När elden brunnit ut, bränner jag mig då?

Förr eller senare slocknar allt. Jag vet det. Ändå bränner det till i magen. Ändå flammar det upp inombords så pass att huden blir varm. Ändå låser det sig. 

Funderar en stund. Vill släppa taget och låta känslorna ta över. ”Gör det” flämtar fru Medberoende. ”Du vill höra av dig” fortsätter hon samtidigt som det innanför min panna rusar förbi tanke efter tanke, ursäkt efter ursäkt. Fort. Ilande fort. Jag är medveten. Medveten om att dessa tankar ackompanjerade till de toner fru Medberoende spelar, endast vill kasta omkull mig. 

Brottar hon ner mig vet jag vad som väntar. Jag vet hur det kommer bli och nej, jag är inte synsk. Jag är erfaren. Känner hans mönster, hans beteenden. Egentligen är det ointressant, i alla fall just nu. I vissa fall alltid. Jag har vetat det i över en vecka. Jag visste att den här dagen skulle komma. Den kommer alltid och varje gång bränner det till och flammar upp. 

För eller senare måste jag släppa tändstickan vare sig jag vill eller inte. Annars blir jag bränd och oavsett kommer elden falna. Jag har bränt mig så många gånger och detta till trots är jag alltid tillbaka på samma plats. Känner samma känslor och känner min puls lika tydligt. 

Mängder av katastroftankar som målar upp katastrofsituationer som i sin tur väcker katastrofkänslor och mitt i allting står jag och bara förstår. Det är ensamt. Oerhört ensamt. 

Kontrollbeteendet finns där om än förbättrat med tid. 

Jag hatar honom när han gör såhär men älskar honom nykter. 

Annonser

En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Dröm

Mitt liv levs i mina drömmar. Jag är inte på riktigt. Kalla mig en illusion. Allt runt omkring mig som andra ser är ett skådespel. Den så länge upprätthållna fasaden som på ett välpolerat sätt sprider ljus i någon annans mörker, men i verkligheten är mina egna persienner ständigt nerdragna.

Dagdrömmeri, denna ljuvliga flykt.
Vardagen, denna vidriga falskhet som inger en känsla av förvridet hopp.
Just idag är jag ostark.

Hemmet speglar min insida och jag orkar göra lika lite åt det som det fula som finns inuti mig. Orkar inte tänka.

Lögner.

Som de förgör mig.

Spyr på er

Förvandlade min säng till soffa senare än tänkt denna morgon. Vände på kudden och såg mascarafläckarna från en dag tidigare i veckan. Då var jag som ett vattenfall, ett hejdlöst forsande vattenfall. Idag är jag som en hög med träflis och sågspån. Uttorkad och förvirrad. Vilsen.

Jag har varit tvungen att avsluta en relation. Det är bland det värsta jag gjort. Spänningen som uppstår som inte alls är av god karaktär. Känslorna som far omkring och vägrar sig greppas, tankarna som dyker upp mellan hjärtslagen och andetagen som är alldeles för korta och snabba.

Att såra någon, en älskad, är ingen solskenshistoria. Det är den värsta skräckhistorian som finns. Tårarna som faller, muskler som spänns och läppar som darrar. Ångesten som sprider sig och växer sig stark mellan två sörjande själar. Ren. och. skär. smärta.

När en relation kommer till den punkten, att det inte längre går, inte längre är konstruktivt och kärleksfullt på grund av olika anledningar, att det är nödvändigt att avsluta. Det är tungt. När kärleken finns där, och viljan att vara tillsammans finns där, men ändå måste det avslutas. Det är riktigt tungt.

