En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Annonser

Goodbye Cymbalta


Dags för ännu ett försök att sätta ut medicinerna. Först ut att lämna min kropp är: Cymbalta.

Andra dagen utan de 60mg idag. Märker inget jätteannorlunda. Läpparna pirrar lite, huvudet gör ont och jag känner mig lite yr. 

Om en månad ringer läkaren mig och då är det dags att ta farväl av: Voxra.  

Spyr på er

Förvandlade min säng till soffa senare än tänkt denna morgon. Vände på kudden och såg mascarafläckarna från en dag tidigare i veckan. Då var jag som ett vattenfall, ett hejdlöst forsande vattenfall. Idag är jag som en hög med träflis och sågspån. Uttorkad och förvirrad. Vilsen.

Jag har varit tvungen att avsluta en relation. Det är bland det värsta jag gjort. Spänningen som uppstår som inte alls är av god karaktär. Känslorna som far omkring och vägrar sig greppas, tankarna som dyker upp mellan hjärtslagen och andetagen som är alldeles för korta och snabba.

Att såra någon, en älskad, är ingen solskenshistoria. Det är den värsta skräckhistorian som finns. Tårarna som faller, muskler som spänns och läppar som darrar. Ångesten som sprider sig och växer sig stark mellan två sörjande själar. Ren. och. skär. smärta.

När en relation kommer till den punkten, att det inte längre går, inte längre är konstruktivt och kärleksfullt på grund av olika anledningar, att det är nödvändigt att avsluta. Det är tungt. När kärleken finns där, och viljan att vara tillsammans finns där, men ändå måste det avslutas. Det är riktigt tungt.

På vardagarna går det bra, bättre, för då har jag annat att tänka på och när jag kommer hem är jag så trött att jag inte orkar tänka utan låter bara tårarna trilla. Jag är för trött för att känna smärtan och ångesten. Men helgen. Helgen som kom, som är nu, har inte varit vacker. Instängd i min lilla lägenhet sedan i fredags. Ingen lust att gå ut, men öppnar fönstret för att få in luft. Det jag tänkt göra är självfallet inte gjort utan numer på en än värre nivå. Jag talar om röran. Röran som alltför ofta speglar mitt mående. Tänderna, som inte är borstade sedan i fredags, för att jag helt enkelt inte orkar. Idag var första dagen jag bäddade sängen, för att jag helt enkelt inte brytt mig. Saker ligger överallt och pysselbordet är dränkt i papper, pennor och andra pysselsaker. För att jag helt enkelt inte orkat. Jag hade tänkt att jag skulle jobba hela helgen. Få saker gjorda som släpat efter länge nu, få det avslutat så jag kan andas ut gällande det. Det har på intet sätt tagits tag i. För att jag helt enkelt inte orkat. Motivationen är noll, styrkan är noll, men i huvudet nöter tankar på om saker jag borde och måste. Vill meditera, komma ner i varv, men kan inte när det är rörigt. Min terapeut tipsade mig om att gå ut och meditera, eller läsa. För att komma bort från röran men ändå kunna ta det lugnt, ge mig den stunden av lugn. Det har inte blivit av, för jag har helt enkelt inte orkat. Jag är i ett läge där jag skulle kunna ligga i sängen dygnet runt och bara ta mig upp för toabesök och matintag. Handla skulle någon annan få göra, för att jag helt enkelt inte orkar.

Allt är rörigt just nu. Hemmet, jag – både invändigt och utvändigt, jobbet och känslorna. Spyr över människor med självkontroll och karaktär. Kräks på deras fabulösa liv där det motioneras, lagas fancy maträtter och umgås med både vänner och familj i kubik. Ni ger mig ångest och dåligt samvete över att jag inte orkar borsta tänderna eller tvätta ansiktet.

Idag kommer min relation hem till mig med mina saker, och jag ska lämna ifrån mig hens. Jag vill inte. Jag vill istället säga, kom in! Ska vi hitta på något? Jag kan ligga på din mage med din arm om min midja, och så kan vi prata om livet, så där som vi brukar. Vi kan hålla handen när vi går och handlar mat eller se en film. Som vi brukar.

Ingenting är eller kommer vara som det brukar. Jag har ingen lust, för att jag helt enkelt inte orkar.

Jag och GAD – fast inte Eric

GAD – generaliserat ångestsyndrom, innebär att personen som är drabbad har en ständig känsla av oro och ängslan i kroppen. Det handlar inte om fobi eller några särskilt utpräglade situationer som ger ångest, utan det är ständigt närvarande, mer eller mindre.

För några år sedan fick jag den diagnosen och ja, det stämmer mycket väl in på mig. Kanske har jag i mina tidigare inlägg skrivit på ett sätt som fått er läsare att tro att jag åsidokastar alla mina diagnoser och istället tar till mig HSP:n som följeslagare. Till viss del är det sant, till viss del är det inte sant.
Att vara högkänslig är inte en diagnos utan en personlighetstyp, sådan man är. En diagnos är något man har. Jag har GAD, jag är HSP (StarkSkör). Jag tror att min högkänslighet har bidragit till att min GAD har utvecklats. Samma sak med mina depressioner och min panikångest. Den sociala fobin tror jag däremot har haft mer med ett behov jag haft av att dra mig undan och samla energi som en del av min StarkSkörhet. Jag har bara inte förstått det tidigare.

