Obeslutsam, möjligen velig.

Läkaren jag träffade igår var en av de mer vettiga läkarna jag träffat under mina år med psykisk ohälsa. Bitvis hade hen en sund inställning till mediciner, och om jag inte var intresserad av mediciner – så ja – vad gjorde jag då där?

Jag är en medgörlig person, kalla mig av en medberoende sorten, även gentemot människor jag inte tidigare träffat eller inte har en relation till. Kanske speciellt dem. 
Jag lyssnade och tog in, försökte argumentera för min sak, och lämnade mottagningen med nya mediciner i väskan. 

Läkaren satte huvudet på spiken vid ett flertal tillfällen. Exempelvis fick jag nu, efter alla dessa år, GAD som officiell diagnos. Det förändrar inget då jag redan vetat att det är så det ligger till. Bipolär var jag däremot inte vid en första anblick. Depressionen är en förlängning av min ångestproblematik. Hen pratade om mitt inre motstånd, att det är min ångest som ligger till orsak. Hen pratade också om, att jag inte vet hur det känns att må bra. Att jag gått under så lång tid med mina problem att det blivit mitt normaltillstånd. Jag är van vid min depression och min ångest. Det berörde mig. Kanske är det någonting hen säger till alla sina patienter. Oavsett berörde det mig då det är så jag länge känt. 
Hen sade till  mig att om jag känt att jag har bomull runt huvudet, blivit likgiltig och känslomässigt avtrubbad, så är den medicin jag haft inte rätt för mig. Det ska inte kännas så. Aldrig tidigare har en läkare sagt så till mig, att min medicin som jag haft så länge, kanske helt enkelt inte var rätt för mig. Hen sade, att om jag äter rätt medicin, på rätt dosering, då mår jag bra. 

Cymbalta och Voxra var det som stod på menyn efter besöket igår. Fick några tabletter i handen. De ligger fortfarande kvar i väskan, men tankarna på dem snurrar runt i huvudet. På måndag ska jag byta från Venlafaxin till Cymbalta, ringa läkaren på torsdag och se om vi ska höja dosen och eventuellt sätta in Voxra. Sådan är planen. Obeslutsam är jag.

Att bli helt ångestfri tilltalar mig. Jag vet inte hur det skulle kännas att inte känna någon som helst ångest eller oro. Det har hänt några gånger under mitt liv och det är läskigt. Mest för att jag inte är van tror jag. Utan min ångest vet jag inte riktigt vem jag är. Dock är jag förbaskat sugen på att ta reda på det. Går jag medicinens väg innebär det dock ett meckande för att hitta rätt medicin och rätt dosering. Som läkaren sade: ”Du är en försökskaning”. Jag uppskattar den ärligheten från en läkares håll. 
Jag vet också att det finns en annan väg att gå, en väg som inte är lika enkel och inte lika snabb. Motion, kostomläggning, sömn, meditation, vägledning, uppstädande av omständigheter etc. En spännande men osäker väg. Medicinens väg är också osäker att gå men på ett annat sätt. Jag är kluven och en del av mig står i starten på medicinens väg, och en annan på den mer alternativa vägen. Mitt hjärta och min hjärna står kvar på den sammanlänkade väg jag just nu befinner mig på och försöker samla ihop delarna för att fatta ett beslut om vilken väg jag ska gå. 

Det som just nu är avgörande är min ork. Jag är trött. Så förbannat trött. Mitt hem är ett kaos för att jag inte orkar ta hand om det och motionen blir inte av för att jag inte orkar kontra motståndet och sköta kosten så att hungern inte fattar mina beslut åt mig. För att kunna tampas med mitt inre motstånd behöver jag ha ork. Jag har ingen ork. Nästan ingen alls. 
Kanske är det så, att jag behöver medicinerna för att lyfta mig så jag orkar ändra om mina rutiner och mina vanor. För att det vardagliga inte ska ta emot så otroligt mycket? Kanske är det just så som det var när jag inledningsvis började i terapi? Att jag behöver medicinerna för att ta mig ur den depression jag befinner mig i, för att orka arbeta med mig själv? Jag orkar inte hålla på med sjukskrivningar och Försäkringskassan längre. Orkar inte oroa mig över ekonomin som blir drabbad då jag är borta mycket från jobbet. Kanske behöver jag ett uppsving för att orka lägga om mitt liv så att jag tillslut kan bli helt medicinfri? Jag är obeslutsam.

Annonser

Jag och GAD – fast inte Eric

GAD – generaliserat ångestsyndrom, innebär att personen som är drabbad har en ständig känsla av oro och ängslan i kroppen. Det handlar inte om fobi eller några särskilt utpräglade situationer som ger ångest, utan det är ständigt närvarande, mer eller mindre.

För några år sedan fick jag den diagnosen och ja, det stämmer mycket väl in på mig. Kanske har jag i mina tidigare inlägg skrivit på ett sätt som fått er läsare att tro att jag åsidokastar alla mina diagnoser och istället tar till mig HSP:n som följeslagare. Till viss del är det sant, till viss del är det inte sant.
Att vara högkänslig är inte en diagnos utan en personlighetstyp, sådan man är. En diagnos är något man har. Jag har GAD, jag är HSP (StarkSkör). Jag tror att min högkänslighet har bidragit till att min GAD har utvecklats. Samma sak med mina depressioner och min panikångest. Den sociala fobin tror jag däremot har haft mer med ett behov jag haft av att dra mig undan och samla energi som en del av min StarkSkörhet. Jag har bara inte förstått det tidigare.

