Kontraster

Slår upp ögonen. Slaget i magen kommer som jag vet att mensvärken kommer komma om fyra dagar. Oundvikligt. Minuter senare springer jag i cirklar på vardagsrumsgolvet, för att jag kan. Trettio sekunder senare måste jag på grund av ångest andas djupt och stänga mina ögon, tala om för mig själv att allt är ok.

Gårdagen bjöd på ett hav av känslor, ett hav som på intet sätt höll sig lugnt. Beredd att ge upp, slänga in handduken och säga ”Tack för mig, det var trevligt, men jag går nu”. Senare på kvällen ett trevligt samtal efter vilket jag kunde se ett par avsnitt av min nuvarande serie, utan dåligt samvete. Lugn. Någonstans inom mig ett hopp.

Oförmögen att svara på ett telefonsamtal från en av de jag älskar mest. Låter det ringa ut samtidigt som hjärtats slagfrekvens peakar och samvetet knackar på. Skickar ett sms och talar om hur läget ligger, att jag inte mår bra och inte orkar prata. Får till svar att personen i fråga är sjuk och att även min bror är sjuk, men att vi får se till att krya på oss för det är en fantastisk vinter vi har.

Ovanstående ringer ännu en gång. Denna gång är jag mottaglig och har tillräcklig ork för att prata. Förmår mig även att prata lite om hur det känns och hur jag mår. Personen som jag älskar försöker förstå, på sitt sätt. Det är inte alltid det går vägen. Mitt i mitt prat om depression och ångest förmedlar han att ett rådjur står utanför hans köksfönster. ”Han är täckt i snö. Har snö på nosen. Kanske har han varit och grävt någonstans.”

Utanför fönstret är världen vit och ren. Sakta dalar flingorna och lägger sig till skaran av redan fallna flingor. Det är lugnt. Antagligen är människor ute på isen och åker skridskor eller skidor. I min kropp finns ett mörker som ibland lyses upp av små glödande bitar av ångest när oron slår till. På gränsen till kaos.

Kontraster.

Annonser

När elden brunnit ut, bränner jag mig då?

Förr eller senare slocknar allt. Jag vet det. Ändå bränner det till i magen. Ändå flammar det upp inombords så pass att huden blir varm. Ändå låser det sig. 

Funderar en stund. Vill släppa taget och låta känslorna ta över. ”Gör det” flämtar fru Medberoende. ”Du vill höra av dig” fortsätter hon samtidigt som det innanför min panna rusar förbi tanke efter tanke, ursäkt efter ursäkt. Fort. Ilande fort. Jag är medveten. Medveten om att dessa tankar ackompanjerade till de toner fru Medberoende spelar, endast vill kasta omkull mig. 

Brottar hon ner mig vet jag vad som väntar. Jag vet hur det kommer bli och nej, jag är inte synsk. Jag är erfaren. Känner hans mönster, hans beteenden. Egentligen är det ointressant, i alla fall just nu. I vissa fall alltid. Jag har vetat det i över en vecka. Jag visste att den här dagen skulle komma. Den kommer alltid och varje gång bränner det till och flammar upp. 

För eller senare måste jag släppa tändstickan vare sig jag vill eller inte. Annars blir jag bränd och oavsett kommer elden falna. Jag har bränt mig så många gånger och detta till trots är jag alltid tillbaka på samma plats. Känner samma känslor och känner min puls lika tydligt. 

Mängder av katastroftankar som målar upp katastrofsituationer som i sin tur väcker katastrofkänslor och mitt i allting står jag och bara förstår. Det är ensamt. Oerhört ensamt. 

Kontrollbeteendet finns där om än förbättrat med tid. 

Jag hatar honom när han gör såhär men älskar honom nykter. 

En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Balansen

Det är länge sedan jag skrev. Lite klyschigt kan man säga att livet kommit emellan. Egentligen stämmer det inte, det handlar om prioriteringar och oförmågan att ta mig ut ur låsningar. Många gånger har jag kommit på saker jag velat skriva om, saker jag velat säga. Dessvärre har jag då befunnit mig i situationer där jag inte har möjlighet att skriva. ”Jag gör det när jag kommer hem”, tänker jag då. Så blir det inte alls, för när jag kommer hem är jag trött, hungrig och full med annat strunt som hjärnan måste bearbeta. Livet kommer emellan.

Senaste tiden har jag funderat på var jag befinner mig och vart jag vill. Frågetecknen är lika stora och många som alltid då jag faller in i sådana funderarperioder. Jag trivs med mitt arbete, jag gillar att jobba, men jag känner att det är så mycket. Mycket intryck, mycket ljud, högt tempo, många bollar i luften samtidigt och hjärnan går på högvarv. Jag reagerar inte ens på att jag biter ihop mina käkar.

