Vikten av vad som är viktigt

Små små saker som inspirerar mig. Har händerna i varmt vatten. Fingrarna ser ut som russin. Jag diskar. Lyssnar på podcast. Inspireras, från tårna och upp. Funderar på vad som är viktigt. Vad är egentligen viktigt? Upptäcker att jag återigen faller in i samhällets och normernas ramar. Varje tanke som dyker upp efterföljs av en smula sorg, sorg över att jag inte har förmåga att leva upp till den tanken. Den normativa tanken om hur allt, om hur jag, ska vara, vad jag ska längta efter och vad jag ska vilja uppnå. Känner sedan att det inte alls är vad jag vill. Det jag vill är ganska enkelt, egentligen. Ändå sitter jag fast i en illusion om att det jag vill är det samhället vill att jag ska vilja. Jag vill inte det. Varför tror jag att jag vill det?

Illusionen handlar enbart om att tillfredsställa andra. Allt jag tror mig behöva behöver jag inte, jag bara tror det för att jag blivit itutad att det är det jag behöver. Jag har pga sjukskrivning inga pengar att spendera. Suktar emellanåt efter saker jag inte kan köpa. Det är synd om mig. Men jag behöver inte de där sakerna. Jag behöver inte mer kläder eller fler väskor. En känsla av frihet infinner sig.

Tvånget att prestera, göra stordåd, bli något. Viljan att sticka ut, bli sedd och bekräftad. Det är en illusion. Jag lurar mig själv, går rakt in i fällan. Av rädsla för andras åsikter. Andras eventuella tankar.

Illusionen äter upp oss, gör att vi gnager på oss själva, inifrån och ut. Tänk om det där vi tror är så viktigt faktiskt inte är så viktigt trots allt?

Annonser

Jag och GAD – fast inte Eric

GAD – generaliserat ångestsyndrom, innebär att personen som är drabbad har en ständig känsla av oro och ängslan i kroppen. Det handlar inte om fobi eller några särskilt utpräglade situationer som ger ångest, utan det är ständigt närvarande, mer eller mindre.

För några år sedan fick jag den diagnosen och ja, det stämmer mycket väl in på mig. Kanske har jag i mina tidigare inlägg skrivit på ett sätt som fått er läsare att tro att jag åsidokastar alla mina diagnoser och istället tar till mig HSP:n som följeslagare. Till viss del är det sant, till viss del är det inte sant.
Att vara högkänslig är inte en diagnos utan en personlighetstyp, sådan man är. En diagnos är något man har. Jag har GAD, jag är HSP (StarkSkör). Jag tror att min högkänslighet har bidragit till att min GAD har utvecklats. Samma sak med mina depressioner och min panikångest. Den sociala fobin tror jag däremot har haft mer med ett behov jag haft av att dra mig undan och samla energi som en del av min StarkSkörhet. Jag har bara inte förstått det tidigare.

Min GAD är envis. Den finns ständigt där, i bröstet, som en tyngd eller en kramp eller ibland som smärta. Ibland sprider den sig stor, upp mot halsen och bakhuvudet och ut i axlarna. Den känslan har funnits i mig så långt jag kan minnas tillbaka. Oron. Ängsligheten.
När jag var liten var jag orolig och rädd för att göra fel. Vågade inte bestämma eller välja vad jag ville ha för mellis hemma hos kompisar utan sa alltid att jag ville ha samma som dem, även om det inte var så. Det där har hängt kvar även i vuxen ålder. Svårigheten att fatta egna beslut.
Ängslan och oro inför nya saker, till exempel resor. Resfeber deluxe! Jag i ett nötskal. Sätt detta i kombination med en rastlöshet och en längtan att komma bort och ni förstår den ständiga förvirringen. Gas och broms samtidigt.
Alla små vardagsmoment skapar inom mig ett motstånd. Gå ut med soporna, ta en dusch, borsta tänderna, fixa mat, handla, åka till tippen med skräp och det värsta av allt: telefonsamtal. Detta och mer därtill gör att den oro som finns i mig stegrar och ibland till ångest. För så är GAD, ständigt närvarande och mer eller mindre stark. Ibland så stark att jag får ångestattacker och en stark känsla av inre panik. Därför är framförhållning en av mina goda vänner. Plötsliga saker som händer, som att bilen går sönder och det måste åtgärdas, väcker en så stark ångest i mig att jag helst vill krypa under täcket och aldrig mer komma fram. Det gör jag såklart inte, jag hanterar det ändå. Men det kostar.
Utåt sett är detta inget som syns. Jag har lärt mig hantera detta inuti. Människor har sagt till mig att jag är så lugn och ger ett stabilt uttryck och ja, det är klart, efter 33 år av träning så ger det tillslut resultat.