Min GAD är envis. Den finns ständigt där, i bröstet, som en tyngd eller en kramp eller ibland som smärta. Ibland sprider den sig stor, upp mot halsen och bakhuvudet och ut i axlarna. Den känslan har funnits i mig så långt jag kan minnas tillbaka. Oron. Ängsligheten.
När jag var liten var jag orolig och rädd för att göra fel. Vågade inte bestämma eller välja vad jag ville ha för mellis hemma hos kompisar utan sa alltid att jag ville ha samma som dem, även om det inte var så. Det där har hängt kvar även i vuxen ålder. Svårigheten att fatta egna beslut.
Ängslan och oro inför nya saker, till exempel resor. Resfeber deluxe! Jag i ett nötskal. Sätt detta i kombination med en rastlöshet och en längtan att komma bort och ni förstår den ständiga förvirringen. Gas och broms samtidigt.
Alla små vardagsmoment skapar inom mig ett motstånd. Gå ut med soporna, ta en dusch, borsta tänderna, fixa mat, handla, åka till tippen med skräp och det värsta av allt: telefonsamtal. Detta och mer därtill gör att den oro som finns i mig stegrar och ibland till ångest. För så är GAD, ständigt närvarande och mer eller mindre stark. Ibland så stark att jag får ångestattacker och en stark känsla av inre panik. Därför är framförhållning en av mina goda vänner. Plötsliga saker som händer, som att bilen går sönder och det måste åtgärdas, väcker en så stark ångest i mig att jag helst vill krypa under täcket och aldrig mer komma fram. Det gör jag såklart inte, jag hanterar det ändå. Men det kostar.
Utåt sett är detta inget som syns. Jag har lärt mig hantera detta inuti. Människor har sagt till mig att jag är så lugn och ger ett stabilt uttryck och ja, det är klart, efter 33 år av träning så ger det tillslut resultat.

Det är ett ständigt nötande och det tar mycket energi. Nötandet gör mig frustrerad. Som ikväll, jag ska träffa en god vän. Vi ska äta middag. Jag har oroat mig för detta sedan det bokades in. Det som är skönt är att jag idag har en bra dag och kommer kunna genomföra det. Ibland ställer jag in saker på grund av att ångesten och oron är så stark, jag har inte tillräckligt med energi för att pressa mig. Efter det kommer skuldbeläggandet och skammen. Men ikväll kommer jag kunna ta igenom det, kanske rent av kunna hålla fokus och vara tillfreds. Saker som oroar mig kring en sådan aktivitet som dagens är hur jag ska ta mig in till stan – ska jag åka kommunalt och vad innebär det eller ska jag ta bilen och vad innebär det, ett vägande fram och tillbaka -, vad jag ska ha på mig – här kommer vi till det här med att välja – , behöver jag duscha, var ska vi äta, kommer det vara mycket folk där – vad gör vi om det är fullt och kommer trängseln innebära att jag måste trängas med människor och bli starkt kroppsmedveten-, etc etc… I det stora momentet ”träffa kompis och äta middag på stan” finns det således en mängd små moment som i sin tur innebär andra moment och de alla oroar jag mig inför. Att träffa en kompis och äta middag på stan är alltså för mig ett helt projekt, analyserat in i minsta detalj. Nu är det otroligt mycket bättre än det har varit. Oron är inte alls lika stark och momenten inte lika många. Jag har dessutom strategier för hur jag ska minska ältandet och hindra katastroftankar från att få fäste. Så det kräver inte lika mycket energi längre men är fortfarande tungt. Att sedan sitta där, på en restaurang, och försöka hålla fokus på vårt samtal bland en massa andra människor är svårt. Eftersom jag är högkänslig och känner av alla runtomkring måste jag vara vaksam att jag inte faller in i deras sinnesstämningar. Jag måste också aktivt sortera ljud för att kunna lyssna ordentligt och uttrycka mig ordentligt i det samtal jag för. Nu är jag sjukskriven från mitt jobb vilket gör att jag kan slappna av mer, jag vet att jag kan lägga stort engagemang ikväll för imorgon kan jag vila. Det är värre att försöka balansera GAD, HSP och jobb. Det är antagligen därför det är så många högkänsliga som inte kan jobba heltid eller jobba alls.

Ibland tycker jag synd om mig själv och det är för att jag blir så trött av allt detta. Min hjärna vilar aldrig, mina känslor vilar aldrig. Jag är alltid redo, alltid uppkopplad. Det är tärande och ibland gör det mig frustrerad och arg. Varför måste jag ha det så här?
Oftast är jag dock tacksam över min psykiska ohälsa, att jag gått igenom och går igenom det jag har gjort och gör. Det har format mig till en uppärksam, medveten, omtänksam, inkännande människa. Jag har erfarenheter som jag kan använda i mitt yrke, jag kan förstå andra med liknande problematik och jag har blivit tvungen att lära känna mig själv på ett djupt plan.
Jag börjar förstå vem jag är och för varje dag som går kommer jag ett steg närmare att hitta mig själv.