Dröm

Mitt liv levs i mina drömmar. Jag är inte på riktigt. Kalla mig en illusion. Allt runt omkring mig som andra ser är ett skådespel. Den så länge upprätthållna fasaden som på ett välpolerat sätt sprider ljus i någon annans mörker, men i verkligheten är mina egna persienner ständigt nerdragna.

Dagdrömmeri, denna ljuvliga flykt.
Vardagen, denna vidriga falskhet som inger en känsla av förvridet hopp.
Just idag är jag ostark.

Hemmet speglar min insida och jag orkar göra lika lite åt det som det fula som finns inuti mig. Orkar inte tänka.

Lögner.

Som de förgör mig.

Annonser

Spyr på er

Förvandlade min säng till soffa senare än tänkt denna morgon. Vände på kudden och såg mascarafläckarna från en dag tidigare i veckan. Då var jag som ett vattenfall, ett hejdlöst forsande vattenfall. Idag är jag som en hög med träflis och sågspån. Uttorkad och förvirrad. Vilsen.

Jag har varit tvungen att avsluta en relation. Det är bland det värsta jag gjort. Spänningen som uppstår som inte alls är av god karaktär. Känslorna som far omkring och vägrar sig greppas, tankarna som dyker upp mellan hjärtslagen och andetagen som är alldeles för korta och snabba.

Att såra någon, en älskad, är ingen solskenshistoria. Det är den värsta skräckhistorian som finns. Tårarna som faller, muskler som spänns och läppar som darrar. Ångesten som sprider sig och växer sig stark mellan två sörjande själar. Ren. och. skär. smärta.

När en relation kommer till den punkten, att det inte längre går, inte längre är konstruktivt och kärleksfullt på grund av olika anledningar, att det är nödvändigt att avsluta. Det är tungt. När kärleken finns där, och viljan att vara tillsammans finns där, men ändå måste det avslutas. Det är riktigt tungt.

På vardagarna går det bra, bättre, för då har jag annat att tänka på och när jag kommer hem är jag så trött att jag inte orkar tänka utan låter bara tårarna trilla. Jag är för trött för att känna smärtan och ångesten. Men helgen. Helgen som kom, som är nu, har inte varit vacker. Instängd i min lilla lägenhet sedan i fredags. Ingen lust att gå ut, men öppnar fönstret för att få in luft. Det jag tänkt göra är självfallet inte gjort utan numer på en än värre nivå. Jag talar om röran. Röran som alltför ofta speglar mitt mående. Tänderna, som inte är borstade sedan i fredags, för att jag helt enkelt inte orkar. Idag var första dagen jag bäddade sängen, för att jag helt enkelt inte brytt mig. Saker ligger överallt och pysselbordet är dränkt i papper, pennor och andra pysselsaker. För att jag helt enkelt inte orkat. Jag hade tänkt att jag skulle jobba hela helgen. Få saker gjorda som släpat efter länge nu, få det avslutat så jag kan andas ut gällande det. Det har på intet sätt tagits tag i. För att jag helt enkelt inte orkat. Motivationen är noll, styrkan är noll, men i huvudet nöter tankar på om saker jag borde och måste. Vill meditera, komma ner i varv, men kan inte när det är rörigt. Min terapeut tipsade mig om att gå ut och meditera, eller läsa. För att komma bort från röran men ändå kunna ta det lugnt, ge mig den stunden av lugn. Det har inte blivit av, för jag har helt enkelt inte orkat. Jag är i ett läge där jag skulle kunna ligga i sängen dygnet runt och bara ta mig upp för toabesök och matintag. Handla skulle någon annan få göra, för att jag helt enkelt inte orkar.

Allt är rörigt just nu. Hemmet, jag – både invändigt och utvändigt, jobbet och känslorna. Spyr över människor med självkontroll och karaktär. Kräks på deras fabulösa liv där det motioneras, lagas fancy maträtter och umgås med både vänner och familj i kubik. Ni ger mig ångest och dåligt samvete över att jag inte orkar borsta tänderna eller tvätta ansiktet.

