Att vara fri – att vara jag

För tillfället sjukskriven 50%. Innan idag har jag varit hemma i två veckor. Det har gett mig tid att känna, och att tänka. 
Jag har funderat mycket på begreppet frihet och vad det innebär för mig. Mest för att jag känt mig så ofri. Ofri att faktiskt vara hemma och bara vila, ofri att släppa allt som har med jobbet att göra, ofri att känna oro över struktur i min vardag och mitt arbete. Ofri, i att vara jag. 
För jag är jag, vare sig jag vill eller inte. Vare sig andra vill det eller inte, så är jag jag.

Jag känner vad jag har för behov, vad jag vill och skulle må bra av. Tänk, om jag bara kunde göra det. Tänk, om jag kunde vara fri att göra det jag behöver, det jag vill och det jag skulle må bra av. 
Det fungerar inte så. 

Jag mår inte bra just nu. Jag är trött. Otroligt trött. Trött på ett sätt som jag inte varit trött på tidigare. Jag är inte deprimerad och inte heller har jag särdeles mycket ångest. Jag är trött. Och stressad. 
Jag var hemma en vecka på eget bevåg. Därefter var jag hemma på en läkares bevåg. Nu arbetar jag 50% efter samma läkares bevåg. Just nu är det allt jag vet. 
Den trötthet jag känt har trängts med samvetskval, oro, skam och skuld. Känslor av värdelöshet har kommit över mig och stora tankar kring huruvida jag kan arbeta som lärare eller ej har gnagt nästan dygnet runt. Till detta kommer min ansvarskänsla gentemot elever. Hur har det gått för dem när jag varit borta? Vad måste jag tänka på när jag kommer tillbaka? Kommer jag komma tillbaka?
Så många känslor att brottas med och så mycket tankar! Samtidigt denna trötthet. 

Allt jag känt och allt jag tänkt har fängslat mig och hållit mig fången. Jag har begränsat mig själv till en liten skit som inte klarar av mitt arbete, som inte står pall. Trots att jag vet att det antagligen är jag själv som dömer mig mest, så känns det som att hela samhället dömer mig. För det finns en standard. Det finns en norm. Därute i omvärlden ligger det åsikter och pyr, åsikter om hur jag ska vara som människa, som kvinna, som medborgare. Jobba heltid! Bilda familj! Var snygg! Träna! Ät rätt! Gör rätt! Välj rätt! Sköt ditt jobb! Bryt inte ihop! Ryck upp dig! Bete dig! Var NORMAL!
Om jag inte är det då? En sån däringa normal. Vad är jag då?

Jag är en barnlös, högskoleutbildad kvinna som snart fyller 34. I min ryggsäck ligger psykisk ohälsa, högkänslighet, gränslös omtanke och en släng destruktivitet. Men där ligger också kreativitet, innovation, ambition, driv och en drös andra grymma egenskaper. 
Det är som att allt det bra hos mig inte räknas. För jag, orkar inte jobba heltid, orkar just nu inte träna eller umgås socialt. Jag, orkar inte leva upp till normalitetens uppmaningar. Och, orkar man inte det, så straffas man för det. Jobbar man mindre så tjänar man mindre. Tjänar man mindre ökar begränsningarna i livet. Är du sjukskriven ska det skickas in papper och hållas koll och motiveras och analyseras och ens öde är överlämnat i händerna på heltidsarbetande, normföljande handläggare som bestämmer om vad som är rimligt för mig och inte. 
Jag känner mig tvungen att arbeta heltid för att kunna nå mina drömmar om ett hus på landet, för att kunna bo på ett sätt som är optimalt för mitt mående. Mitt mående gör att jag inte kan jobba heltid. Jag skulle behöva vila, mycket, och göra sådant som får mig att må bra och sådant som främjar min återhämtning. Istället måste jag först brottas med skam, skuld, oro, stress etc, vilket gör mig mer trött. VEM kom på det här systemet? Till dig vill jag säga ”Bra jobbat” på ett ytterst ironiskt, nästintill sarkastiskt sätt, samtidigt som jag långsamt slår ihop mina handflator i en dömande applåd. 

Skulle jag få känna mig fri, fri att vara sjuk och fri att vara jag. Skulle hänsyn tas till mina behov så skulle min insats i samhället vara nästintill perfekt. För jag, när jag är i mitt esse, är en jäkla tillgång! Men jag tillåts inte vara i mitt esse. Av samhället, av arbetet, av normer och av myndigheter. I en tid då jag behöver fokusera på att vara jag och på att utveckla och läka det jaget, begränsas jag av olika system och olika normer i de olika systemen. Det gör att jag känner mig så ordentligt fängslad. Jag måste få orken tillbaka, det finns inga alternativ, för jag måste passa in. Det är ofrihet för mig.

Annonser

Kan någon styra min bil?

