Lakansväv och polyester

Jag fann mig själv liggande där. Bland lakansväv och polyester värkte min nacke vilket inte på något sätt bekom mig då. ”En smärta i mängden” tänkte jag och knep ihop mina ögon i hopp om att för ett tag faktiskt lyckas försvinna. 

Sängen var under dessa dagar min bästa vän. Vi var tätt sammansvetsade och i den mörka lägenheten gav den mig en trygghet jag inte fann någon annanstans än just där. I min bädd. 

Nya upptäckter gjordes. Till exempel var jag för första gången rädd för att andas och försökte därför andas så lite som möjligt. Det brukar vara annorlunda. Andningen brukar vara min räddare i nöden. Nu var den lika med döden. 
Varje andetag likadant. Medan luften strömmade in steg min ångest till oanade höjder och smärtan som följde med den var den enda i sitt slag. Ångesten fanns i hela kroppen, i varenda cell av mig. ”Kul med något nytt!” tänkte jag inte. 

Jag ville att han skulle komma och rädda mig. Handla åt mig, se till att jag åt. Funderade över varför han inte såg att jag behövde hjälp. I nästa stund funderade jag över varför jag inte kan be honom. Varför kan jag inte be om hjälp? Ännu en obesvarade fråga. 
När jag mår dåligt tar jag itu med det själv. När det är som värst kan jag av panik be om hjälp. I panik kan jag gråta framför andra. I panik kan jag skrika att jag önskar att någon räddar mig. Annars ligger jag där, bland lakansväv och polyester och kniper ihop ögonen och önskar att jag kunde försvinna. Bara för ett tag. 

Det blev Atarax i mängder. Hjälper föga. Ville bara sova, för i sömn känner jag inte. I sömn kan jag andas utan ångestpåslag och smärta. Drömmarna som kommer kan jag ta. Det är verkligheten jag inte står ut med. 

Jag bad aldrig om hjälp. Lägenheten och jag var det enda som fanns i min värld för ett par tre dagar. Hungern fanns men var hanterbar. Att lämna lägenheten var värre än att låta bli att äta. 
Jag sov. Så mycket jag kunde sov jag. Jag slog. Varje vaken stund slog jag på mig själv inifrån och ut. Den här gången vann ångesten. Den här gången orkade jag inte stå emot, jag orkade inte kämpa. När jag är trött orkar jag inte hantera mig själv. Jag släpper taget och låter ångesten och depressionen sätta sina klor i mig. Jag dras sakta nedåt i isande, smärtsamma spiraler samtidigt som jag håller andan allt vad jag kan för att det inte ska göra ont. Han försökte muntra upp. Jag var inte mottaglig. Jag är inte mottaglig. Inte när jag mår sådär. Inte när det till största del handlar om att hålla andan och röra sig så lite som möjligt. 
När mörkret tar över finns inget andrum. När andrummet är borta finns inget ljus. Finns inget ljus så är det enda som återstår mörker. När allt är mörkt finns inget hopp. När hoppet tar slut finns ingen glädje. När glädjen inte finns kvarstår bara lakansväv och polyester.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s