Balansen

Det är länge sedan jag skrev. Lite klyschigt kan man säga att livet kommit emellan. Egentligen stämmer det inte, det handlar om prioriteringar och oförmågan att ta mig ut ur låsningar. Många gånger har jag kommit på saker jag velat skriva om, saker jag velat säga. Dessvärre har jag då befunnit mig i situationer där jag inte har möjlighet att skriva. ”Jag gör det när jag kommer hem”, tänker jag då. Så blir det inte alls, för när jag kommer hem är jag trött, hungrig och full med annat strunt som hjärnan måste bearbeta. Livet kommer emellan.

Senaste tiden har jag funderat på var jag befinner mig och vart jag vill. Frågetecknen är lika stora och många som alltid då jag faller in i sådana funderarperioder. Jag trivs med mitt arbete, jag gillar att jobba, men jag känner att det är så mycket. Mycket intryck, mycket ljud, högt tempo, många bollar i luften samtidigt och hjärnan går på högvarv. Jag reagerar inte ens på att jag biter ihop mina käkar.

När jag kommer hem är jag slut. Suckar lite över maten som måste lagas. Ibland struntar jag i det och äter nudlar. Det är min nya grej, snabbnudlar. Inte nyttigt, men praktiskt. Sedan sätter jag mig framför TV:n, slår på den serie jag för tillfället är inne i och rätt som det är så är det dags att gå och lägga sig. Jag är inte omedveten om att tiden kan spenderas på bättre saker än att glo på serier, men lusten och drivkraften (och orken!) att göra något vettigt eller roligt är som bortblåst. Jag går sedan och lägger mig alldeles för sent, glor i mobilen någon timme tills jag är så trött så jag inte orkar hålla mig vaken längre. Sover ett par timmar, vaknar och är vaken i någon timme innan jag kan somna om. Därefter ringer klockan och ett nytt varv startar.

Jag är lösningsinriktad, så mycket av min tid går åt till att komma på lösningar kring hur jag ska hitta den där balansen, harmonin. Det där flytet som jag tror att vi alla vill åt. Lösningen finns där: se till att sova ordentligt, ät bra och rätt, drick vatten, motionera 30 minuter om dagen, gör saker som är roliga. Problemet är hur det går till rent praktiskt. I somras när jag var ledig kände jag lusten till att börja röra på mig, sätta upp ett mål och ta itu med konditionen. Jag hade drivet. Sedan började jag jobba, och lusten försvann. Under min ledighet läste jag även på om vad min kropp behöver och handlade därefter och började äta nyttigare. Sedan började jag jobba, och drivet försvann. Saker som jag tycker om läggs på hög och där sitter jag med mina snabbnudlar och nöter serier, med ambitioner om att läsa mycket böcker, skriva en egen bok eller tre, utveckla mitt måleri och lära mig teckna porträtt. Funderingar på att lära mig ett nytt språk, börja dansa bugg igen och att resa snurrar runt, men inget får riktigt fäste. Det knådas in i moset till hjärna jag har efter att jag arbetat en dag och sedan försvinner det bland all trötthet. Det blir inget av det.

Ni tänker kanske att det inte är så svårt, men låt mig då säga emot er. För svårt är just vad det är och jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om att känna såhär. Att lägga livspusslet är inte lätt. Är man dessutom högkänslig eller lider av psykisk ohälsa eller något annat som man måste tampas med också, då är det ännu svårare. Glappet mellan det man gör och det man vill kan ibland kännas oändligt stort och oöverkomlig. Det spelar ingen roll hur hårt jag paddlar i min lilla kanot för att ta mig över på andra sidan, det går ändå inte framåt.

 

 

Annonser

Innan terapi

Alldeles snart ska jag fara iväg och träffa min terapeut som jag inte träffat på hela sommaren. Försöker sortera tankarna. Komma på vad jag ska säga. Trots att jag vet att jag ej kommer bli bedömd så sitter prestationen så starkt i mig. Jag vill bli förstådd, ge klara besked och hitta ett lämpligt sätt att förklara mina känslor på. Jag vill, som alltid, vara förberedd. 

På torsdag börjar jag arbeta igen. Det skrämmer mig. 
Jag är orolig för att inte orka, inte klara av mina arbetsuppgifter och rädd för att ta på mig för mycket. Egentligen tycker jag om att arbeta, tycker om att ha något att göra och uppskattar att känna mig nyttig. Just nu brottas den vetskapen med känslan av att inte orka. 
Ser ut över mitt vardagsrum/sovrum. Det ligger saker på golvet och överallt. Dammsugningen lyser med sin frånvaro och det syns lång väg att katterna haft både mysigt och roligt i sängen. Om jag inte ens orkar med eller klarar av att hantera mitt hem och hålla det i schack, hur ska jag klara av att arbeta 80% som lärare på högstadiet? 
Jag har gjort det förr. Klarat av det. På bekostnad av min hälsa och mitt liv. 
Är jag redo för att arbeta? Nej är mitt direkta svar, även om jag vet att det kommer kännas ok när jag väl är igång. Det skrämmer mig. Jobbet. Allt småprat, allt överenskommande och nya kollegor, nya elever och nya föräldrar. Mask på – mask av. Håll ihop! Kämpa på! Bit ihop! 
Livet då? 

Ja, livet. 
Tro inte att jag vet exakt vad jag borde göra, hur jag borde tänka etc etc,för det gör jag. Men jag gör inte det jag borde, tänker inte det jag borde och känner definitivt inte det jag VILL känna. Det är något i vägen. Motståndet till det mesta är starkare och större än förr och jag vet inte hur jag hanterar det på bästa sätt om än alls. Livet.

Jag vet inte vad som kommer hända under terapin idag, det vet jag aldrig. Jag har varit iväg på så många underbara, spännande och insiktsfulla resor i energiterapin. Det har hjälpt mig att bli den jag idag är, vilket är en starkare och friskare människa som är betydligt mindre medicinerad idag än för bara ett år sedan. Jag är stolt över hur långt jag kommit men just nu är rädslan så stark och ångesten så kraftig att jag inte orkar med att hålla ryggen rak och huvudet högt. Istället är jag för tillfället skör och lättsänkt, lite lätt förbannad och fylld med inte allt för vackra tankar om mig själv. Jag är arg för att jag inte förmår mig själv att göra det jag borde och för att jag inte orkar med det jag vill. Jag hoppas jag kan få lite rätsida på det hela under de kommande timmarna. 
Kommer skriva senare om hur det gick, vad som hände och hur det kändes.