Det är ett ständigt nötande och det tar mycket energi. Nötandet gör mig frustrerad. Som ikväll, jag ska träffa en god vän. Vi ska äta middag. Jag har oroat mig för detta sedan det bokades in. Det som är skönt är att jag idag har en bra dag och kommer kunna genomföra det. Ibland ställer jag in saker på grund av att ångesten och oron är så stark, jag har inte tillräckligt med energi för att pressa mig. Efter det kommer skuldbeläggandet och skammen. Men ikväll kommer jag kunna ta igenom det, kanske rent av kunna hålla fokus och vara tillfreds. Saker som oroar mig kring en sådan aktivitet som dagens är hur jag ska ta mig in till stan – ska jag åka kommunalt och vad innebär det eller ska jag ta bilen och vad innebär det, ett vägande fram och tillbaka -, vad jag ska ha på mig – här kommer vi till det här med att välja – , behöver jag duscha, var ska vi äta, kommer det vara mycket folk där – vad gör vi om det är fullt och kommer trängseln innebära att jag måste trängas med människor och bli starkt kroppsmedveten-, etc etc… I det stora momentet ”träffa kompis och äta middag på stan” finns det således en mängd små moment som i sin tur innebär andra moment och de alla oroar jag mig inför. Att träffa en kompis och äta middag på stan är alltså för mig ett helt projekt, analyserat in i minsta detalj. Nu är det otroligt mycket bättre än det har varit. Oron är inte alls lika stark och momenten inte lika många. Jag har dessutom strategier för hur jag ska minska ältandet och hindra katastroftankar från att få fäste. Så det kräver inte lika mycket energi längre men är fortfarande tungt. Att sedan sitta där, på en restaurang, och försöka hålla fokus på vårt samtal bland en massa andra människor är svårt. Eftersom jag är högkänslig och känner av alla runtomkring måste jag vara vaksam att jag inte faller in i deras sinnesstämningar. Jag måste också aktivt sortera ljud för att kunna lyssna ordentligt och uttrycka mig ordentligt i det samtal jag för. Nu är jag sjukskriven från mitt jobb vilket gör att jag kan slappna av mer, jag vet att jag kan lägga stort engagemang ikväll för imorgon kan jag vila. Det är värre att försöka balansera GAD, HSP och jobb. Det är antagligen därför det är så många högkänsliga som inte kan jobba heltid eller jobba alls.

Ibland tycker jag synd om mig själv och det är för att jag blir så trött av allt detta. Min hjärna vilar aldrig, mina känslor vilar aldrig. Jag är alltid redo, alltid uppkopplad. Det är tärande och ibland gör det mig frustrerad och arg. Varför måste jag ha det så här?
Oftast är jag dock tacksam över min psykiska ohälsa, att jag gått igenom och går igenom det jag har gjort och gör. Det har format mig till en uppärksam, medveten, omtänksam, inkännande människa. Jag har erfarenheter som jag kan använda i mitt yrke, jag kan förstå andra med liknande problematik och jag har blivit tvungen att lära känna mig själv på ett djupt plan.
Jag börjar förstå vem jag är och för varje dag som går kommer jag ett steg närmare att hitta mig själv.