När jag kommer hem är jag slut. Suckar lite över maten som måste lagas. Ibland struntar jag i det och äter nudlar. Det är min nya grej, snabbnudlar. Inte nyttigt, men praktiskt. Sedan sätter jag mig framför TV:n, slår på den serie jag för tillfället är inne i och rätt som det är så är det dags att gå och lägga sig. Jag är inte omedveten om att tiden kan spenderas på bättre saker än att glo på serier, men lusten och drivkraften (och orken!) att göra något vettigt eller roligt är som bortblåst. Jag går sedan och lägger mig alldeles för sent, glor i mobilen någon timme tills jag är så trött så jag inte orkar hålla mig vaken längre. Sover ett par timmar, vaknar och är vaken i någon timme innan jag kan somna om. Därefter ringer klockan och ett nytt varv startar.

Jag är lösningsinriktad, så mycket av min tid går åt till att komma på lösningar kring hur jag ska hitta den där balansen, harmonin. Det där flytet som jag tror att vi alla vill åt. Lösningen finns där: se till att sova ordentligt, ät bra och rätt, drick vatten, motionera 30 minuter om dagen, gör saker som är roliga. Problemet är hur det går till rent praktiskt. I somras när jag var ledig kände jag lusten till att börja röra på mig, sätta upp ett mål och ta itu med konditionen. Jag hade drivet. Sedan började jag jobba, och lusten försvann. Under min ledighet läste jag även på om vad min kropp behöver och handlade därefter och började äta nyttigare. Sedan började jag jobba, och drivet försvann. Saker som jag tycker om läggs på hög och där sitter jag med mina snabbnudlar och nöter serier, med ambitioner om att läsa mycket böcker, skriva en egen bok eller tre, utveckla mitt måleri och lära mig teckna porträtt. Funderingar på att lära mig ett nytt språk, börja dansa bugg igen och att resa snurrar runt, men inget får riktigt fäste. Det knådas in i moset till hjärna jag har efter att jag arbetat en dag och sedan försvinner det bland all trötthet. Det blir inget av det.

Ni tänker kanske att det inte är så svårt, men låt mig då säga emot er. För svårt är just vad det är och jag är ganska övertygad om att jag inte är ensam om att känna såhär. Att lägga livspusslet är inte lätt. Är man dessutom högkänslig eller lider av psykisk ohälsa eller något annat som man måste tampas med också, då är det ännu svårare. Glappet mellan det man gör och det man vill kan ibland kännas oändligt stort och oöverkomlig. Det spelar ingen roll hur hårt jag paddlar i min lilla kanot för att ta mig över på andra sidan, det går ändå inte framåt.

 

 

Kontrollbehov

Funderar denna förmiddag kring kontroll och mitt eget kontrollbehov. 
Vad vill jag kontrollera i mitt liv?
Hur yttrar sig mitt kontrollbehov?
Vad händer när jag inte kan kontrollera? Hur känns det i mig då?
Varför vill jag kontrollera?
Vad leder kontrollbehovet till?

Runt omkring den tid då min psykiska ohälsa tog skruv, hade jag en period av tvång. Kontrollbehovet var enormt!
Jag hade väldigt svårt att sova och det var på kvällar och nätter samt när jag skulle åka hemifrån som det tvångsmässiga klev fram. Jag minns att jag låg i sängen och stirrade i taket, försökte slappna av men kunde inte riktigt släppa tanken på att något inte stod rätt till ute i lägenheten. Jag gick upp och tog ett varv. Detta varv bestod av att kontrollera sladdar och gärna dra ut dem, dra i alla fönster för att se att de var stängda och blev jag osäker så öppnade och stängde jag varje fönster några gånger tills det kändes bra. Jag bodde med min bror då och jag gick till och med in i hans rum när han låg och sov och kontrollerade hans fönster och drog ut hans sladdar. Ytterdörren skulle kontrolleras allra sist och när det var som värst kunde jag öppna och stänga den säkert tio gånger innan jag fick ro. Spisen kontrollerades genom att känna på alla plattor med händerna och gå igenom noga att alla vred stod på 0 flera gånger och alla kranar drogs åt.  Mellan varje varv la jag mig i sängen och försökte slappna av och sova. Det var en lång process som gjordes tre till fyra gånger innan jag tillslut kunde somna. 
När jag skulle gå hemifrån skulle allt kontrolleras, igen.

Idag har jag inga problem av den kalibern och har inte haft på många år, inte sedan den perioden i mitt liv. Nu ser mitt kontrollbehov ut på ett annat sätt. 

Jag tycker det är svårt att prata om mitt kontrollbehov, jag skäms över det. En kontrollerande människa är inget jag vill vara. Jag vill vara en fri och svävande människa, som tar dagen som den kommer och carpe fucking diem! Jag vill inte begränsa vare sig mig själv eller någon annan med min kontroll. Alla ska känna sig fria i mitt sällskap, få vara sig själva och vi ska kunna vara tillfreds med varandra. 
För egen del vill jag inte vara rädd, för rädsla är nog det som mitt kontrollbehov bottnar i. Behovet av kontroll begränsar mig och hindrar mig från att nyttja min fulla potential och leva mitt liv fullt ut. Det begränsar mig i djupa kontakter med människor, medmänniskor. För där går jag runt och är spänd och försöker kontrollera situationen helt i onödan. För vissa saker kan jag inte kontrollera, hur mycket jag än vill. Någonting gör att jag inte vågar ta det för vad det är och som det kommer. 

