Nedtrappning #2

Två veckor och en dag sedan jag inledde min nedtrappning av Venlafaxin. I tisdags ringde läkaren och återigen framhöll hon sitt motstånd till detta. Hon frågade mig om jag skulle trappa ner mer eller stå kvar på nuvarande dos tills vi ska ses i juli. Jag svarade att jag vill stå kvar ett tag till men sedan gå ner till 150 mg. Detta tyckte hon var en dålig idé. Jag ville be henne hålla käften. Det gjorde jag inte eftersom jag är en duktig och väluppfostrad (?) flicka.

Nedtrappningen har gått bra. Utsättningssymtomen har känts av och det har inte alltid varit gemytligt. En känslomässig berg- och dalbana. Det är det väl alltid säger ni, jag svarar ja och fortsätter sedan med att säga att ingen berg- och dalbana är den andra lik och denna är för mig ny.
Åkturen har planat ut nu och jag är sugen på att fimpa 37,5 mg och ta ett litet glädjeskutt ner till 150 mg. Vill få ut medicinen fort men tvingar mig själv att dra i den mentala handbromsen. Jag ska tillåta mig själv att landa i doseringen jag har nu. Komma till någon form av ro i den och vara säker på att jag är redo för att gasa på igen. Detta får ta den tid det tar.

Jag känner att jag mår bra av att minska på medicinen. Det dyker upp nya känslor, starkare känslor, som jag behöver bli kompis med och lära känna. Min kropp behöver också få tid att anpassa och justera sig utifrån att gifterna drivs ut.

Tid, är nog bland det bästa vi kan ge oss själva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s