På vardagarna går det bra, bättre, för då har jag annat att tänka på och när jag kommer hem är jag så trött att jag inte orkar tänka utan låter bara tårarna trilla. Jag är för trött för att känna smärtan och ångesten. Men helgen. Helgen som kom, som är nu, har inte varit vacker. Instängd i min lilla lägenhet sedan i fredags. Ingen lust att gå ut, men öppnar fönstret för att få in luft. Det jag tänkt göra är självfallet inte gjort utan numer på en än värre nivå. Jag talar om röran. Röran som alltför ofta speglar mitt mående. Tänderna, som inte är borstade sedan i fredags, för att jag helt enkelt inte orkar. Idag var första dagen jag bäddade sängen, för att jag helt enkelt inte brytt mig. Saker ligger överallt och pysselbordet är dränkt i papper, pennor och andra pysselsaker. För att jag helt enkelt inte orkat. Jag hade tänkt att jag skulle jobba hela helgen. Få saker gjorda som släpat efter länge nu, få det avslutat så jag kan andas ut gällande det. Det har på intet sätt tagits tag i. För att jag helt enkelt inte orkat. Motivationen är noll, styrkan är noll, men i huvudet nöter tankar på om saker jag borde och måste. Vill meditera, komma ner i varv, men kan inte när det är rörigt. Min terapeut tipsade mig om att gå ut och meditera, eller läsa. För att komma bort från röran men ändå kunna ta det lugnt, ge mig den stunden av lugn. Det har inte blivit av, för jag har helt enkelt inte orkat. Jag är i ett läge där jag skulle kunna ligga i sängen dygnet runt och bara ta mig upp för toabesök och matintag. Handla skulle någon annan få göra, för att jag helt enkelt inte orkar.

Allt är rörigt just nu. Hemmet, jag – både invändigt och utvändigt, jobbet och känslorna. Spyr över människor med självkontroll och karaktär. Kräks på deras fabulösa liv där det motioneras, lagas fancy maträtter och umgås med både vänner och familj i kubik. Ni ger mig ångest och dåligt samvete över att jag inte orkar borsta tänderna eller tvätta ansiktet.

Idag kommer min relation hem till mig med mina saker, och jag ska lämna ifrån mig hens. Jag vill inte. Jag vill istället säga, kom in! Ska vi hitta på något? Jag kan ligga på din mage med din arm om min midja, och så kan vi prata om livet, så där som vi brukar. Vi kan hålla handen när vi går och handlar mat eller se en film. Som vi brukar.

Ingenting är eller kommer vara som det brukar. Jag har ingen lust, för att jag helt enkelt inte orkar.

Mitt hem är min borg

ACT påbörjad och mängden insikter ökar för varje dag. Ofta upplever jag att jag inte hinner reflektera som jag skulle önska. Looparna i huvudet är fler och tåget går i allt högre hastighet. Någonstans längst bak finns jag, liksom släpandes efter på något sätt. 

Städ och tvätt står på agendan idag. Ordning och reda diskuterades på terapin i fredags, att ordningen blir ett sätt att ha kontroll. I mitt fall tror jag det är tvärtom. När det är ordning hemma mår jag bra, när det är rörigt mår jag kasst. Hemmets ordning och reda speglas av mitt mående och det som pågår inom mig. Jag är inte säker, men jag tror att det är så det förhåller sig.

Min ångest är stark idag. Den sitter ända upp i halsen. Försöker göra saker ändå. Försöker. Lyssnar på medberoendepodden och känner igen mig. Förstår. 

Det finns så mycket att tänka på.

Kontrollbehov

Funderar denna förmiddag kring kontroll och mitt eget kontrollbehov. 
Vad vill jag kontrollera i mitt liv?
Hur yttrar sig mitt kontrollbehov?
Vad händer när jag inte kan kontrollera? Hur känns det i mig då?
Varför vill jag kontrollera?
Vad leder kontrollbehovet till?

Runt omkring den tid då min psykiska ohälsa tog skruv, hade jag en period av tvång. Kontrollbehovet var enormt!
Jag hade väldigt svårt att sova och det var på kvällar och nätter samt när jag skulle åka hemifrån som det tvångsmässiga klev fram. Jag minns att jag låg i sängen och stirrade i taket, försökte slappna av men kunde inte riktigt släppa tanken på att något inte stod rätt till ute i lägenheten. Jag gick upp och tog ett varv. Detta varv bestod av att kontrollera sladdar och gärna dra ut dem, dra i alla fönster för att se att de var stängda och blev jag osäker så öppnade och stängde jag varje fönster några gånger tills det kändes bra. Jag bodde med min bror då och jag gick till och med in i hans rum när han låg och sov och kontrollerade hans fönster och drog ut hans sladdar. Ytterdörren skulle kontrolleras allra sist och när det var som värst kunde jag öppna och stänga den säkert tio gånger innan jag fick ro. Spisen kontrollerades genom att känna på alla plattor med händerna och gå igenom noga att alla vred stod på 0 flera gånger och alla kranar drogs åt.  Mellan varje varv la jag mig i sängen och försökte slappna av och sova. Det var en lång process som gjordes tre till fyra gånger innan jag tillslut kunde somna. 
När jag skulle gå hemifrån skulle allt kontrolleras, igen.