Kontrollbehovet hänger antagligen samman med min GAD, den ständiga ångesten jag bär runt på. Kanske är kontroll ett sätt för mig att hantera min ångest? Kanske är ångesten en effekt av kontrollbehovet? Oavsett så är de ingredienser i samma kaka, en kaka jag måste sluta baka. Kakan måste anses färdiggräddad. 

Jag vet inte exakt hur jag ska ta mig ur kontrollens bojor men jag tänker att jag genom hög medvetenhet om det, kan välja på ett bättre sätt hur jag ska hantera situationer. Övning ger färdighet och jag tänker att jag får öva varje dag i de situationer som uppstår. Försöka släppa på kontrollen och välja andra handlingar. Vara medveten om vad som sker i mig och hur det känns. 
Meditationen är något jag måste börja ägna mig mer åt och jag tror att det kommer hjälpa mig även i detta. Jag har fått många insikter då jag mediterat men sista tiden, väldigt länge nu, har jag tappat meditationen helt. Jag har inte haft ork och motivation till det. Det är något positivt som jag känner börjar förändras med nya medicinerna, jag känner mig mer motiverad.

Medvetenheten tror jag är första steget och sedan får jag ta det som det kommer. Ironiskt egentligen.

Hon

Dagens insikt är saknad. Jag har kommit underfund med hur mycket jag saknat henne, hon den där som tillfälligt försvann. Av olika anledningar behövde hon försvinna ett tag. Kring det har jag känt mycket. Det som varit avgörande har nog varit att jag tillåtit mig känna precis det jag känt. Ingen känsla har trängt sig på då de alla varit välkomna. Dörren har stått öppen för dem när de kommit. När de varit redo för det har de fått gå igen. 

Hon var borta ett tag och gjorde sitt. Under tiden, gjorde jag mitt. I somras satt vi vid havet och pratade. Det var enkelt och kändes naturligt. 
Jag träffade henne idag och när vi tagit farväl var jag fylld av glädje, precis som det känts mången gång förut när jag träffat henne. Jag har saknat henne. 

Hon är en sådan person som ger utan att ge. Jag älskar hennes energier. Nu minns jag hur det brukade kännas att vara med henne, innan allt blev infekterat och behövde distans och vila. Nu minns jag varför jag tycker så mycket om att ha henne runt mig. 
När jag är med henne känner jag ett lugn. Jag behöver inte vakta mina ord av rädsla för att bli bedömd, men inte heller känner jag någonsin att hon inte bryr sig. Hon har en förmåga att uttrycka sig utan att kliva på några tår, utan att skuldbelägga. Hon ger mig utrymme att vara jag och jag uppskattar att hon är hon.

Jag har saknat henne.

Hon får mig att känna hopp, att känna mig stark. Genom att få ta del av hennes liv blir jag inspirerad att vara kreativ i mitt eget. 

Just nu glittrar jag inifrån och ut. Jag känner mig oslagbar och samtidigt så nyfiken och jag mår fantastiskt bra. Inom mig finns ett lugn jag inte känt på länge. 

Jag har saknat henne och jag är glad att hon är tillbaka!

Av förhoppning och förväntan

Inom henne en evig undran om det hon gör är rätt, och för vem. Är det rätt för henne? Är det rätt för någon annan? 
Viljan att fråga om råd som alltid pockar på. Som vore hon oförmögen att fatta beslut, rädd för andras blickar som avslöjar åsikter hon inte är redo för. 
Ett konsekvenstänk som i grunden går ut på att tillfredsställa andra, göra andra sinnen än hennes egna nöjda. 

Den egna rösten som drunknar under alla skal av förhoppning och förväntan. Den egna rösten som försvinner i sorlet av rädsla och inpassningsförsök. Den egna rösten som blir ett pip i ett vakuum av skrik. 
Muskler som spänns då den tjocka magen dras in, som skulle övervikten försvinna om hon håller inne sina andetag. Mascaran som varsamt läggs på medan frågan om för vem hennes fransar ska tjockna väcks under den noggrannt utsuddade kajalen som tynger hennes ögonlock. Nacken som värker av frågor. Ett bäcken som gnisslar efter svar. 

Ett hav av måsten med vågskvalp av stress som sköljer över hennes trasiga fötter som endast försöker vandra framåt. Saltet som tillslut blir beskt av det saliv som virvlar mellan hennes sammanbitna tänder. 
Pannan som bränner trots att solens strålar inte nått huden. Bränner av tappra försök att finnas till. 

Frågan som kvarstår och dygnet som hennes enda betänketid. Hon vänder blicken uppåt, utåt och hörseln inåt. Söker inom och utom för att finna vägledning. Vill fråga, läsa på, be om råd. Hon bromsar och håller emot medan livet gasar på. 
Piller eller inte piller. Det är frågan.