Fru Borde, Herr Måste och Fröken Samvete

Vaknar av mig själv tidigt på morgonen. Tar in omvärlden via displayen en stund. Ena katten gnäller efter mat, den andra ligger nöjd i mormors gamla handarbetskorg. 
En ny dag.

Brygger för mycket kaffe för en person, men slår upp alltihopa i en stor temugg. Samtidigt som jag tänker att: ”Så här får man göra när man är vuxen, bara för att man kan” stoppar jag en hård karamell i munnen redan innan frukost. Den smakar vinbär. 

En halvt hyfsad frukost senare befinner sig snuset under läppen och jag har ännu inte hällt i mig allt kaffe. Katterna sitter på balkongen och iakttar intresserat världen. 

Mitt ansikte stramar lite efter att jag igår struntade att tvätta bort sminket, bara för att jag kunde. Ena mungipan svider lite efter en hel natts sömndreggel.

En ny dag. Och den är min.

I bilen står en stor påse med jobb som jag tog med mig hem igår. Fru Borde säger att jag nog ska gå och hämta den för att ta itu med det som finns däri. Herr Måste kontrar med att det rimligtvis skulle vara bättre om jag startade dagen med att städa och diska, för inte blir dagen bra om där inte finns ordning i hemmet. Fröken Samvete anser å sin sida att motion är av högsta prioritet. 
Viktoria, är av den åsikten att dagen är hennes att förfoga över precis som hon vill. De blir lite stötta, de där onda tre, men Viktoria hävdar med bestämdhet att dagen är hennes och att det är hon som bestämmer. Idag tänker hon göra precis det hon vill göra och om det, får Fru Borde, Herr Måste och Fröken Samvete tycka precis vad de vill!

Annonser

Energi som resurs

Min terapeut sa en gång något som etsat sig fast i mig: Resurser. Se din energi som en resurs. 
När jag sedan satt och skulle betala mina räkningar och försökte lägga något som skulle likna en budget började jag fundera mer på det där. 
Resurser. 

Jag har en inkomst i form av pengar. Dessa pengar fördelar jag på olika områden i mitt liv. Vissa områden som måste tas omhand för en trygg tillvaro, andra områden som jag valt av olika anledningar. Inkomster och utgifter. Målet är att det tillslut ska finnas ett överskott som kan bunkras och användas vid lämpligt tillfälle. Det ska finnas balans.

Vad händer om jag ser på min energi som jag ser på pengar?

Vissa saker i livet ger mig energi – det är min inkomst. Sedan finns det saker jag måste göra, som jag måste lägga energi på, och saker jag väljer att lägga energi på – det är mina utgifter. Målet är att ha en buffert av energi att tillgå när det behövs. Det ska finnas balans. 
Alltför ofta har jag känslan av att jag inte orkar, jag har ingen energi. Det är en tråkig känsla som påverkar stora delar av mitt liv och jag önskar ofta att jag hade mer ork. 

Vi leker med tanken!

Om jag skulle göra en budget över min energi istället för min ekonomi, hur skulle den se ut då?
Vad är det som tillför energi i mitt liv – min inkomst, och vad är det som kostar energi – mina utgifter. Efter en sådan uträkning, hur ser balansräkningen ut?

Vad kan jag investera i (även om jag tycker det är tråkigt) som kan generera högre inkomst, det vill säga mer energi? Vilka kostnader kan jag dra ner på? 

Exempel:

Inkomster (GER energi) – sömn, mat, människor jag tycker om, kreativitet, skratt, prestation, mitt jobb, beröring, bra musik…

Utgifter (KOSTAR energi) – mitt jobb, folksamlingar, för mycket ljud, sömnbrist, alla vardagliga bestyr, oförutsedda händelser, umgänge, dränerande människor, samtal, stress…

Investeringsmöjligheter (Vad kan bidra till MER inkomst) – god sömn, rutiner, motion, BRA mat, tillfälle för återhämtning, avslappning och meditation…

När det handlar om pengar finns det få människor som tackar nej till mer eller är beredda att göra en ansträngning för att uppnå en högre inkomst. 
Vad händer om vi resonerar likadant med energi och välmående?

Tillbaka till balansen

Halvt anfådd efter någon lek klassen haft som uppvärmning står hon i kön och väntar på sin tur. Den är där framför henne. Den upp och nedvända bommen. Hon se kamraterna kliva upp på den, en efter en, och slås av hur alla ser samlade och säkra ut. Hennes hjärta börjar slå fortare. Tänk om hon är den enda som faller? Tänk om hon, den lilla flickan, är den enda som faller och alla skrattar åt henne? Tänk om hon är den enda som faller medan skratten ekar i gymnastiksalen och tänk om hon, den lilla flickan, är den enda som inte vågar prova igen? 
De ser så balanserade ut, hennes kamrater. Så skickligt de flyttar sina fötter framåt. Den ena foten före den andra. Deras ben skakar inte och i blicken finns ett slags säkerhet. En efter en provar kamraterna. Ingen faller. Kön blir mindre och snart är det hennes tur. Hon minns vad läraren har sagt att de ska göra för att lättare hitta balansen. Lärare har också sagt att det är en övning. Varför känns det då som ett prov? En mätning på hur duktig hon är.
En pojke i klassen ramlar av bommen men det räknas inte. Han gör alltid så, tvärtemot vad de ska göra. Han tycker det är kul när de andra skrattar. 
Snart är det hennes tur. Kommer hon hitta balansen?

