Hamsterhjulet och att slänga skor i ansiktet på en själv

07:10, onsdag och för mig ett perfekt väder.
Solen och jag är inte bästa vänner, faktum är att vi har en komplicerad relation. Kanske kan vi kalla det för ett slags hatkärlek.
Nu vilar dock solen och så även jag.

Jag arbetar 50% nu och står kvar på samma medicinering som senast jag skrev. Tillvaron är en berg- och dalbana deluxe och stundtals tappar jag fotfästet och fladdrar runt lite i luften medan jag håller i mig för allt som krävs med mina små händer. Taget tappar jag inte.
Det är skönt att vara tillbaka på jobbet även om det har vänt mina dagar lite upp och ner. Det är väl så livet fungerar lite, att när vi vant oss vid en vardag och kommit in i något slags lunkande, så har livet en tendens att vända på allt och kasta omkull oss lite. Som att vi aldrig får stagnera, aldrig stänga av vårt medvetande och aldrig sluta sträva framåt, uppåt. Lunket som sjukskriven hade jag vant mig vid och kommit igenom, så att börja jobba tog mig lite framåt och lite uppåt. Ännu har jag inte vant mig helt vid lunkandet i 50% men jag är på god väg. Lagom till att sommaren och ledigheten kommer.
Det är beslutat att jag går ner i tid till hösten vilket på ett sätt känns bra men på ett annat sätt frustrerar det mig. Jag ska inte behöva gå ner i tid, tycker jag. Samhället verkar vara av en annan uppfattning. Jag tänker ofta på om det är något annat jag ska ägna mig åt men jag kommer inte fram till något. Kanske är det så att jag ska hitta min jobb-lunk först, innan livet ställer allt på ända ännu en gång och jag kommer på vad jag vill och borde göra. Det är ett evigt vägande fram och tillbaka för att försöka balansera hamsterhjulet samtidigt som vi springer i det. Jag får återkomma till mitt samhällsförakt i ett annat inlägg när bitterheten gripit tag i mig ordentligt.

Igår gjorde jag något som förvånade mig själv. Jag satte ner foten. Denna gång var det dock inte mig själv jag klev på utan jag satte ner den rakt ner i jorden. Hårt, så den skulle fastna. Jag bromsade i något som för mig skulle kunna bli en ond spiral och den bromsen hade jag för några år sedan inte satt där. Kanske hade jag småbromsat lite då och då men aldrig bromsat hårt som nu.
Jag förklarade min ståndpunkt i en viktig relation. Talade om vad jag behöver och under vilka förutsättningar jag är villig att upprätthålla relationen. Ultimatum light.
Efter att jag talat om detta för vederbörande kände jag en lättnad. Jag hade fattat ett beslut som innebar att jag stod upp för och respekterade mig själv. Något jag tidigare varit väldigt dålig på. Det kändes också skrämmande. Skrämmande då jag är medveten om möjligheten att relationen ej kommer utvecklas som jag vill att den ska göra. Alternativet kändes dock inte gångbart.

Så här sitter jag, en onsdagsmorgon med för mig passande väder, och är stolt och rädd på samma gång över mitt fotnedsättande. Rädd för att sorgen ska komma över mig, stolt för att jag denna gång inte kastat skor i ansiktet på mig själv utan drämt foten rätt ner i backen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s