Terapi – er

Under min tioåriga resa som psykiskt ofrisk har jag gått i terapi fyra gånger och är inne på min femte. Misströsta ej, jag är glad över det.
Första terapin var av psykodynamisk karaktär. Eftersom jag inte var något extremfall tyckte psykologen som utvärderade mig – under tre träffar- att jag skulle höra av mig till Stokholms Universitets psykoterapimottagning. Hon ansåg att jag skulle gå i Kognitiv beteendeterapi. Jag besökte deras hemsida och skaffade mig en annan uppfattning. Det här med Psykodynamisk terapi verkade intressant. Efter en lång stunds övertalning och såtillika pepp ringde jag och hamnade efter det samtalet i deras kö. Köande tog några månader och sedan var jag där. Ett och ett halvt år band jag upp mig att gå. Första gången i terapi. Det blev en intressant resa som lyfte många frågor och besvarade en del. Jag lärde mig mycket om mig själv. Genom att sätta ord på mina känslor och mitt beteende flöt saker upp till ytan och jag kunde se dem ur ett helt annat perspektiv än tidigare. Det tog mig sex månader att öppna mig för min terapeut. Allt satt ordentligt fast och jag var hård som sten. Det var i denna veva jag lärde mig att gråta.

Andra vändan i terapi skedde också på Stockholms Universitet. Denna gång för panikångest. Eller, främst för panikångest. När vi gjorde ett slags kartläggning över vad som var fel på mig var hela whiteboarden full av bokstäver. Agorafobi, paniksyndrom, social fobi, depression, ångest osv osv. Det var panikångesten vi skulle fokusera på. Denna gång blev det Kognitiv beteendeterapi och jag fick en fantastisk hjälp. Jag lärde mig  massor om min ångest, hur den fungerade och vilka mönster den följde. Jag fick lära mig om vad som sker i kroppen rent fysiskt vid panikångestattacker, mina rädslor och farhågor och jag fick verktyg och strategier för att hantera dessa.

Min tredje period i terapi fick jag via den öppna psykmottagningen i kommunen jag bodde. Social fobi låg i siktet. Det blev inte lika kraftfullt den här gången, kanske för att jag redan gjort ett delvis intensivt arbete med mig själv. Eller för att jag inte fick lika god kontakt med terapeuten. Det hjälpte mig dock. Fjärde gången gick jag på en mottagning i en annan kommun då jag flyttat. Där blev det ett mishmash av lite allting. I papprena stod att GAD – generaliserat ångestsyndrom – var det övergripande behandlingsområdet. Det gav en del men kändes både oseriöst och inte särdeles supernödvändigt. Fick dock en del bra verktyg att jobba vidare med. Det fick jag alla fyra gångerna.

2015, i maj närmare bestämt, började jag gå i Energiterapi. Det var också då jag började förstå att jag är högkänslig, eller rättare sagt Stark-Skör. Var knäckt och trasig efter ett extremt jobbigt uppbrott med min dåvarande partner. I början var jag något skeptisk och avvaktande men likväl väldigt öppen för vad det skulle kunna ge.

All min kärlek!

Annonser

”Du behöver hjälp”

Jag minns så väl när jag på riktigt förstod att något var fel på mig, att jag inte mådde bra. Det var i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina storebröder. Paniken hade gripit tag i varenda cell i min kropp, jag höll mig om halsen för jag inte kunde andas, rädslan rann över min varma hud och som jag skakade. Tårarna forsade i tysthet. Jag ville inte att min bror skulle höra. Smärtan. Förvirringen. Hjärtklappningen.
Jag förstod inte alls vad det var som hände. Medan tankarna rusade i huvudet som aldrig förr var jag övertygad om att jag skulle dö. Jag hade varit med om detta några gånger tidigare, men just detta tillfälle har satt sig på minnet. För det var den här gången som fick mig att söka hjälp.
Där stod jag, i ett badrum i en lägenhet på tre rum och kök som jag för tillfället delade med en av mina bröder, i full panikångest och var övertygad om att jag skulle dö. Det som hände då var nästintill ironiskt. För att försöka få stopp på alla tankar som snurrade och stack i hjärnan slog jag mig i huvudet, jag försökte hålla i huvudet och rent fysiskt stoppa hjärnans hastighet. Självfallet var detta inget fungerande koncept och jag sjönk ner på toalettstolen.
Av någon anledning fastnade min blick på badkaret. Jag såg hur det var till hälften fyllt med vatten. I vattnet låg jag. Handlederna och andra diverse ställen på min kropp var uppskurna och blodet blev på något sätt en vacker kontrast till det vita badkaret. Då, precis i den stunden, stannade hjärnan. Den tömdes på tankar och allt blev stilla. Smärtan försvann, hjärtat slutade rusa och jag kunde andas lättare.
Förvånad kände jag efter. Ville jag dö? Nej, verkligen inte. Men jag orkade inte leva.

Tanken på självmord fick allt att stanna upp som om någon hade tryckt på en knapp. Det var en av de skönaste känslorna jag upplevt. Det som återkom som ett brev på posten, var rädslan. Jag ställde mig upp och tittade in i spegeln. Länge stod jag så och betraktade mig själv. Rädd för att ha kommit till en punkt i mitt liv då jag ville ta livet av mig. Men känslan i min kropp sa ju att jag inte ville det, jag orkade bara inte leva längre. Dö ville jag ju inte.
Jag såg på min spegelbild och jag minns att jag viskade till mig själv: ”Du behöver hjälp.”

Efter detta tog jag kontakt med min husläkare på vårdcentralen. Hon ville ge mig mediciner. Jag ville inga mediciner ha. Jag hade hört så många skräckhistorier om antideppressiva mediciner. De skrämde mig. Min läkare skickade remiss till psykmottagningen i kommunen jag då bodde i. Läkaren ville att jag skulle ta Atarax. Fyra gånger om dagen skulle jag ta dem. För att mildra min oro. Det gjorde jag. Sedan gick jag på ett slags kartläggning på psyk och blev diagnostiserad som deprimerad och ångestfylld. Där och då blev jag en av alla dem som vårdas för psykisk ohälsa. Detta var runt 2003-2004 ungefär. Efter ett tag började jag med antidepressiva mediciner och när jag fick diagnosen generaliserat ångestsyndrom började jag med den medicin som jag äter idag, Venlafaxin. Venlafaxin i kombination med Lyrica blev sedan mina ständiga följeslagare.

All min kärlek!