Att vara fri – att vara jag

För tillfället sjukskriven 50%. Innan idag har jag varit hemma i två veckor. Det har gett mig tid att känna, och att tänka. 
Jag har funderat mycket på begreppet frihet och vad det innebär för mig. Mest för att jag känt mig så ofri. Ofri att faktiskt vara hemma och bara vila, ofri att släppa allt som har med jobbet att göra, ofri att känna oro över struktur i min vardag och mitt arbete. Ofri, i att vara jag. 
För jag är jag, vare sig jag vill eller inte. Vare sig andra vill det eller inte, så är jag jag.

Jag känner vad jag har för behov, vad jag vill och skulle må bra av. Tänk, om jag bara kunde göra det. Tänk, om jag kunde vara fri att göra det jag behöver, det jag vill och det jag skulle må bra av. 
Det fungerar inte så. 

Jag mår inte bra just nu. Jag är trött. Otroligt trött. Trött på ett sätt som jag inte varit trött på tidigare. Jag är inte deprimerad och inte heller har jag särdeles mycket ångest. Jag är trött. Och stressad. 
Jag var hemma en vecka på eget bevåg. Därefter var jag hemma på en läkares bevåg. Nu arbetar jag 50% efter samma läkares bevåg. Just nu är det allt jag vet. 
Den trötthet jag känt har trängts med samvetskval, oro, skam och skuld. Känslor av värdelöshet har kommit över mig och stora tankar kring huruvida jag kan arbeta som lärare eller ej har gnagt nästan dygnet runt. Till detta kommer min ansvarskänsla gentemot elever. Hur har det gått för dem när jag varit borta? Vad måste jag tänka på när jag kommer tillbaka? Kommer jag komma tillbaka?
Så många känslor att brottas med och så mycket tankar! Samtidigt denna trötthet. 

Allt jag känt och allt jag tänkt har fängslat mig och hållit mig fången. Jag har begränsat mig själv till en liten skit som inte klarar av mitt arbete, som inte står pall. Trots att jag vet att det antagligen är jag själv som dömer mig mest, så känns det som att hela samhället dömer mig. För det finns en standard. Det finns en norm. Därute i omvärlden ligger det åsikter och pyr, åsikter om hur jag ska vara som människa, som kvinna, som medborgare. Jobba heltid! Bilda familj! Var snygg! Träna! Ät rätt! Gör rätt! Välj rätt! Sköt ditt jobb! Bryt inte ihop! Ryck upp dig! Bete dig! Var NORMAL!
Om jag inte är det då? En sån däringa normal. Vad är jag då?

Jag är en barnlös, högskoleutbildad kvinna som snart fyller 34. I min ryggsäck ligger psykisk ohälsa, högkänslighet, gränslös omtanke och en släng destruktivitet. Men där ligger också kreativitet, innovation, ambition, driv och en drös andra grymma egenskaper. 
Det är som att allt det bra hos mig inte räknas. För jag, orkar inte jobba heltid, orkar just nu inte träna eller umgås socialt. Jag, orkar inte leva upp till normalitetens uppmaningar. Och, orkar man inte det, så straffas man för det. Jobbar man mindre så tjänar man mindre. Tjänar man mindre ökar begränsningarna i livet. Är du sjukskriven ska det skickas in papper och hållas koll och motiveras och analyseras och ens öde är överlämnat i händerna på heltidsarbetande, normföljande handläggare som bestämmer om vad som är rimligt för mig och inte. 
Jag känner mig tvungen att arbeta heltid för att kunna nå mina drömmar om ett hus på landet, för att kunna bo på ett sätt som är optimalt för mitt mående. Mitt mående gör att jag inte kan jobba heltid. Jag skulle behöva vila, mycket, och göra sådant som får mig att må bra och sådant som främjar min återhämtning. Istället måste jag först brottas med skam, skuld, oro, stress etc, vilket gör mig mer trött. VEM kom på det här systemet? Till dig vill jag säga ”Bra jobbat” på ett ytterst ironiskt, nästintill sarkastiskt sätt, samtidigt som jag långsamt slår ihop mina handflator i en dömande applåd. 

Skulle jag få känna mig fri, fri att vara sjuk och fri att vara jag. Skulle hänsyn tas till mina behov så skulle min insats i samhället vara nästintill perfekt. För jag, när jag är i mitt esse, är en jäkla tillgång! Men jag tillåts inte vara i mitt esse. Av samhället, av arbetet, av normer och av myndigheter. I en tid då jag behöver fokusera på att vara jag och på att utveckla och läka det jaget, begränsas jag av olika system och olika normer i de olika systemen. Det gör att jag känner mig så ordentligt fängslad. Jag måste få orken tillbaka, det finns inga alternativ, för jag måste passa in. Det är ofrihet för mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s