Ja sa att det egentliga problemet kvarstår och att jag blivit mer hjälpt av energiterapin än vad jag någonsin blivit. Hon kan ha tagit illa upp. Det slutade i alla fall bra.

Vi har gjort upp en plan. Venlafaxinet ska väck och imorgon börjar jag jobba. Känner mig positiv, stark och nyfiken i detta. Imorgon är allt antagligen kaos igen. Det är ok.

Energiterapi

I maj 2015 började jag i energiterapi. Det jag gör där är, hör och häpna, att arbeta med energier. Utöver detta får jag samtal och får arbeta med hypnos. Den stora skillnaden mot traditionell psykoterapi är att arbetar på ett helt annat plan med mig själv. KBT och psykodynamisk terapi har hjälpt mig och gett mig bra verktyg att arbeta vidare med. Dock har det ursprungliga problemet alltid funnits kvar. Detta har resulterat i långvarig medicinering och fyra olika terapiomgångar och en faslig massa diagnoser och framför allt en ständig känsl av att jag är så förbaskat fel.
Så många gånger jag suttit i väntrum och ångestladdat funderat över vad det är som är fel på mig. Vad som är fel med mig. Så mycket energi som gått åt till att fundera över detta, till att mota bort ångest och försöka bita ihop, vara fungerande, vara normal.

Energiterapin har gett mig helt andra verktyg. Ett annat perspektiv att se på livet ur.
I energiterapin har jag utforskat mitt hela jag och mött sidor av mig själv jag inte trodde jag hade. Mina tillkortakommanden har utmanats och saker har ställts på sin spets. Det jag arbetat med är orsaken till mitt dåliga mående, inte symtomen det gett vilket jag kan uppleva att den traditionella terapin ofta riktar in sig mot. Där handlar det om att kunna jobba, ha relativt fungerande vardagsliv och orka med att träffa folk då och då. Så har det också blivit men jag har alltid haft ångesten vid min sida, i allt jag gjort.

Efter att jag började i energiterapi har jag börjat ifrågasätta mina vanor, mina relationer men framför allt mitt eget förhållningssätt till min omvärld, människor och fenomen. För det är det enda jag kan påverka. Hur jag uppfattar saker och väljer att reagera på dem. Hur jag förvaltar mina tillgångar. Jag går hos en terapeut som själv är högkänslig och arbetar mycket utifrån detta vilket har fått mig att förstå en hel del om mig själv. Det viktigaste är kanske insikten om att jag inte är fel. Jag är jag. Sakta men säkert har jag fått utforska mig själv på olika sätt och fått nya insikter om mig själv och om hur jag fungerar. Allt jag bär på har ställts på sin ända och rotats i mer eller mindre. Knutar har lösts upp och trassel retts ut.

När jag började med energiterapi åt jag två tunga mediciner. Efter fem månader började jag trappa ut den ena av dem som numera är helt borta och har så varit ett tag. Nästa vecka tar jag tag i den andra medicinen. Jag har ätit dem i över tio års tid. Det är läskigt, för vem är jag utan mina mediciner? Jag vet inte. I takt med att medicinerna försvinner får jag lära känna mig själv igen, hela jag.
Det var fantastiskt att trappa ut den första medicinen och jag är så glad att jag gjorde det. Det känns inte längre som att hjärnan ligger i dimma, bomull eller som att tankarna rör sig i seg sirap. Jag är med i matchen. Tack vare de verktyg jag lärt mig arbeta med kan jag hantera min ångest på ett helt annat plan och ångesten är inte alls lika närvarande som tidigare. Inte alls på samma sätt.
Jag vet idag att jag kan klara mig utan medicinerna. Att jag har den styrkan i mig och att jag kan hantera det som dyker upp utan medicin. Det ger mig en känsla av frihet. Att jag själv kan bestämma, att min kropp är ”ren” och att mina känslor och det som sker i mig är ”på riktigt”.
Mediciner har varit nödvändigt för mig och det är många människor som behöver dem men jag tror inte det är bra i längden. 10 år är alldeles för lång tid och jag är glad att jag kommit till en punkt där jag är redo att leva utan dem.

Energiterapin har verkligen hjälpt mig och jag önskar att jag vetat om detta tidigare. På ett års tid har jag kommit längre än under de övriga nio åren, men allt har sin tid. Jag jobbar vidare och hoppas att jag på något sätt kan få fler att bli hjälpta för tyvärr är det många som mår dåligt idag.