Som vi tappar balansen, vi människor, om och om igen. Vi har den för ett tag och kanske tänker vi att nu jäklar har vi det, flytet. Sedan vinglar vi av olika anledningar till, blir rädda och trillar av den där förbaskade bommen. Vi är tillbaka i gymnastiksalen, lyssnandes efter andras skratt eller kommentarer och slår lite på oss själva inombords för att vi tappade allt och föll. Vi kanske skiter i den där bommen och går mot en annan station, en annan bom. Vi kanske inte vågar oss upp igen. En del av oss ger aldrig upp och som vi beundrar dem. Jag gör det i alla fall. 

Min tillvaro är ett enda stort sökande efter balans just nu. Ett ständigt avvägande och inkännande. Vad ska jag lägga i vilken vågskål? Mitt liv är en enda stor bana av upp och nedvända bommar. På olika höjder och med olika förutsättningar. Runt om mig finns klasskamraterna, människor jag inte valt att ha i mitt liv, som står och ser på medan jag ska balansera på dessa bommar. I den sekunden jag stiger upp på bommen har jag ett val. Var ska jag lägga mitt fokus? Ska jag lägga mitt fokus på människorna runt omkring, på vad de kan komma att tycka om jag faller eller kanske går konstigt. Vissa av dem kommer tycka att jag ser rolig ut när jag försöker balansera mig framåt, andra kommer viska till någon annan, en av dem kanske försöker skrämma mig så jag faller eller kanske slita mig i benet för att få mig ur balans. Ska jag fokusera på det? På dem? Eller ska jag fokusera på det jag har framför mig, på bommen, på mina fötter, på det som sker inuti mig? Ska jag fokusera på att hålla ut mina armar för att finna stöd? Ska jag försöka bortse från det runt omkring mig, fästa blicken på en punkt framför mig och gör mitt bästa, på mitt sätt och i min takt, för att komma till den punkten? Var ska jag ha mitt fokus?

Kommentarer kommer komma. Så även skratt, rädsla och ryck i benet. Frågan är hur jag väljer att hantera det. Kan jag, istället för att se det som hinder och störningar, se det som utmaningar? Om vägen är fri så når jag mitt mål. Om vägen kantas av obehagligheter och jag når mitt mål, vad har jag då lärt mig? Hur känner jag när jag står där på bommen om någon rycker mig i benet och jag lyckas stå kvar. Vad händer inuti mig om jag inte låter mig skrämmas. Vad händer om jag faller men försöker igen?

Livet består av motpoler; högt – lågt, starkt – svagt, kärlek – hat, ont – gott, vila – aktivitet, glädje – sorg etc.
Allt det ska vi lära oss att balansera och hantera. Frågan är hur vi låter det påverka vår balans och hur vi hittar tillbaka till balansen efter att någon eller något ryckt oss i benet eller försökt skrämma oss. Men för att hitta tillbaka till balansen, måste vi upp på bommen igen. Och igen.

Där elden falnar men fortfarande glöder

Musiken som strömmar genom luften väcker känslor. Minnen. Minnen om stormen som brukade virvla och fara i mig och emellanåt fortfarande gör. 

Vreden och viljan till förändring. Sorgen och bitterheten över alltets felaktighet. Över människans girighet och maktmissbruk. 

Har alltid sett det klar. Med öppna ögon är det svårt att bortse ifrån. 

Ett tag var jag tvungen att stänga mina ögon. Jag orkade inte se det men visste hela tiden att det fanns där. Det försökte nå mig. Jag stängde det ute. Liksom skrek att JAG ORKAR INTE MED DIG! VÄRLDEN! JAG VILL VARA UTANFÖR, MÅSTE VARA UTANFÖR. ANNARS GÅR JAG UNDER.

Istället vändes blicken mot trivialiteter. Utgång, fylla och chips. Karlar, ångest och tobak. Det var min verklighet medan verkligheten endast fick se min ryggtavla. 
Det finns ett slags styrka i att skapa sin egen verklighet. En lugnande trygghet. Så länge man har någonstans att fly.

Idag, strömmar musiken ut i rummet och liksom omger mig med nostalgi och minnen om elden som fanns inuti. Medvetenheten om att åsikterna lever kvar men orken tryter. 
Rebellen lever kvar i mig och är upprörd över att hen fortfarande inte fått fullt utlopp. Inte fått virvla runt som den önskat. 
Jag har alltid velat släppa ut hen. Andras åsikter och förlöjliganden har stoppat mig från att kliva upp på barrikaderna samtidigt som jag har stoppat mig själv. 

Det sägs att med ålder kommer klokhet och att många när de blir äldre svalnar, överger sina tidigare värderingar och prioriterar annat. 
Jag tror,  att det finns massor med avsvalnade eldar där ute. Nertyngda av den verklighet vi människor av någon dum anledning skapat för oss själva. Och de eldarna vill flamma upp, skulle må bra av att flamma upp och människorna i vilka eldarna glöder bär på en längtan att kliva upp på barrikaderna. Och börja leva. 

Jag har mina drömmar och mina önskningar. Jag har ingen ork. Verkligheten mattar ut mig och kväver elden genom att stänga allt syre ute. 

Och jag, glömmer att andas.