12:12

12:12

Länge sedan jag skrev. Ord, stavelser och meningar har snurrat runt i huvudet. Det har funnits saker att skriva om, men fingrarna har inte riktigt orkat. 

Trådarna som finns att dra i är svåra att välja mellan, men de finns där. Hängandes, suktandes. De vill att jag ska slita tag i dem och formulera, formulera, formulera. Jag förmår mig inte och trådarna blir hängandes. 

Sista veckan på halvtid nu, sedan återgår jag till att arbeta 80%. Kommer byta typ av tjänst vilket jag tror är bra, även om det gör mig sorgsen. Jag älskar de klasser jag undervisar nu, verkligen älskar. Det kommer vara svårt att släppa taget om dem. Lärorikt då att släppa taget är en av de saker jag behöver öva mig på, men likväl sorgligt. 
Jag tror det kommer bli bra för mig och jag kommer få stor nytta av min högkänslighet. Det ska bli spännande. En utmaning. 

Utmaningar innebär också ofta rädsla. Mitt liv är just nu fyllt av utmaningar vilket innebär att jag ibland är väldigt rädd. Inte skräckslagen, men rädd. Mina känslor har dragit sig tillbaka, kanske är jag mer stabil, kanske börjar jag bli känslorkall, jag vet inte. Det är ok. Jag väntar, försöker inte stressa på, håller i och emellanåt står jag ut. Det är ok.

Har fått remiss tillbaka till psykiatrin, där jag gått tidigare. Bad om att få träffa en annan läkare än den medicinkåta kvinna jag tidigare träffat. Jag vill inte äta mediciner, eller jo, det vill jag visst. Klart att jag vill ha en snabb fix som tar bort, dämpar och får mig att slappna av. Det jag inte vill ha är bomullen i huvudet, att hjärnan känns som en grå och seg massa och att allting känns avtrubbat. JAG känns avtrubbad. Det vill jag inte ha. Jag vill ha stöd och hjälp, inte piller. Jag vill bli lyssnad på och förstådd, inte svälja tabletter eller kapslar. 
På vårdcentralen säger läkaren att jag är på väg in i en depression men att de inte vill mixtra med mediciner som Venlafaxin osv. 
Jag är orolig för att läkaren jag kommer till inte ska förstå mig, inte lyssna och vara precis lika pillerkåt som den tidigare läkaren. Jag VILL inte äta Lamictal, Seroquel eller Concerta. Jag vill inte äta Venlafaxin eller Lyrica. Det måste finnas andra vägar. Det FINNS andra vägar. Jag behöver bara hjälp att gå dem och det kan ingen medicin i världen hjälpa mig med. Jag behöver en trygg och varm vägledande hand som kan guida mig medan jag provar nya vägar mot nya mål. Jag är öppen för en behovsmedicin för de stunder det är som värst. De stunder då jag inte riktigt förmår att resa mig upp alls. Absolut! Men det är inte samma sak som att knapra kemikalier varje dag. Det är inte samma sak som att vara fast i en medicinering utan tydlig plan på vad som ska göras. 
Jag verkligen hoppas att besöket hos läkaren ska gå bra, att hen ska förstå. 

Livet är så mycket. Ibland FÖR mycket. Men det är ändå givande så länge jag har blicken på rätt saker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s