Styrning

Kvinnan börjar tala. Allt känns väldigt osamlat och lite förvirrat. Min hjärna fokuserar på att försöka hitta kärnan i det hon vill ha sagt. Förstå poängen och dra en slutsats.
Runt mig tisslas och tasslas det, någon gör något med sin mobil och en annan sitter med sin dator.
Kontrasten mellan förmiddagen och nu, eftermiddagen, är tydligt märkbar. Kommer på mig själv med att fundera över om detta beror på att han är man och hon är kvinna, eller helt enkelt på att de är två helt olika individer.
Jag känner hur det börjar röra på sig. Det är som att jag kan känna hur pulsen hos mina medmänniskor ökar, hur deras hjärtan stramas åt och blickarna sitter fastnaglade mot kvinnan som talar. Luften i rummet vi befinner oss i tycks bli tjockare. Människorna i rummet avger mycket kraftigare energier nu. Det är något som rör på sig.

I min egen kropp börjar det hända saker. Mitt hjärta stramas åt medan mina ögon låser fast kvinnan med blicken. Min puls har ökat.
Det står en annan kvinna jämte den talande kvinnan. Hon säger ingenting men jag ser i hennes blicka att hon försöker få grepp om sammanhanget.
Då kommer den, inom mig. Irritationen. Jag känner hur jag från topp till tå dras ihop i en otroligt långsam kramp, hur min hjärna plockar ut negativa ord ur mitt ordförråd och låter orden omvandlas till tankar. Krampen ökar en nivå. Som satt det i svaret av en lång ekvation stegras medmänniskornas irritation ytterligare och jag blir någonstans medveten om att jag är en bidragande faktor.
Någon säger något efter att ha räckt upp handen. Orden som hörs i rummet skramlar som en vaktmästares nyckelknippa och låser upp de lås som suttit på allas munnar. Suckar, grymtningar och korta, lågmälda kommentarer fyller det lilla luftrum som finns kvar mellan oss. Ljuden trängs med virvlande energier.

Den talande kvinnan märker av detta. Det syns så tydligt medan medmänniskor nickar instämmande i de kommentarer och åsikter som hörs. Hand efter hand lyfts, åsikter tar form och jag kommer på mig själv med att fundera över vars åsikterna kommer ifrån. De tunnor i vilka deltagarna samlat sin irritation och missnöjdsamhet har nu förlorat sina lock på grund av ett för högt tryck. ”Once you pop you can´t stop.” Jag känner hur alla energier rör sig runt i rummet som en seg smet och det känns tungt. Kvinnorna längst fram som håller i presentationen försöker bemöta missnöjet och irritationen som uppstår. Den ena med bestämdhet och markering grundat i en egen irritation, den andra med ödmjukhet och någon form av bedjan. I samma stund som hennes skal, hennes kropp, försöker vara ledande och förklarande, sådär som hon ska vara i sin yrkesroll, ser jag hur hon inuti faller ner på knä och knäpper sina händer. Hon ber om förståelse och hon är rädd för att inte bli omtyckt.
Då släpper min irritation. Jag ser henne.

Mina medmänniskor rycks med av de virvlande energierna som är på väg att bilda en orkan. De ser inte helheten. Jag förstår hur den bedjande kvinnan tänker och vad hon menar. Jag förstår syftet med det hon vill få fram, hon och kvinnan bredvid som bär på sin egen irritation.
Min hand sträcks upp och jag försöker förtydliga. Energierna bromsar upp något, människorna tittar på mig. Några förstår och några tänker säkerligen något mindre smickrande om mig. Det spelar ingen roll.
Kvinnorna i fram missförstår en av oss som lyssnar. Min hand åker upp igen. Jag försöker förklara det personen för mig just sagt, fast ur ett annat perspektiv. Personen nickar instämmande. Den bedjande kvinnan ser fundersam ut. En del av henne förstår och en annan förstår inte.

När vi skiljs åt känns luften något lättare. Kanske gjorde min insats inte så stor skillnad som jag vill tro att den gjorde, kanske gjorde den större skillnad än jag tror. Oavsett så lärde jag mig något om mig själv. Istället för att svälja allt och ryckas med kan jag försöka bemöta de energier som uppstår och utnyttja min sensitivitet till att försöka hjälpa till. Möjligen är det ett tungt lass att dra men denna gång kändes det inte så. När jag skiftade fokus mot en ökad förståelse och såg på det som att lägga ett pussel för att skapa lugn och ro, blev bördan inte så stor. Det handlar inte om att ta hand om, bära ansvar för eller försöka rensa och ta bort, utan att med små medel och högkänslighet försöka styra om de energier som är på väg åt fel håll.
Visst tröttade det ut mig men när jag nu ser tillbaka på det så känner jag bara glädje över den insikt jag fått. Jag har hittat ett konkret sätt på vilket jag kan se min högkänslighet som en resurs för att hjälpa till på ett sätt som gör att jag inte behöver gå in i stark affekt när det börjar virvla till. Istället kan jag känna av, lyssna och försöka styra om.
Jag kan bidra till något positivt och det känns fantastiskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s