För en tid sedan – ett läkarbesök

Utmattning, depression, ångest, generaliserat ångestsyndrom (GAD), panikångest, social fobi, agorafobi, ADHD och bipolaritet.  KBT, psykodynamisk terapi, läkarbesök, sjukskrivningar och energiterapi. Citalopram, Efexor/venlafaxin, Lyrica, Sertralin, Cymbalta, Cipralex, Atarax, Stesolid, Imovan, Propavan och Theralen.

En sörja av självförakt, rädsla, en inre storm, förvirring och oduglighet. Jag vet inte hur länge min hand varit utsträckt eller hur många som tagit den. Har träffat så många olika läkare, psykiater, terapeuter och psykologer att jag har tappat räkningen. Var finns jag i den här sörjan? Vem är jag? Vad är jag?

På väg mot läkaren, som så många gånger förr,  var jag uppmärksam på allt som hände runt mig. Starkt inkännande alla jag mötte och så otroligt medveten om mig själv och min kropp. Jag visste att klänningen smet åt där jag inte vill att den ska smita åt, jag visste att mina steg var klumpiga och jag kände att min kroppshydda var enorm. Jag letade blickar, försökte lista ut vad människor tänkte, kände in och drog slutsatser. Alltid samma process utomhus, alltid samma process bland människor.

Fem dagar på Lamictal 25 mg. Livrädd för livshotande biverkningar men det värsta hade lagt sig. Det kändes som att det var då mitt öde skulle avgöras. Beslut skulle tas om hur mitt framtida jag skulle se ut, vem jag skulle komma att vara.

Blodtrycket var bra, men pulsen var hög. Den dubbelkollades. Jag la fram min terapeuts önskemål. Att minska på mina mediciner. Jag berättade att min terapeut vill behandla mig ren, utan mediciner. Läkaren såg frågande på mig. Jag visste att hon inte förstod.
Jag hade hamnat i ett slagfält, mitt i en strid mellan traditionell friskvård och alternativ till denna. Den ena sidan vill pumpa i mig mediciner, den andra vill ta bort dem helt. Samtidigt säger de att det är mitt val, att jag bestämmer och att det jag vill är det som väger tyngst. Jag hatar det.

Jag är en människa dålig att fatta beslut som gäller mig själv. Hos min vän kunde jag tidigare inte ens välja tekopp att dricka ur eller vilket te jag ville dricka. Vid andra typer av beslut ringer jag alltid och frågar om råd och går på det rådet som känns bäst eller lyssnar mest på den personen som kan tänkas bli mest besviken om jag gör på något annat sätt än det de föreslagit.  Hur skulle jag kunna fatta ett sådant här beslut? Om något så stort som mitt liv?

Vad händer om jag slutar ta mina mediciner? Hur kommer jag må? Kommer jag rasa igen? Kommer den traditionella sjukvården få en möjlighet att skratta åt mig i min misär samtidigt som de skriker: “VAD VAR DET VI SA DIN ÅNGESTFYLLDA JÄVEL??!!” och fylla mig till kräkningsgränsen med mediciner?

Jag fyllde i skattningar. Det var det gamla vanliga. Hur har du mått de senaste tre dagarna? 0-5. Vill du ta livet av dig? Äter du som vanligt? Kan du koncentrera dig och tycker du om dina vänner som du gjort tidigare? Det lustiga är att jag vet exakt hur jag ska svara för att vara mer eller mindre deprimerad. Jag skulle kunna få läkaren att fatta beslut om tvångsvård direkt och jag skulle kunna få henne att tro att allt är toppen och att medicinerna mirakulöst gjort mig frisk. Jag svarar alltid sanningsenligt. Då var jag 22 poäng deprimerad och 12 av 13 poäng bipolär. Kommer på mig själv med att fundera över om det är ett bra resultat, hade jag vunnit och vad blev vinsten?

Läkaren framhöll att Lamictal är en fantastisk medicin, så även Lyrica. Hon talade om att jag fick räkna med en process på 9 månader. 6 månader innan fullgod effekt av Lamictalen visade sig. “Det här kanske inte kommer fungera”, sa läkaren. “Så härligt”, tänkte jag. Jag var jättesugen på att knapra piller i höga doser i 9 månader för att sedan konstatera att det inte fungerade samtidigt som jag betalar för en terapi som kanske inte får fullgod effekt för att jag äter så mycket mediciner.  Betydligt fattigare, mer vilsen och med en kropp full med diverse medikamenter. Skulle det vara jag 9 månader framåt?

All min kärlek!

