En vecka utan Cymbalta

Idag har det gått exakt sju dagar utan Cymbalta. Sju dagar då jag inte petat i mig den grönblå kapseln med för mig okänt innehåll.

Mer eller mindre intressanta åkommor har kommit, vissa har stannat kvar och andra har bara passerat. 

Huvudvärk, illamående, ångest, skakningar, frossa, känselbortfall, magsmärtor, utmattning, ryggvärk, nedstämdhet, katastroftankar, yrsel, overklighetskänslor, initiativlöshet, olust, ökad aptit, cravings, domningar i ansiktet, pirr i kroppen och noll drivkraft. Har bara velat vara ifred mestadels av tiden. I min säng. Tittandes på serier. Ätandes. 

Det har känts som att jag inte är jsg utan en person som jag bara råkar sitta fast i. Jag har levt mitt liv i tanken vilket jag normalt gör annars också, men denna vecka har det varit så påtagligt. 

Kom iväg på akupunkturen i måndags och efter den kom något slags intensiv våg sköljande över mig. Allt jag upplevde upplevde jag så starkt. Försökte vara i nuet, acceptera och ta in känslorna. Inte lätt kan jag säga. 

Igår kväll brände jag rökelse, körde mediyoga, låg på spikmatta och mediterade. Efter det ringde jag min far som försökt få tag i mig. Skrattade. Det var skönt. Redan efter en vecka kan jag känna mina känslor komma krypande tillbaka. Som en gammal vän som varit borta under lång tid. 

Jag vet att jag kommer känna alla känslor mycket starkare, även ångest, smärta och sorg. Det är ok. Jag vill det. Det är nog med tabletter nu. Jag vill inte ha dem. Ut ur min kropp! Har även slutar med Cerazette (minipiller) i hopp om att det ska hjälpa mig återfå balansen i kroppen. Min kropp! 

Idag är första dagen på en vecka som jag inte vaknar med domningar i ansiktet. Yrseln är bättre och huvudvärken tycks ha återgått till sin vanliga form av ”Hej! Jag hänger lite här i bakgrunden mest hela tiden”- huvudvärk. Bättre än inget. 

Går nu in i vecka två.  

Nu kör vi!

Annonser

Goodbye Cymbalta


Dags för ännu ett försök att sätta ut medicinerna. Först ut att lämna min kropp är: Cymbalta.

Andra dagen utan de 60mg idag. Märker inget jätteannorlunda. Läpparna pirrar lite, huvudet gör ont och jag känner mig lite yr. 

Om en månad ringer läkaren mig och då är det dags att ta farväl av: Voxra.  

Upp och ner

Julen är över. Kvar finns rester av ouppackade julklappar och vegansk julmat samt en överhängande trötthet. 
Det var trevligt att träffa släkt och familj även om jag inte längre är något socialt underverk.

Jag valde att ta medicinen. Nu är jag uppe i 60 mg Cymbalta och efter nyår ska jag sätta in Voxra. Känslorna  kring detta är delade. En del av mig vill vara utan mediciner, en annan del är så trött på all ångest och nedstämdhet att den är beredd att ta till vad som helst för att må bättre. Kanske är det som min sämre hälft sade, att jag kanske just nu behöver medicinerna. För att orka komma ut på promenader, orka med mitt jobb, orka meditera och sköta kosten. Kanske behöver jag lite hjälp på vägen för att komma i fas och skapa nya, bra rutiner? Kanske kommer det inte alls att hjälpa. Som läkaren sa: Jag är en försökskanin. Jag provar mig fram genom livet, försöker göra det som känns rätt i stunden. Det som känns rätt för mig. Just nu. Jag försöker att inte tänka på vad andra tycker jag ska göra. Försöker att lyssna på mig själv.
Än så länge känns det bra, med medicinerna. Det är alltid upp och ner i början, men det passar rätt bra in på mitt liv i övrigt just nu. Så känns det mesta, lite upp och ner.