Terapin och efter

Energiterapi kan för en del framstå som ”flummig” och udda. I början gjorde den det en hel del för mig också. Nu, över ett år senare, inser jag att jag har hittat rätt. 
Min psykiska ohälsa drar sig minst 12 år tillbaka, antagligen ännu längre, och jag har gått i terapi och samtal fyra gånger tidigare, gjort utredning för ADHD och varit medicinerad. Det senaste året, med energiterapins hjälp, har jag kommit längre än någonsin. 
Som jag skrivit tidigare så har medicinerna hjälpt mig initialt men sedan har de blivit kvar där vilket har lett till att jag har tappat mig själv på vägen. Jag har sett medicinerna som min räddare och frälsare när det enda som egentligen och på riktigt kan rädda mig är jag själv. 

Den här terapiformen har hjälpt mig att se sidor och delar av mig själv jag inte sett/förnekat tidigare. Idag är jag medveten om mina tillkortakommanden och så tillika mina behov och nej,  det är inte alltid och har inte alltid varit vackert. Det har dock alltid varit nödvändigt. 
Terapin har bestått av både samtal och hypnos/energiterapi vilket har varit väldigt givande. Min terapeut är som jag högkänslig vilket har varit en enorm lättnad. Det var via terapin jag insåg min högkänslighet och som jag förstått att jag ÄR ingenting. Inte ångest, inte depression, inte ADHD, inte Bipolär, jag är JAG i all min perfektion just som jag är. Jag VET det idag men ännu kan jag inte fullt ut KÄNNA det. Det kräver övning, hela tiden. 

Första delen av terapin består av  ca en timmes samtal. Känslan att kunna öppna sig utan rädsla för förutfattade meningar eller dömanden är skön, och trygg. Jag har stort förtroende för min terapeut vilket jag tror är nödvändigt och för mig är det optimalt med en terapeut som är högkänslig för jag behöver inte tänka så mycket på att uttrycka mig rätt eller inte glömma något, för jag vet att hon förstår och ibland redan vet innan jag börjat prata. Jag kan ärligt och öppet ventilera mina tankar och känslor och jag vet att jag får fullt stöd, omtanke och hjälp. 

Andra delen av terapin består av hypnos/energiterapi. Jag ligger på en massagebänk med kudde och filt, i bakgrunden spelas ofta en för mig passande musik. Ibland är det bara ljud, vilket som passar just där och då. 
Därefter slappnar jag av. Tydligen har jag alltid haft lätt för att hitta ett väldigt avslappnat tillstånd men jag har alltid haft stöd för att hitta det. Det handlar om att komma ner i sitt undermedvetna.
Min terapeut räknar ner från 20-0 medan jag visualiserar t.ex en trappa som jag går nerför, eller något annat som för mig dit jag behöver vara just då. För mig har det ofta handlat om trappor som leder ner till en eller flera dörrar. Jag har varit mycket under jorden, i grottor och tunnlar och det har varit otroligt spännande! Jag har mött mig själv i olika gestalter och en av de gånger jag minns som starkast och klarast är då jag mötte mig själv i olika versioner. Ett jag för varje år jag levt. Alla mina jag stod runt en lägereld och log. Alla utom mitt 13-åriga jag. Hon log inte. Tvärtom var hon mycket besvärad. Då tog vi tag i det, utforskade orsaken och såg till att hon mådde bättre innan vi lämnade henne. Det var en mycket gripande resa. 

Varje gång jag varit på terapin går jag därifrån mer samlad och ”hel” än tidigare. Stegen är lättare och själen inte lika tung. På de två timmar jag är där händer det otroligt mycket. Tiden som går efteråt är även den en process. Det händer saker i mig hela tiden, oavsett om jag aktivt arbetar med mig själv eller inte. 
Energterapin ger mig möjlighet att bearbeta på många olika plan, både här och nu och där och då. Jag har fått ut så mycket mer av den här formen av terapi än traditionella typer av terapi. Därmed INTE sagt att traditionell terapi på något sätt inte är bra, det här har bara varit det bästa för mig. Annan terapi har också hjälpt mig jättemycket men det är först nu, under det senaste året, som jag känner att jag börjat hitta de nycklar jag saknat. 

Sist stod jag på en klippavsats. Jag skulle inte längre neråt, jag skulle uppåt. Som ett ihopskrumpet väsen med små taniga vingar stod jag på denna klippavsats med stupet gapandes under mig. Nedräkning från tio. Jag skulle hoppa. Som extremt höjdrädd var det inte alls särdeles behagligt, men nödvändigt. Jag hoppade. Föll. Fritt fall i hög hastighet. Försökte flyga med de vingar jag hade vilket inte fungerade. Det fanns andra flygande väsen där, vänliga och färgglada, som kunde hjälpa mig. Mina vingar kunde med stöd vecklas ut, jag växte mig stor och stark och tillslut, med stöd, hjälp och stort mod, kunde jag veckla ut hela mitt fulla jag och mina kraftfulla vingar. Jag kunde flyga fritt, helt av egen maskin. 
Bilderna jag möts av under resans gång sätter sig på hornhinnan och hjälper mig även efteråt genom att det är lätt för mig att minnas, att se bilderna framför mig och därmed hitta känslorna kopplade till dem. Det ger mig styrka när det är tungt och mod när jag är rädd. 