Annonser

Då – del 2

En psykolog sade till mig i början på min karriär som psykiskt ohälsosam att mina självmordstankar var bra eftersom de tog mig ur mina panikångestattacker. För så var det, det enda som kunde ta mig ur attackerna var tankar på att ta livet av mig. Att tänka på att lägga mig i badkaret och skära där jag borde, köra en kniv i lämplig kroppsdel, sätta en plastpåse över en annan eller helt enkelt svälja all sprit och alla tabletter jag hade hemma och lägga mig för att sova, var det enda som fick mig lugn.
Det där satte sig fast i mig på något sätt. Jag hade alltid en utväg. Kunde alltid ta mig därifrån. Hennes ord legitimerade mina självmordstankar, vilket i sin tur befäste min ångest. För det gjorde inget att jag emellanåt var ett vrak, det fanns alltid en lösning. Jag hade alltid en utväg.

Samma psykolog sade till mig några år senare, när jag av en slump hamnade hos henne igen efter att fått diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom), att jag inte skulle identifiera mig med min ångest. Ångest var något jag hade, men jag var mer än min ångest. Ångesten var inte min identitet. Jag var inte min ångest. Förvirringen var ett faktum. Jag hade spenderat så mycket tid till att acceptera min ångest och att jag mådde dåligt, och nu skulle jag inte anse den vara en del av mig. Kampen med att slita ångesten bort från mig, särskilja mig och mitt mående från varandra inleddes.

Jag har fått en del diagnoser att identifiera mig med genom åren. Depressiv, depressionen har alltid funnits där. Läkarna pratade om synapser i hjärnan, att jag inte producerade serotonin, att min depression var kronisk. Panikångest, har kommit och gått över tid och när den dykt upp har det satts in punktinsatser på att få bort paniken, vilket har fungerat tillfälligt. GAD, min favorit och den diagnos jag identifierat mig mest med. Hur skönt har det inte varit att säga att jag har ständig ångest och att det faktiskt finns några bokstäver som står för det? Social fobi, den diagnosen gjorde enbart att jag drog mig undan människor än mer. Bipolär, den senaste diagnosen som inte ens var en riktig diagnos. När läkarna hela tiden kom med nya termer, nya förklaringar på vem jag är och varför jag mår som jag mår, försökte jag hela tiden hitta en ny identitet baserad på dessa termer och diagnoser. Jag byggde upp ett jag kring detta och sedan gick det inte lång tid innan jag skulle bli och vara någon annan. Under alla dessa (tio) år, har jag jagat förklaringar på vem jag är och varför jag är som jag är, i bokstäver, diagnoser och mediciner. Idag, är det fullkomligt absurt för mig att jag skulle behöva mediciner för att vara jag.

Jag valde aldrig. Jag hade aldrig kontrollen över vad som hände. Eftersom självmordstankar inte vara något farligt utan tvärtom någonting bra, något som kunde hjälpa mig, släppte jag taget och all kontroll och bara flöt med. Mitt i massan av människor som mådde psykiskt dåligt kunde man hitta mig, studsandes mellan bokstavskombinationer och psykologitermer, intagandes olika preparat i sökandet efter mig själv. Jag gjorde aldrig och fick aldrig göra, ett eget aktivt val. Beslut fattades åt mig och jag litade på dem jag mötte, de som var utbildade och skulle kunna sådant här. Svalde piller efter piller, gick i terapi efter terapi och tänkte aldrig att jag hade ett eget val. Det var fel på mig. Det fanns inget jag utan mediciner, jag var ickeexisterande och utan tabletterna var jag ett fullkomligt vrak. Med medicinerna fungerade jag.

Mediciner har inte bidragit till klarhet. Analyserandet och tolkandet, grubblandet, har fortsatt. Frågor som snurrat så fort i hjärnan att den tillslut blivit överhettad vilket lett till utbrott, ångestattacker eller apati. Terapeuter har gett mig många bra verktyg att använda mig av. Verktyg som gjort att tillvaron varit hanterbar. Men jag har aldrig valt själv. Aldrig tagit eget ansvar, aldrig tagit kontroll. Min psykiska hälsa blev ett med mig själv. Jag såg mig själv som en defekt människa. Allt var utom min kontroll. Jag kunde inte hantera något på egen hand. Det terapeuterna sa till mig att göra, det gjorde jag. Utan dem hade jag aldrig kommit vidare. Jag glorifierade dem och terapin jag gått i. Medicinerna blev mina bästa vänner, för utan mediciner kunde jag inte leva. Ändå har det alltid funnits ett hopp inom mig om att jag en dag skall klara mig utan mediciner. När min tillvaro blivit stabil. När jag har träffat någon att leva med, någon som tar hand om mig och vi bor i ett perfekt hem och allt är bara sådär sagolikt. Då, då skulle jag klara mig utan mediciner. Beslutet var såklart inte mitt, det var läkarna som bestämde vad som var bra för mig och inte. För jag visste inte själv, för jag hade ingen kontroll. Jag var ett vrak och om vraket kunde lagas eller ej berodde inte på mig utan på läkare, psykologer, mediciner och terapi. Jag var och blev oförmögen.

All min kärlek!