Kontraster

Slår upp ögonen. Slaget i magen kommer som jag vet att mensvärken kommer komma om fyra dagar. Oundvikligt. Minuter senare springer jag i cirklar på vardagsrumsgolvet, för att jag kan. Trettio sekunder senare måste jag på grund av ångest andas djupt och stänga mina ögon, tala om för mig själv att allt är ok.

Gårdagen bjöd på ett hav av känslor, ett hav som på intet sätt höll sig lugnt. Beredd att ge upp, slänga in handduken och säga ”Tack för mig, det var trevligt, men jag går nu”. Senare på kvällen ett trevligt samtal efter vilket jag kunde se ett par avsnitt av min nuvarande serie, utan dåligt samvete. Lugn. Någonstans inom mig ett hopp.

Oförmögen att svara på ett telefonsamtal från en av de jag älskar mest. Låter det ringa ut samtidigt som hjärtats slagfrekvens peakar och samvetet knackar på. Skickar ett sms och talar om hur läget ligger, att jag inte mår bra och inte orkar prata. Får till svar att personen i fråga är sjuk och att även min bror är sjuk, men att vi får se till att krya på oss för det är en fantastisk vinter vi har.

Ovanstående ringer ännu en gång. Denna gång är jag mottaglig och har tillräcklig ork för att prata. Förmår mig även att prata lite om hur det känns och hur jag mår. Personen som jag älskar försöker förstå, på sitt sätt. Det är inte alltid det går vägen. Mitt i mitt prat om depression och ångest förmedlar han att ett rådjur står utanför hans köksfönster. ”Han är täckt i snö. Har snö på nosen. Kanske har han varit och grävt någonstans.”

Utanför fönstret är världen vit och ren. Sakta dalar flingorna och lägger sig till skaran av redan fallna flingor. Det är lugnt. Antagligen är människor ute på isen och åker skridskor eller skidor. I min kropp finns ett mörker som ibland lyses upp av små glödande bitar av ångest när oron slår till. På gränsen till kaos.

Kontraster.

Annonser

Dröm

Mitt liv levs i mina drömmar. Jag är inte på riktigt. Kalla mig en illusion. Allt runt omkring mig som andra ser är ett skådespel. Den så länge upprätthållna fasaden som på ett välpolerat sätt sprider ljus i någon annans mörker, men i verkligheten är mina egna persienner ständigt nerdragna.

Dagdrömmeri, denna ljuvliga flykt.
Vardagen, denna vidriga falskhet som inger en känsla av förvridet hopp.
Just idag är jag ostark.

Hemmet speglar min insida och jag orkar göra lika lite åt det som det fula som finns inuti mig. Orkar inte tänka.

Lögner.

Som de förgör mig.

Spyr på er

Förvandlade min säng till soffa senare än tänkt denna morgon. Vände på kudden och såg mascarafläckarna från en dag tidigare i veckan. Då var jag som ett vattenfall, ett hejdlöst forsande vattenfall. Idag är jag som en hög med träflis och sågspån. Uttorkad och förvirrad. Vilsen.

Jag har varit tvungen att avsluta en relation. Det är bland det värsta jag gjort. Spänningen som uppstår som inte alls är av god karaktär. Känslorna som far omkring och vägrar sig greppas, tankarna som dyker upp mellan hjärtslagen och andetagen som är alldeles för korta och snabba.

Att såra någon, en älskad, är ingen solskenshistoria. Det är den värsta skräckhistorian som finns. Tårarna som faller, muskler som spänns och läppar som darrar. Ångesten som sprider sig och växer sig stark mellan två sörjande själar. Ren. och. skär. smärta.

När en relation kommer till den punkten, att det inte längre går, inte längre är konstruktivt och kärleksfullt på grund av olika anledningar, att det är nödvändigt att avsluta. Det är tungt. När kärleken finns där, och viljan att vara tillsammans finns där, men ändå måste det avslutas. Det är riktigt tungt.

På vardagarna går det bra, bättre, för då har jag annat att tänka på och när jag kommer hem är jag så trött att jag inte orkar tänka utan låter bara tårarna trilla. Jag är för trött för att känna smärtan och ångesten. Men helgen. Helgen som kom, som är nu, har inte varit vacker. Instängd i min lilla lägenhet sedan i fredags. Ingen lust att gå ut, men öppnar fönstret för att få in luft. Det jag tänkt göra är självfallet inte gjort utan numer på en än värre nivå. Jag talar om röran. Röran som alltför ofta speglar mitt mående. Tänderna, som inte är borstade sedan i fredags, för att jag helt enkelt inte orkar. Idag var första dagen jag bäddade sängen, för att jag helt enkelt inte brytt mig. Saker ligger överallt och pysselbordet är dränkt i papper, pennor och andra pysselsaker. För att jag helt enkelt inte orkat. Jag hade tänkt att jag skulle jobba hela helgen. Få saker gjorda som släpat efter länge nu, få det avslutat så jag kan andas ut gällande det. Det har på intet sätt tagits tag i. För att jag helt enkelt inte orkat. Motivationen är noll, styrkan är noll, men i huvudet nöter tankar på om saker jag borde och måste. Vill meditera, komma ner i varv, men kan inte när det är rörigt. Min terapeut tipsade mig om att gå ut och meditera, eller läsa. För att komma bort från röran men ändå kunna ta det lugnt, ge mig den stunden av lugn. Det har inte blivit av, för jag har helt enkelt inte orkat. Jag är i ett läge där jag skulle kunna ligga i sängen dygnet runt och bara ta mig upp för toabesök och matintag. Handla skulle någon annan få göra, för att jag helt enkelt inte orkar.