Relationer

Stark – Skör. Precis som det låter. Jag är stark. Och skör. Ibland är dessa två åtskilda och ibland blandar de ihop sig till en härlig mix av total förvirring och nästintill något som kan liknas vid ett urartat kaos. Jag kan, i ena stunden, vara starkast i världen och ta mig an de mest utmanande av uppgifter. Känslan är emellanåt euforisk. I de stunderna klarar vad som helst. Jag är självsäker, sprudlande, orädd och driftig. Det är en underbar känsla. I nästa stund kan jag falla ner i de mörkaste av hålor. Känslan är hemsk. Jag krälar i emotionell gyttja och lyckas inte skaka den av mig. Lyckas inte bli ren. Ångesten har mig i ett järngrepp och dess ständiga följeslagare paniken står beredd att hoppa in när som helst. Depressionen vaggar mig fram och tillbaka och allt jag kan tänka på är hur trött jag är. Minsta ljud låter för mig som en hel orkester, öronen värker och det dunkar inuti. Jag är slut.

Det är inte alltid kasten är sådär tvära. Ibland är det bara enorm trötthet som slår mig efter en stunds aktivitet. Ju mer intensiv en aktivitet varit, desto större är mitt behov av återhämtning. Aktiviteter som pågår under längre tid medför också ett stort behov av återhämtning, även om det är något jag verkligen tycker om att göra.
Vändningen kan komma när som helst. Oftast går det väldigt fort och helst skulle jag behövt vila redan innan tröttheten slår mig. Emellanåt är det ganska lustigt. Jag kan sitta och dansa och sjunga i bilen till en låt som spelas, känna mig fylld av energi och nästintill lycklig. PAFF säger det så är all energi som bortblåst och sången tystnar och dansen övergår till ett montont stillasittande bortsett från fötterna som trampar pedaler. Detta gör det så förrädiskt. För när jag är i mina bra perioder planerar jag upp, startar upp och ser hur allt bara ljusnar i min tillvaro. Jag bokar in häng med familj och vänner, tänker att nu, nu ska jag börja träna. Lägger upp ett fantastiskt träningsprogram och genomför det några gånger. Sedan smäller det till. PAFF säger det så sitter jag där utan ork, med ett träningsprogram som bara ger mig skuld och ångest för att jag inte längre orkar genomföra det. Faktumet att jag, ÅTERIGEN, ställer in det inplanerade hänget gör mig deprimerad och inifrån börjar jag slå på mig själv. Avskyr att göra andra besvikna. Projekten stannar av och jag spenderar några dagar med att må dåligt, vrida mig i ångest och tycka att jag är allmänt kass.

Mönstren som jag ser idag har inte tidigare varit lika tydliga för mig. Jag är tacksam över att jag ser dem för det medför att jag troligen får lättare att hitta nåt slags balans i tillvaron. Jag förstår också mig själv på ett helt annat sätt.
Jag har alltid sagt att jag inte är lätt att leva med och det står jag fast vid. Jag är inte lätt att leva med, jag vet, jag lever med mig själv varje dag. En del vänner har jag tappat genom åren. Vissa var jag rent ut sagt elak mot, andra orkade inte med mig längre. Jag klandrar dem inte. Inte alls. Hade jag haft möjligheten av lämna mig så vet jag ett flertal tillfällen i livet då jag hade valt det. Idag försöker jag omfamna mig själv, förlåta mig själv och bli en så bra människa som möjligt.
De vänner som finns i mitt liv idag är de som stannat kvar. Jag är otroligt tacksam över dem. De visar mig förståelse och tycker om mig oavsett. Jag kan ställa in, boka av, boka om och vara skör och de vill umgås med mig ändå.
Att vara stark-skör och ha välfungerande relationer, oavsett typ av relation, har jag upptäckt inte är det enklaste. Det är svårt för mig att förklara exakt hur jag fungerar, jag vet det inte ens själv riktigt ännu. Att mina vänner står kvar vid min sida är jag oändligt tacksam för. Utan dem, skulle jag inte vara jag.