Min GAD är envis. Den finns ständigt där, i bröstet, som en tyngd eller en kramp eller ibland som smärta. Ibland sprider den sig stor, upp mot halsen och bakhuvudet och ut i axlarna. Den känslan har funnits i mig så långt jag kan minnas tillbaka. Oron. Ängsligheten.
När jag var liten var jag orolig och rädd för att göra fel. Vågade inte bestämma eller välja vad jag ville ha för mellis hemma hos kompisar utan sa alltid att jag ville ha samma som dem, även om det inte var så. Det där har hängt kvar även i vuxen ålder. Svårigheten att fatta egna beslut.
Ängslan och oro inför nya saker, till exempel resor. Resfeber deluxe! Jag i ett nötskal. Sätt detta i kombination med en rastlöshet och en längtan att komma bort och ni förstår den ständiga förvirringen. Gas och broms samtidigt.
Alla små vardagsmoment skapar inom mig ett motstånd. Gå ut med soporna, ta en dusch, borsta tänderna, fixa mat, handla, åka till tippen med skräp och det värsta av allt: telefonsamtal. Detta och mer därtill gör att den oro som finns i mig stegrar och ibland till ångest. För så är GAD, ständigt närvarande och mer eller mindre stark. Ibland så stark att jag får ångestattacker och en stark känsla av inre panik. Därför är framförhållning en av mina goda vänner. Plötsliga saker som händer, som att bilen går sönder och det måste åtgärdas, väcker en så stark ångest i mig att jag helst vill krypa under täcket och aldrig mer komma fram. Det gör jag såklart inte, jag hanterar det ändå. Men det kostar.
Utåt sett är detta inget som syns. Jag har lärt mig hantera detta inuti. Människor har sagt till mig att jag är så lugn och ger ett stabilt uttryck och ja, det är klart, efter 33 år av träning så ger det tillslut resultat.

Det är ett ständigt nötande och det tar mycket energi. Nötandet gör mig frustrerad. Som ikväll, jag ska träffa en god vän. Vi ska äta middag. Jag har oroat mig för detta sedan det bokades in. Det som är skönt är att jag idag har en bra dag och kommer kunna genomföra det. Ibland ställer jag in saker på grund av att ångesten och oron är så stark, jag har inte tillräckligt med energi för att pressa mig. Efter det kommer skuldbeläggandet och skammen. Men ikväll kommer jag kunna ta igenom det, kanske rent av kunna hålla fokus och vara tillfreds. Saker som oroar mig kring en sådan aktivitet som dagens är hur jag ska ta mig in till stan – ska jag åka kommunalt och vad innebär det eller ska jag ta bilen och vad innebär det, ett vägande fram och tillbaka -, vad jag ska ha på mig – här kommer vi till det här med att välja – , behöver jag duscha, var ska vi äta, kommer det vara mycket folk där – vad gör vi om det är fullt och kommer trängseln innebära att jag måste trängas med människor och bli starkt kroppsmedveten-, etc etc… I det stora momentet ”träffa kompis och äta middag på stan” finns det således en mängd små moment som i sin tur innebär andra moment och de alla oroar jag mig inför. Att träffa en kompis och äta middag på stan är alltså för mig ett helt projekt, analyserat in i minsta detalj. Nu är det otroligt mycket bättre än det har varit. Oron är inte alls lika stark och momenten inte lika många. Jag har dessutom strategier för hur jag ska minska ältandet och hindra katastroftankar från att få fäste. Så det kräver inte lika mycket energi längre men är fortfarande tungt. Att sedan sitta där, på en restaurang, och försöka hålla fokus på vårt samtal bland en massa andra människor är svårt. Eftersom jag är högkänslig och känner av alla runtomkring måste jag vara vaksam att jag inte faller in i deras sinnesstämningar. Jag måste också aktivt sortera ljud för att kunna lyssna ordentligt och uttrycka mig ordentligt i det samtal jag för. Nu är jag sjukskriven från mitt jobb vilket gör att jag kan slappna av mer, jag vet att jag kan lägga stort engagemang ikväll för imorgon kan jag vila. Det är värre att försöka balansera GAD, HSP och jobb. Det är antagligen därför det är så många högkänsliga som inte kan jobba heltid eller jobba alls.

Ibland tycker jag synd om mig själv och det är för att jag blir så trött av allt detta. Min hjärna vilar aldrig, mina känslor vilar aldrig. Jag är alltid redo, alltid uppkopplad. Det är tärande och ibland gör det mig frustrerad och arg. Varför måste jag ha det så här?
Oftast är jag dock tacksam över min psykiska ohälsa, att jag gått igenom och går igenom det jag har gjort och gör. Det har format mig till en uppärksam, medveten, omtänksam, inkännande människa. Jag har erfarenheter som jag kan använda i mitt yrke, jag kan förstå andra med liknande problematik och jag har blivit tvungen att lära känna mig själv på ett djupt plan.
Jag börjar förstå vem jag är och för varje dag som går kommer jag ett steg närmare att hitta mig själv.