Idag kommer min relation hem till mig med mina saker, och jag ska lämna ifrån mig hens. Jag vill inte. Jag vill istället säga, kom in! Ska vi hitta på något? Jag kan ligga på din mage med din arm om min midja, och så kan vi prata om livet, så där som vi brukar. Vi kan hålla handen när vi går och handlar mat eller se en film. Som vi brukar.

Ingenting är eller kommer vara som det brukar. Jag har ingen lust, för att jag helt enkelt inte orkar.

Obeslutsam, möjligen velig.

Läkaren jag träffade igår var en av de mer vettiga läkarna jag träffat under mina år med psykisk ohälsa. Bitvis hade hen en sund inställning till mediciner, och om jag inte var intresserad av mediciner – så ja – vad gjorde jag då där?

Jag är en medgörlig person, kalla mig av en medberoende sorten, även gentemot människor jag inte tidigare träffat eller inte har en relation till. Kanske speciellt dem. 
Jag lyssnade och tog in, försökte argumentera för min sak, och lämnade mottagningen med nya mediciner i väskan. 

Läkaren satte huvudet på spiken vid ett flertal tillfällen. Exempelvis fick jag nu, efter alla dessa år, GAD som officiell diagnos. Det förändrar inget då jag redan vetat att det är så det ligger till. Bipolär var jag däremot inte vid en första anblick. Depressionen är en förlängning av min ångestproblematik. Hen pratade om mitt inre motstånd, att det är min ångest som ligger till orsak. Hen pratade också om, att jag inte vet hur det känns att må bra. Att jag gått under så lång tid med mina problem att det blivit mitt normaltillstånd. Jag är van vid min depression och min ångest. Det berörde mig. Kanske är det någonting hen säger till alla sina patienter. Oavsett berörde det mig då det är så jag länge känt. 
Hen sade till  mig att om jag känt att jag har bomull runt huvudet, blivit likgiltig och känslomässigt avtrubbad, så är den medicin jag haft inte rätt för mig. Det ska inte kännas så. Aldrig tidigare har en läkare sagt så till mig, att min medicin som jag haft så länge, kanske helt enkelt inte var rätt för mig. Hen sade, att om jag äter rätt medicin, på rätt dosering, då mår jag bra. 

Cymbalta och Voxra var det som stod på menyn efter besöket igår. Fick några tabletter i handen. De ligger fortfarande kvar i väskan, men tankarna på dem snurrar runt i huvudet. På måndag ska jag byta från Venlafaxin till Cymbalta, ringa läkaren på torsdag och se om vi ska höja dosen och eventuellt sätta in Voxra. Sådan är planen. Obeslutsam är jag.

Att bli helt ångestfri tilltalar mig. Jag vet inte hur det skulle kännas att inte känna någon som helst ångest eller oro. Det har hänt några gånger under mitt liv och det är läskigt. Mest för att jag inte är van tror jag. Utan min ångest vet jag inte riktigt vem jag är. Dock är jag förbaskat sugen på att ta reda på det. Går jag medicinens väg innebär det dock ett meckande för att hitta rätt medicin och rätt dosering. Som läkaren sade: ”Du är en försökskaning”. Jag uppskattar den ärligheten från en läkares håll. 
Jag vet också att det finns en annan väg att gå, en väg som inte är lika enkel och inte lika snabb. Motion, kostomläggning, sömn, meditation, vägledning, uppstädande av omständigheter etc. En spännande men osäker väg. Medicinens väg är också osäker att gå men på ett annat sätt. Jag är kluven och en del av mig står i starten på medicinens väg, och en annan på den mer alternativa vägen. Mitt hjärta och min hjärna står kvar på den sammanlänkade väg jag just nu befinner mig på och försöker samla ihop delarna för att fatta ett beslut om vilken väg jag ska gå. 