Idag har jag inga problem av den kalibern och har inte haft på många år, inte sedan den perioden i mitt liv. Nu ser mitt kontrollbehov ut på ett annat sätt. 

Jag tycker det är svårt att prata om mitt kontrollbehov, jag skäms över det. En kontrollerande människa är inget jag vill vara. Jag vill vara en fri och svävande människa, som tar dagen som den kommer och carpe fucking diem! Jag vill inte begränsa vare sig mig själv eller någon annan med min kontroll. Alla ska känna sig fria i mitt sällskap, få vara sig själva och vi ska kunna vara tillfreds med varandra. 
För egen del vill jag inte vara rädd, för rädsla är nog det som mitt kontrollbehov bottnar i. Behovet av kontroll begränsar mig och hindrar mig från att nyttja min fulla potential och leva mitt liv fullt ut. Det begränsar mig i djupa kontakter med människor, medmänniskor. För där går jag runt och är spänd och försöker kontrollera situationen helt i onödan. För vissa saker kan jag inte kontrollera, hur mycket jag än vill. Någonting gör att jag inte vågar ta det för vad det är och som det kommer. 

Kontrollbehovet hänger antagligen samman med min GAD, den ständiga ångesten jag bär runt på. Kanske är kontroll ett sätt för mig att hantera min ångest? Kanske är ångesten en effekt av kontrollbehovet? Oavsett så är de ingredienser i samma kaka, en kaka jag måste sluta baka. Kakan måste anses färdiggräddad. 

Jag vet inte exakt hur jag ska ta mig ur kontrollens bojor men jag tänker att jag genom hög medvetenhet om det, kan välja på ett bättre sätt hur jag ska hantera situationer. Övning ger färdighet och jag tänker att jag får öva varje dag i de situationer som uppstår. Försöka släppa på kontrollen och välja andra handlingar. Vara medveten om vad som sker i mig och hur det känns. 
Meditationen är något jag måste börja ägna mig mer åt och jag tror att det kommer hjälpa mig även i detta. Jag har fått många insikter då jag mediterat men sista tiden, väldigt länge nu, har jag tappat meditationen helt. Jag har inte haft ork och motivation till det. Det är något positivt som jag känner börjar förändras med nya medicinerna, jag känner mig mer motiverad.

Medvetenheten tror jag är första steget och sedan får jag ta det som det kommer. Ironiskt egentligen.

Upp och ner

Julen är över. Kvar finns rester av ouppackade julklappar och vegansk julmat samt en överhängande trötthet. 
Det var trevligt att träffa släkt och familj även om jag inte längre är något socialt underverk.

Jag valde att ta medicinen. Nu är jag uppe i 60 mg Cymbalta och efter nyår ska jag sätta in Voxra. Känslorna  kring detta är delade. En del av mig vill vara utan mediciner, en annan del är så trött på all ångest och nedstämdhet att den är beredd att ta till vad som helst för att må bättre. Kanske är det som min sämre hälft sade, att jag kanske just nu behöver medicinerna. För att orka komma ut på promenader, orka med mitt jobb, orka meditera och sköta kosten. Kanske behöver jag lite hjälp på vägen för att komma i fas och skapa nya, bra rutiner? Kanske kommer det inte alls att hjälpa. Som läkaren sa: Jag är en försökskanin. Jag provar mig fram genom livet, försöker göra det som känns rätt i stunden. Det som känns rätt för mig. Just nu. Jag försöker att inte tänka på vad andra tycker jag ska göra. Försöker att lyssna på mig själv.
Än så länge känns det bra, med medicinerna. Det är alltid upp och ner i början, men det passar rätt bra in på mitt liv i övrigt just nu. Så känns det mesta, lite upp och ner.