12:12

12:12

Länge sedan jag skrev. Ord, stavelser och meningar har snurrat runt i huvudet. Det har funnits saker att skriva om, men fingrarna har inte riktigt orkat. 

Trådarna som finns att dra i är svåra att välja mellan, men de finns där. Hängandes, suktandes. De vill att jag ska slita tag i dem och formulera, formulera, formulera. Jag förmår mig inte och trådarna blir hängandes. 

Sista veckan på halvtid nu, sedan återgår jag till att arbeta 80%. Kommer byta typ av tjänst vilket jag tror är bra, även om det gör mig sorgsen. Jag älskar de klasser jag undervisar nu, verkligen älskar. Det kommer vara svårt att släppa taget om dem. Lärorikt då att släppa taget är en av de saker jag behöver öva mig på, men likväl sorgligt. 
Jag tror det kommer bli bra för mig och jag kommer få stor nytta av min högkänslighet. Det ska bli spännande. En utmaning. 

Utmaningar innebär också ofta rädsla. Mitt liv är just nu fyllt av utmaningar vilket innebär att jag ibland är väldigt rädd. Inte skräckslagen, men rädd. Mina känslor har dragit sig tillbaka, kanske är jag mer stabil, kanske börjar jag bli känslorkall, jag vet inte. Det är ok. Jag väntar, försöker inte stressa på, håller i och emellanåt står jag ut. Det är ok.

Har fått remiss tillbaka till psykiatrin, där jag gått tidigare. Bad om att få träffa en annan läkare än den medicinkåta kvinna jag tidigare träffat. Jag vill inte äta mediciner, eller jo, det vill jag visst. Klart att jag vill ha en snabb fix som tar bort, dämpar och får mig att slappna av. Det jag inte vill ha är bomullen i huvudet, att hjärnan känns som en grå och seg massa och att allting känns avtrubbat. JAG känns avtrubbad. Det vill jag inte ha. Jag vill ha stöd och hjälp, inte piller. Jag vill bli lyssnad på och förstådd, inte svälja tabletter eller kapslar. 
På vårdcentralen säger läkaren att jag är på väg in i en depression men att de inte vill mixtra med mediciner som Venlafaxin osv. 
Jag är orolig för att läkaren jag kommer till inte ska förstå mig, inte lyssna och vara precis lika pillerkåt som den tidigare läkaren. Jag VILL inte äta Lamictal, Seroquel eller Concerta. Jag vill inte äta Venlafaxin eller Lyrica. Det måste finnas andra vägar. Det FINNS andra vägar. Jag behöver bara hjälp att gå dem och det kan ingen medicin i världen hjälpa mig med. Jag behöver en trygg och varm vägledande hand som kan guida mig medan jag provar nya vägar mot nya mål. Jag är öppen för en behovsmedicin för de stunder det är som värst. De stunder då jag inte riktigt förmår att resa mig upp alls. Absolut! Men det är inte samma sak som att knapra kemikalier varje dag. Det är inte samma sak som att vara fast i en medicinering utan tydlig plan på vad som ska göras. 
Jag verkligen hoppas att besöket hos läkaren ska gå bra, att hen ska förstå. 

Livet är så mycket. Ibland FÖR mycket. Men det är ändå givande så länge jag har blicken på rätt saker.

Annonser

Just nu

Idag kallar jag mig inte oförmögen. Jag är idag medveten om min egen möjlighet att göra val. Överhuvudtaget är jag betydligt mer medveten vilket för mig är en nyckel till att göra realistiska och bra val. Missförstå mig rätt, jag gör fortfarande dåliga val till och med kanske oftare än jag gör realistiska och bra val, men medvetenheten kring det gör att jag har en förståelse för mig själv som jag inte hade tidigare.
Insikten om att jag själv kan påverka och måste arbeta hårt för att åstadkomma förändring har varit ett uppvaknande för mig. Offerkoftan är om inte bortslängd så i alla fall nerpackad och undanstoppad där jag inte kan få tag i den. Jag vill inte vara ett offer, jag vill inte tycka synd om mig själv. Jag väljer att inte göra det med målet att den där offerkoftan till slut ska bort helt och inte längre finnas i mitt liv.

Just nu, i skrivande stund, känner jag mig utvilad, ganska positiv, rätt så stark med en liten molande känsla av ångest. Det är en rätt bra dag idag. Jag skriver i skrivandet stund för jag är medveten om att aldrig så små saker kan förändra mitt känsloläge, större saker kan kullkasta det helt. Medvetenheten om mina känslor och hur jag fungerar hjälper mig att vara mer här och nu, något jag är väldigt dålig på men som jag strävar mot.
I livet är jag på en plats fylld av frågetecken och kantad av ambivalens. Ofta känner jag mig som en flipperkula i ett flipperspel styrt av hormonstinna tonårspojkar där jag far omkring bland livets både vackra och hemska innehåll. Är inte på det klara med vart jag är på väg eller exakt vad jag vill men jag jobbar på min förståelse för att det är okej att det är så.
För närvarande är jag sjukskriven på heltid från mitt jobb som lärare. Vad som händer framöver vet jag inte och vardagen är ofta tråkig och förvirrande. Medveten som jag är förstår jag dock att jag behöver detta just nu, för att hitta min balans och alla mina känslor.

Generellt sett har jag det bra. Bor ensam i en liten lägenhet med mina katter, har familj och vänner som jag tycker om och en pojkvän som jag älskar. Har en utbildning, massor av erfarenhet och en stark kreativ ådra. Jag har hittat en terapiform som passar mig och jag har förstått att jag är sensitivt begåvad/högkänslig. Håller på att avslutar min tio-åriga medicinering och lär känna mig själv på nytt. Jag är inte längre oförmögen.

All min kärlek!