Det som just nu är avgörande är min ork. Jag är trött. Så förbannat trött. Mitt hem är ett kaos för att jag inte orkar ta hand om det och motionen blir inte av för att jag inte orkar kontra motståndet och sköta kosten så att hungern inte fattar mina beslut åt mig. För att kunna tampas med mitt inre motstånd behöver jag ha ork. Jag har ingen ork. Nästan ingen alls. 
Kanske är det så, att jag behöver medicinerna för att lyfta mig så jag orkar ändra om mina rutiner och mina vanor. För att det vardagliga inte ska ta emot så otroligt mycket? Kanske är det just så som det var när jag inledningsvis började i terapi? Att jag behöver medicinerna för att ta mig ur den depression jag befinner mig i, för att orka arbeta med mig själv? Jag orkar inte hålla på med sjukskrivningar och Försäkringskassan längre. Orkar inte oroa mig över ekonomin som blir drabbad då jag är borta mycket från jobbet. Kanske behöver jag ett uppsving för att orka lägga om mitt liv så att jag tillslut kan bli helt medicinfri? Jag är obeslutsam.

12:12

12:12

Länge sedan jag skrev. Ord, stavelser och meningar har snurrat runt i huvudet. Det har funnits saker att skriva om, men fingrarna har inte riktigt orkat. 

Trådarna som finns att dra i är svåra att välja mellan, men de finns där. Hängandes, suktandes. De vill att jag ska slita tag i dem och formulera, formulera, formulera. Jag förmår mig inte och trådarna blir hängandes. 

Sista veckan på halvtid nu, sedan återgår jag till att arbeta 80%. Kommer byta typ av tjänst vilket jag tror är bra, även om det gör mig sorgsen. Jag älskar de klasser jag undervisar nu, verkligen älskar. Det kommer vara svårt att släppa taget om dem. Lärorikt då att släppa taget är en av de saker jag behöver öva mig på, men likväl sorgligt. 
Jag tror det kommer bli bra för mig och jag kommer få stor nytta av min högkänslighet. Det ska bli spännande. En utmaning. 

Utmaningar innebär också ofta rädsla. Mitt liv är just nu fyllt av utmaningar vilket innebär att jag ibland är väldigt rädd. Inte skräckslagen, men rädd. Mina känslor har dragit sig tillbaka, kanske är jag mer stabil, kanske börjar jag bli känslorkall, jag vet inte. Det är ok. Jag väntar, försöker inte stressa på, håller i och emellanåt står jag ut. Det är ok.

Har fått remiss tillbaka till psykiatrin, där jag gått tidigare. Bad om att få träffa en annan läkare än den medicinkåta kvinna jag tidigare träffat. Jag vill inte äta mediciner, eller jo, det vill jag visst. Klart att jag vill ha en snabb fix som tar bort, dämpar och får mig att slappna av. Det jag inte vill ha är bomullen i huvudet, att hjärnan känns som en grå och seg massa och att allting känns avtrubbat. JAG känns avtrubbad. Det vill jag inte ha. Jag vill ha stöd och hjälp, inte piller. Jag vill bli lyssnad på och förstådd, inte svälja tabletter eller kapslar. 
På vårdcentralen säger läkaren att jag är på väg in i en depression men att de inte vill mixtra med mediciner som Venlafaxin osv. 
Jag är orolig för att läkaren jag kommer till inte ska förstå mig, inte lyssna och vara precis lika pillerkåt som den tidigare läkaren. Jag VILL inte äta Lamictal, Seroquel eller Concerta. Jag vill inte äta Venlafaxin eller Lyrica. Det måste finnas andra vägar. Det FINNS andra vägar. Jag behöver bara hjälp att gå dem och det kan ingen medicin i världen hjälpa mig med. Jag behöver en trygg och varm vägledande hand som kan guida mig medan jag provar nya vägar mot nya mål. Jag är öppen för en behovsmedicin för de stunder det är som värst. De stunder då jag inte riktigt förmår att resa mig upp alls. Absolut! Men det är inte samma sak som att knapra kemikalier varje dag. Det är inte samma sak som att vara fast i en medicinering utan tydlig plan på vad som ska göras. 
Jag verkligen hoppas att besöket hos läkaren ska gå bra, att hen ska förstå. 

Livet är så mycket. Ibland FÖR mycket. Men det är ändå givande så länge jag har blicken på rätt saker.