Innan terapi

Alldeles snart ska jag fara iväg och träffa min terapeut som jag inte träffat på hela sommaren. Försöker sortera tankarna. Komma på vad jag ska säga. Trots att jag vet att jag ej kommer bli bedömd så sitter prestationen så starkt i mig. Jag vill bli förstådd, ge klara besked och hitta ett lämpligt sätt att förklara mina känslor på. Jag vill, som alltid, vara förberedd. 

På torsdag börjar jag arbeta igen. Det skrämmer mig. 
Jag är orolig för att inte orka, inte klara av mina arbetsuppgifter och rädd för att ta på mig för mycket. Egentligen tycker jag om att arbeta, tycker om att ha något att göra och uppskattar att känna mig nyttig. Just nu brottas den vetskapen med känslan av att inte orka. 
Ser ut över mitt vardagsrum/sovrum. Det ligger saker på golvet och överallt. Dammsugningen lyser med sin frånvaro och det syns lång väg att katterna haft både mysigt och roligt i sängen. Om jag inte ens orkar med eller klarar av att hantera mitt hem och hålla det i schack, hur ska jag klara av att arbeta 80% som lärare på högstadiet? 
Jag har gjort det förr. Klarat av det. På bekostnad av min hälsa och mitt liv. 
Är jag redo för att arbeta? Nej är mitt direkta svar, även om jag vet att det kommer kännas ok när jag väl är igång. Det skrämmer mig. Jobbet. Allt småprat, allt överenskommande och nya kollegor, nya elever och nya föräldrar. Mask på – mask av. Håll ihop! Kämpa på! Bit ihop! 
Livet då? 

Ja, livet. 
Tro inte att jag vet exakt vad jag borde göra, hur jag borde tänka etc etc,för det gör jag. Men jag gör inte det jag borde, tänker inte det jag borde och känner definitivt inte det jag VILL känna. Det är något i vägen. Motståndet till det mesta är starkare och större än förr och jag vet inte hur jag hanterar det på bästa sätt om än alls. Livet.

Jag vet inte vad som kommer hända under terapin idag, det vet jag aldrig. Jag har varit iväg på så många underbara, spännande och insiktsfulla resor i energiterapin. Det har hjälpt mig att bli den jag idag är, vilket är en starkare och friskare människa som är betydligt mindre medicinerad idag än för bara ett år sedan. Jag är stolt över hur långt jag kommit men just nu är rädslan så stark och ångesten så kraftig att jag inte orkar med att hålla ryggen rak och huvudet högt. Istället är jag för tillfället skör och lättsänkt, lite lätt förbannad och fylld med inte allt för vackra tankar om mig själv. Jag är arg för att jag inte förmår mig själv att göra det jag borde och för att jag inte orkar med det jag vill. Jag hoppas jag kan få lite rätsida på det hela under de kommande timmarna. 
Kommer skriva senare om hur det gick, vad som hände och hur det kändes. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s