Kan någon styra min bil?

Mitt liv känns som ett slags förgrening och jag har svårt att bestämma mig åt vilket håll jag ska gå. Emellanåt känns tillvaron som en gigantisk rondell, med mig körandes varv efter varv, oförmögen att blinka ut åt något håll och köra vidare. Det snurrar och jag blir yr.
Jag tycker om att ha en sysselsättning, ett jobb. Jag tycker om att ha någonstans att gå på morgonen och att ha åtaganden. Nu känns det övermäktigt. Det mesta känns övermäktigt.
Mitt hem befinner sig i något slags stökighetsinferno. Både jag och katterna leker hinderbana och även om det ibland är spännande är det mestadels jobbigt. Soppåsen står innanför dörren, redo att kastas och disken vilar stillsamt i diskhon. Som den människa av detaljer jag är ser jag självfallet allt detta och tro mig, det gnager. Men när jag tar ett andetag för att göra en ansats till insats tar luften plötsligt slut, jag blir trött och sedan TRÖTT. Ångesten stiger i kroppen och medan jag lägger mig för att vila en stund faller skulden och skammen över mig som ett täcke som inte värmer. Där ligger jag sedan och blir mer och mer medveten om alla mina tillkortakommanden. Jag skäms.

Jag skäms för att jag har studerat under många år för att få mig ett jobb som jag tycker om, för det gör jag. Jag älskar mitt jobb som lärare. Att möta alla underbara ungdomar och mina fina kollegor, se utveckling och få ta del av upp- och nedgångar. Att vara delaktig i mina elevers process mot ökad kunskap, möta deras nyfikenhet och få finnas där. Det är underbart. Så ligger jag där i min säng med skuldens och skammens täcke över mig. Känner att jag sviker dem, att jag inte är kapabel att stå vid deras sida. Funderar över hur jag ska få ihop allt. Hur ska jag orka vara den lärare jag vill vara samtidigt som jag inte orkar med min vardag? Känsla och förnuft löper sida vid sida och jag vet inte vem som vinner, än drar den ena ifrån, än den andra. Jag fortsätter snurra runt i min rondell.

Efter tre dagar kommer tröttheten. De två sista dagarna på arbetet går jag på sparlåga. Under helgen sover jag. Jag orkar köra bil ca 30 minuter innan tröttheten kommer. Jag orkar inte umgås med någon, hur mycket jag än vill och att prata i telefonen som är en av mina absolut värsta aktiviteter orkar jag inte tvinga mig till. Saker som behöver göras skjuts upp eller hoppas över. Ibland båda delarna. Böcker kan inte läsas, filmer kan inte ses. Jag kan/orkar inte koncentrera mig. Promenader och upplevelser i naturen, som jag för en gångs skull VILL ägna mig åt, orkar jag inte med. Orkar inte tänka på bra kosthållning och i ärlighetens namn, ibland struntar jag i att borsta tänderna på kvällen för att jag inte orkar. Jag förstår att jag är trött och att jag behöver vila. Men vilan i sig är ett stressmoment.

Jag är förkastligt kass på att slappna av. Att vara ledig kan ge mig hjärtklappning. När jag jobbar och är uppe i varv fungerar det inte alls. Ska jag vila eller slappna av då blir jag bara frustrerad och sedan irriterad. Det resulterar oftast i att jag hänger i soffan med en serie som distraktion. 
Den här veckan har jag varit hemma. Helgen som var sov jag mig i stort sett igenom, bortsett från när jag bråkade på min karl. Ljud! Har svårt att hantera det vanligtvis men nu är det som bombnedslag i mitt huvud och jag hugger. Snabbt och effektivt som en orm. Jag hatar ormar. 
Sover antigen för mycket eller för lite. Tvärslocknar eller kan inte varva ner. På eller av. Gas och broms i botten samtidigt. 

Jag vill känna lugn. Göra saker och sköt åtaganden utan stress, i min egen takt. Jag vill meditera, öva på att slappna av, lära känna mig själv och ta hand om min kropp. Ta hand om HELA mig. Jag vill ta långa promenader i naturen, läsa böcker och orka med min familj, mina vänner och mig själv. Jag vill ha ork att ta hand om alla känslor som väller upp inom mig. Jag vill ha balans. 
Det behöver inte vara perfekt. Jag vill bara känna att det flyter. Att jag har balans nog att surfa på livets vågor. Visst kommer jag plumsa i det blå emellanåt, det räknar jag med och konstigt nog så VILL jag det. Men jag vill ha kraften att skratta åt det hela, resa mig ur det blöta blå och återfinna balansen på en ny våg. 

Livet låser in mig. Jag känner mig begränsad av ekonomi och möjligheter. Det optimala för mig vore att bo i på landet, så mina djur kan gå ute och så även jag. Ha en trädgård att påta i, kunna sitta och meditera utomhus, ta promenader i ensamhet utan asfalt och kunna andas. Ha en fristad. Men ekonomin tillåter det inte och för att ha en ekonomi som tillåter det, måste jag ha ett jobb och för att kunna ha ett fungerande jobb måste jag vara fungerande. Jag måste orka. Inte snurra runt i en rondell och ha en soppåse som står innanför dörren i tid och otid. 

Ovisshet präglar mig och jag vet inte hur jag ska sluta snurra runt. Känner mig oförmögen att styra mitt eget fordon och vet inte hur jag ska få ork till att ta tillbaka kontrollen. Jag känner mig tvungen att arbeta heltid för att få ihop mitt liv och när jag inte kan det, så känns det onekligen lite hopplöst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s