Utan identitet

398HVem är hon utan honom? Utan bekräftelsen och de vackra orden? Utan någon att lägga skulden på likväl som allt fokus? Vem är hon då hon står ensam?

Vi krokade i varandra. Som vilsna pussel utan logik. Vi var bitarna som inte passade med någon annan bit varpå vi istället försökte, nästintill panikartat, gnida våra kanter mot varandra i hopp om att våra bitar tillslut skulle passa i varandras pussel.

Nu behöver inte längre bitarna passa med varandra. Vi har frivilligt, om än motsträvigt, tagit loss krokarna och delat på våra bitar. Både den ena och den andra försöker istället hitta de sista bitarna på sitt eget pussel. Pusslet är inte längre gemensamt.

Att lägga fokus på sig själv efter många många år av fokus på andra, är inte lätt. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Ibland trillar jag dit, och likväl som han tar sina återfall så tar jag mina, på mitt sätt. Vi krockar, och har krockat så många gånger. Efter varje kollision blir det en liten buckla. Stundtals går det att räta ut bucklan som blir, andra gånger blir bucklan större för att sedan stanna där. Det är buckligt nu.

Jag är ensam. Själv. Allena. Solokvist. Det är bara jag. Ingen annan. Tiden är bara min och jag vet inte vad jag ska göra med den. Hur gör man egentligen för att älska sig själv?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s