Mitt liv känns som ett slags förgrening och jag har svårt att bestämma mig åt vilket håll jag ska gå. Emellanåt känns tillvaron som en gigantisk rondell, med mig körandes varv efter varv, oförmögen att blinka ut åt något håll och köra vidare. Det snurrar och jag blir yr.
Jag tycker om att ha en sysselsättning, ett jobb. Jag tycker om att ha någonstans att gå på morgonen och att ha åtaganden. Nu känns det övermäktigt. Det mesta känns övermäktigt.
Mitt hem befinner sig i något slags stökighetsinferno. Både jag och katterna leker hinderbana och även om det ibland är spännande är det mestadels jobbigt. Soppåsen står innanför dörren, redo att kastas och disken vilar stillsamt i diskhon. Som den människa av detaljer jag är ser jag självfallet allt detta och tro mig, det gnager. Men när jag tar ett andetag för att göra en ansats till insats tar luften plötsligt slut, jag blir trött och sedan TRÖTT. Ångesten stiger i kroppen och medan jag lägger mig för att vila en stund faller skulden och skammen över mig som ett täcke som inte värmer. Där ligger jag sedan och blir mer och mer medveten om alla mina tillkortakommanden. Jag skäms.

Jag skäms för att jag har studerat under många år för att få mig ett jobb som jag tycker om, för det gör jag. Jag älskar mitt jobb som lärare. Att möta alla underbara ungdomar och mina fina kollegor, se utveckling och få ta del av upp- och nedgångar. Att vara delaktig i mina elevers process mot ökad kunskap, möta deras nyfikenhet och få finnas där. Det är underbart. Så ligger jag där i min säng med skuldens och skammens täcke över mig. Känner att jag sviker dem, att jag inte är kapabel att stå vid deras sida. Funderar över hur jag ska få ihop allt. Hur ska jag orka vara den lärare jag vill vara samtidigt som jag inte orkar med min vardag? Känsla och förnuft löper sida vid sida och jag vet inte vem som vinner, än drar den ena ifrån, än den andra. Jag fortsätter snurra runt i min rondell.

Efter tre dagar kommer tröttheten. De två sista dagarna på arbetet går jag på sparlåga. Under helgen sover jag. Jag orkar köra bil ca 30 minuter innan tröttheten kommer. Jag orkar inte umgås med någon, hur mycket jag än vill och att prata i telefonen som är en av mina absolut värsta aktiviteter orkar jag inte tvinga mig till. Saker som behöver göras skjuts upp eller hoppas över. Ibland båda delarna. Böcker kan inte läsas, filmer kan inte ses. Jag kan/orkar inte koncentrera mig. Promenader och upplevelser i naturen, som jag för en gångs skull VILL ägna mig åt, orkar jag inte med. Orkar inte tänka på bra kosthållning och i ärlighetens namn, ibland struntar jag i att borsta tänderna på kvällen för att jag inte orkar. Jag förstår att jag är trött och att jag behöver vila. Men vilan i sig är ett stressmoment.

Jag är förkastligt kass på att slappna av. Att vara ledig kan ge mig hjärtklappning. När jag jobbar och är uppe i varv fungerar det inte alls. Ska jag vila eller slappna av då blir jag bara frustrerad och sedan irriterad. Det resulterar oftast i att jag hänger i soffan med en serie som distraktion. 
Den här veckan har jag varit hemma. Helgen som var sov jag mig i stort sett igenom, bortsett från när jag bråkade på min karl. Ljud! Har svårt att hantera det vanligtvis men nu är det som bombnedslag i mitt huvud och jag hugger. Snabbt och effektivt som en orm. Jag hatar ormar. 
Sover antigen för mycket eller för lite. Tvärslocknar eller kan inte varva ner. På eller av. Gas och broms i botten samtidigt. 

Jag vill känna lugn. Göra saker och sköt åtaganden utan stress, i min egen takt. Jag vill meditera, öva på att slappna av, lära känna mig själv och ta hand om min kropp. Ta hand om HELA mig. Jag vill ta långa promenader i naturen, läsa böcker och orka med min familj, mina vänner och mig själv. Jag vill ha ork att ta hand om alla känslor som väller upp inom mig. Jag vill ha balans. 
Det behöver inte vara perfekt. Jag vill bara känna att det flyter. Att jag har balans nog att surfa på livets vågor. Visst kommer jag plumsa i det blå emellanåt, det räknar jag med och konstigt nog så VILL jag det. Men jag vill ha kraften att skratta åt det hela, resa mig ur det blöta blå och återfinna balansen på en ny våg. 

Livet låser in mig. Jag känner mig begränsad av ekonomi och möjligheter. Det optimala för mig vore att bo i på landet, så mina djur kan gå ute och så även jag. Ha en trädgård att påta i, kunna sitta och meditera utomhus, ta promenader i ensamhet utan asfalt och kunna andas. Ha en fristad. Men ekonomin tillåter det inte och för att ha en ekonomi som tillåter det, måste jag ha ett jobb och för att kunna ha ett fungerande jobb måste jag vara fungerande. Jag måste orka. Inte snurra runt i en rondell och ha en soppåse som står innanför dörren i tid och otid. 

Ovisshet präglar mig och jag vet inte hur jag ska sluta snurra runt. Känner mig oförmögen att styra mitt eget fordon och vet inte hur jag ska få ork till att ta tillbaka kontrollen. Jag känner mig tvungen att arbeta heltid för att få ihop mitt liv och när jag inte kan det, så känns det onekligen lite hopplöst.