Det visuella hjälper mig också att hitta platser där jag kan finna återhämtning, kraft och mod. Jag kan nu gå tillbaka till denna klippavsats och hoppa på egen hand. För att känna mina starka vingar och veta att jag klarar av det. Eller gå till en plats för vägledning eller bara avkoppling. Jag har varit mycket i regnskogen t.ex och ibland sätter jag på regnskogsljud medan jag vilar, kör bil eller bara strosar omkring hemma. Det ger mig avkoppling och väcker bilder och känslor jag upplevt under terapin vilket hjälper mig att fortsätta växa. 

Jag är inte där ännu, om det nu går att komma fram. Men jag rör mig framåt hela tiden, även om jag ibland glider i sidled för ett tag eller till och med stannar upp. Det gör inget, det är ok. Det är min resa och oavsett vad jag gör så är jag på väg.  

Annonser

Energiterapi

I maj 2015 började jag i energiterapi. Det jag gör där är, hör och häpna, att arbeta med energier. Utöver detta får jag samtal och får arbeta med hypnos. Den stora skillnaden mot traditionell psykoterapi är att arbetar på ett helt annat plan med mig själv. KBT och psykodynamisk terapi har hjälpt mig och gett mig bra verktyg att arbeta vidare med. Dock har det ursprungliga problemet alltid funnits kvar. Detta har resulterat i långvarig medicinering och fyra olika terapiomgångar och en faslig massa diagnoser och framför allt en ständig känsl av att jag är så förbaskat fel.
Så många gånger jag suttit i väntrum och ångestladdat funderat över vad det är som är fel på mig. Vad som är fel med mig. Så mycket energi som gått åt till att fundera över detta, till att mota bort ångest och försöka bita ihop, vara fungerande, vara normal.

Energiterapin har gett mig helt andra verktyg. Ett annat perspektiv att se på livet ur.
I energiterapin har jag utforskat mitt hela jag och mött sidor av mig själv jag inte trodde jag hade. Mina tillkortakommanden har utmanats och saker har ställts på sin spets. Det jag arbetat med är orsaken till mitt dåliga mående, inte symtomen det gett vilket jag kan uppleva att den traditionella terapin ofta riktar in sig mot. Där handlar det om att kunna jobba, ha relativt fungerande vardagsliv och orka med att träffa folk då och då. Så har det också blivit men jag har alltid haft ångesten vid min sida, i allt jag gjort.

Efter att jag började i energiterapi har jag börjat ifrågasätta mina vanor, mina relationer men framför allt mitt eget förhållningssätt till min omvärld, människor och fenomen. För det är det enda jag kan påverka. Hur jag uppfattar saker och väljer att reagera på dem. Hur jag förvaltar mina tillgångar. Jag går hos en terapeut som själv är högkänslig och arbetar mycket utifrån detta vilket har fått mig att förstå en hel del om mig själv. Det viktigaste är kanske insikten om att jag inte är fel. Jag är jag. Sakta men säkert har jag fått utforska mig själv på olika sätt och fått nya insikter om mig själv och om hur jag fungerar. Allt jag bär på har ställts på sin ända och rotats i mer eller mindre. Knutar har lösts upp och trassel retts ut.

När jag började med energiterapi åt jag två tunga mediciner. Efter fem månader började jag trappa ut den ena av dem som numera är helt borta och har så varit ett tag. Nästa vecka tar jag tag i den andra medicinen. Jag har ätit dem i över tio års tid. Det är läskigt, för vem är jag utan mina mediciner? Jag vet inte. I takt med att medicinerna försvinner får jag lära känna mig själv igen, hela jag.
Det var fantastiskt att trappa ut den första medicinen och jag är så glad att jag gjorde det. Det känns inte längre som att hjärnan ligger i dimma, bomull eller som att tankarna rör sig i seg sirap. Jag är med i matchen. Tack vare de verktyg jag lärt mig arbeta med kan jag hantera min ångest på ett helt annat plan och ångesten är inte alls lika närvarande som tidigare. Inte alls på samma sätt.
Jag vet idag att jag kan klara mig utan medicinerna. Att jag har den styrkan i mig och att jag kan hantera det som dyker upp utan medicin. Det ger mig en känsla av frihet. Att jag själv kan bestämma, att min kropp är ”ren” och att mina känslor och det som sker i mig är ”på riktigt”.
Mediciner har varit nödvändigt för mig och det är många människor som behöver dem men jag tror inte det är bra i längden. 10 år är alldeles för lång tid och jag är glad att jag kommit till en punkt där jag är redo att leva utan dem.

Energiterapin har verkligen hjälpt mig och jag önskar att jag vetat om detta tidigare. På ett års tid har jag kommit längre än under de övriga nio åren, men allt har sin tid. Jag jobbar vidare och hoppas att jag på något sätt kan få fler att bli hjälpta för tyvärr är det många som mår dåligt idag.