Allt är rörigt just nu. Hemmet, jag – både invändigt och utvändigt, jobbet och känslorna. Spyr över människor med självkontroll och karaktär. Kräks på deras fabulösa liv där det motioneras, lagas fancy maträtter och umgås med både vänner och familj i kubik. Ni ger mig ångest och dåligt samvete över att jag inte orkar borsta tänderna eller tvätta ansiktet.

Idag kommer min relation hem till mig med mina saker, och jag ska lämna ifrån mig hens. Jag vill inte. Jag vill istället säga, kom in! Ska vi hitta på något? Jag kan ligga på din mage med din arm om min midja, och så kan vi prata om livet, så där som vi brukar. Vi kan hålla handen när vi går och handlar mat eller se en film. Som vi brukar.

Ingenting är eller kommer vara som det brukar. Jag har ingen lust, för att jag helt enkelt inte orkar.

Relationer

Stark – Skör. Precis som det låter. Jag är stark. Och skör. Ibland är dessa två åtskilda och ibland blandar de ihop sig till en härlig mix av total förvirring och nästintill något som kan liknas vid ett urartat kaos. Jag kan, i ena stunden, vara starkast i världen och ta mig an de mest utmanande av uppgifter. Känslan är emellanåt euforisk. I de stunderna klarar vad som helst. Jag är självsäker, sprudlande, orädd och driftig. Det är en underbar känsla. I nästa stund kan jag falla ner i de mörkaste av hålor. Känslan är hemsk. Jag krälar i emotionell gyttja och lyckas inte skaka den av mig. Lyckas inte bli ren. Ångesten har mig i ett järngrepp och dess ständiga följeslagare paniken står beredd att hoppa in när som helst. Depressionen vaggar mig fram och tillbaka och allt jag kan tänka på är hur trött jag är. Minsta ljud låter för mig som en hel orkester, öronen värker och det dunkar inuti. Jag är slut.

Det är inte alltid kasten är sådär tvära. Ibland är det bara enorm trötthet som slår mig efter en stunds aktivitet. Ju mer intensiv en aktivitet varit, desto större är mitt behov av återhämtning. Aktiviteter som pågår under längre tid medför också ett stort behov av återhämtning, även om det är något jag verkligen tycker om att göra.
Vändningen kan komma när som helst. Oftast går det väldigt fort och helst skulle jag behövt vila redan innan tröttheten slår mig. Emellanåt är det ganska lustigt. Jag kan sitta och dansa och sjunga i bilen till en låt som spelas, känna mig fylld av energi och nästintill lycklig. PAFF säger det så är all energi som bortblåst och sången tystnar och dansen övergår till ett montont stillasittande bortsett från fötterna som trampar pedaler. Detta gör det så förrädiskt. För när jag är i mina bra perioder planerar jag upp, startar upp och ser hur allt bara ljusnar i min tillvaro. Jag bokar in häng med familj och vänner, tänker att nu, nu ska jag börja träna. Lägger upp ett fantastiskt träningsprogram och genomför det några gånger. Sedan smäller det till. PAFF säger det så sitter jag där utan ork, med ett träningsprogram som bara ger mig skuld och ångest för att jag inte längre orkar genomföra det. Faktumet att jag, ÅTERIGEN, ställer in det inplanerade hänget gör mig deprimerad och inifrån börjar jag slå på mig själv. Avskyr att göra andra besvikna. Projekten stannar av och jag spenderar några dagar med att må dåligt, vrida mig i ångest och tycka att jag är allmänt kass.

Mönstren som jag ser idag har inte tidigare varit lika tydliga för mig. Jag är tacksam över att jag ser dem för det medför att jag troligen får lättare att hitta nåt slags balans i tillvaron. Jag förstår också mig själv på ett helt annat sätt.
Jag har alltid sagt att jag inte är lätt att leva med och det står jag fast vid. Jag är inte lätt att leva med, jag vet, jag lever med mig själv varje dag. En del vänner har jag tappat genom åren. Vissa var jag rent ut sagt elak mot, andra orkade inte med mig längre. Jag klandrar dem inte. Inte alls. Hade jag haft möjligheten av lämna mig så vet jag ett flertal tillfällen i livet då jag hade valt det. Idag försöker jag omfamna mig själv, förlåta mig själv och bli en så bra människa som möjligt.
De vänner som finns i mitt liv idag är de som stannat kvar. Jag är otroligt tacksam över dem. De visar mig förståelse och tycker om mig oavsett. Jag kan ställa in, boka av, boka om och vara skör och de vill umgås med mig ändå.
Att vara stark-skör och ha välfungerande relationer, oavsett typ av relation, har jag upptäckt inte är det enklaste. Det är svårt för mig att förklara exakt hur jag fungerar, jag vet det inte ens själv riktigt ännu. Att mina vänner står kvar vid min sida är jag oändligt tacksam för. Utan dem, skulle jag inte vara jag.