Medicinkåt

Hela vägen till mottagningen uttalade jag mitt nya mantra ”Jag älskar mig själv för den jag är, jag duger precis som jag är” tyst för mig själv. Varje gång jag ser mig själv i spegeln säger jag det. Vissa dagar tror jag nästan på det, andra dagar, som idag, ger orden mig en känsla av komik blandat med lögn.
Där gick jag och försökte intala mig själv att jag visst är toppen exakt som jag är, samtidigt som jag tog omvägar för att undvika människor och drog mig själv i tröjan som för att dölja min kropp. En kort promenad i ironins tecken.

Hon frågade mig hur det har gått. Som jag avskyr den frågan!
Medicinerna kom snabbt på tal.

– Sist vi pratade med varandra var vi överens om att du skulle stanna på 150mg och nu har du ändå sänkt lite till?

– Ja. Jag äter 75mg+37,5mg.

– Ja okej…

Hon antecknade slarvigt i sitt kollegieblock bestående av rutiga papper. Jag funderade över om läkare skriver slarvgt för att det ska gå fort eller för att patienten inte ska kunna se vad det står.
Hennes huvud låg lite på sned, sådär som det gör när hon inte uppskattar något jag gör eller hur jag tänker.
Vi pratade om hösten, om mitt jobb och om hur resten av sommaren kommer bli.

– Hur går det med promenaderna?

– Det är mer än förut men sker inte dagligen.

Hennes huvud på sned. Jag kunde känna besvikelsen mot min hud. Hennes hand började återigen anteckna.

– Mitt problem är att jag inte kommer ut. Att jag har svårt att ta mig ut ur lägenheten.

– Det är bra. Att du är medveten om vad som är svårt.

– Ja, det är jag väldigt medveten om. Och jag vet vad jag bör och måste göra, men problemet är att jag inte kan göra det.

Hennes huvud på sned.

– Du måste göra det.

– Jag vet men det är lättare med jobbet. Jobbet är jag tvungen att gå till. Annars drabbas jag ekonomiskt plus att andra blir lidande av att jag inte är på plats. Men om jag skiter i att ta en promenad är det bara jag som drabbas. 

– Du måste jobba för att få pengar men du måste träna för att må bra. Du måste göra det till ett tvång.

Hennes huvud på sned åt andra hållet.

– Problemet är att jag inte kommer ut. Dels för att det är otroligt tråkigt och dels för att därute finns det människor. Det tar emot att möta folk.

– Då vet du vet och det är bra att du är medveten.

– Mmm…

I luften kunde jag känna vad hon tänkte. För mig själv tänkte jag att jag inte tänker ta på mig hennes skit. Jag tänker inte påverkas av hennes tankar.
Hon började skriva ett sjukintyg. Efter en stund släppte hon tangenterna och tittade på mig över glasögonen. I ett tappert försök talade hon om för mig att jag inte bör dra ner på medicinerna mer. När jag börjar jobba i höst kommer det bli tufft och hon menade på att jag behöver det skyddet och det stöd som medicinerna ger. Den här gången var jag inte så tuff och så tillika inte så motsträvig, för jag kan förstå vad hon menar. Det kommer bli tungt och krävande att börja jobba igen. Besviket lyfte hon också för mig det faktumet att jag inte hade börjat motionera som hon ville att jag skulle göra, trots att jag vid vårt sista möte hade allt planerat. Jag fnissade för mig själv och förklarade för henne att det är jag i ett nötskal. Jag vet exakt vad jag ska göra och hur men sedan gör jag det inte. I min ryggrad kunde jag känna hennes besvikelse som gränsade till irritation. Jag kunde känna hur den inte på något sätt längre var rak.

– Du gjorde en utredning tidigare?

– Ja, för ADHD.

– Vad visade den?

– Att jag har drag av ADHD men inte uppfyllde alla kriterier för att få en diagnos.

Hon återgick till sitt skrivande, skrev färdigt sjukintyget och förnyade recept. Därefter frågade hon om hon fick läsa utlåtandet från utredningen. Jag lät henne.
Under tiden hon läste skrattade jag till inombords och tänkte för mig själv att det som skedde inte kunde vara sant. Andra gången jag träffade henne drog hon slutsatsen att jag nog är Bipolär. Nu letar hon efter något annat. Varför är hon så fast besluten att det är något fel på mig? Kan det inte vara så att jag bara är jag och behöver lära känna mig själv?
Concerta, hade jag provat det? Nej.
Hon rabblade upp biverkningar och förklarade att det är narkotikaklassat och skrivs ut vid ADHD. I vissa fall skriver de ut Concerta till deprimerade också, för att de ska bli piggare. Hon tyckte inte jag skulle prova nu men ville jag det i framtiden skulle jag säga till. Hon ansåg, av att läsa lite i min utredning, att medicinen kunde passa mig då det enda kriteriet jag egentligen inte uppfyllde var att jag haft det svårt som barn.

Det som hände där och då var intressant.
Ett hopp tändes inom mig. Tänk om Concerta skulle vara svaret! Tänk om jag skulle hitta lugnet med en sådan medicin. Få ork, kunna sova och framför allt kunna slappna av! En del av mig ville ställa mig upp och brista ut i sång som befann jag mig i en musikal på bästa sändningstid. Jag satt stilla kvar i fåtöljen. STOPP! skrek en annan del av mig. Mediciner är ju det vi vill bort ifrån! Du måste lära dig att leva med dig själv och lära känna dig själv. INTE knapra tabletter och framför allt inte en medicin som är beroendeframkallande!

– Men du vill vara medicinfri.

– Ja, det är mitt mål. Jag vill vara jag och lära mig leva utifrån det.

– Det är bra. När du sedan vill avsluta din terapi du går i nu så har vi jättebra terapeuter här, men då måste du avsluta arbetet hos din nuvarande terapeut.

Jag förstod vad det var hon försökte säga, att energi- och hypnosterapin inte tycks fungera. Du skulle känt mig för över ett år sedan, tänkte jag.

Hon gav mig mina papper, önskade mig en trevlig sommar och sedan gick vi tillsammans tyst till ytterdörren och hon släppte ut mig. Utan Concerta men med en svag, dock välbekant, känsla av misslyckande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s