Frågorna som ställdes var samma som alltid. Undran kring hur jag mår, hur det går för mig och om jag sover och motionerar ordentligt.
Bättre, Ok, Nej och Nej, svarade jag.
Hon blev besviken på att jag inte utnyttjat FaR – fysisk aktivitet på recept. När jag förklarade att anledningen var av ekonomisk karaktär vreds hennes anletsdrag i något som skulle kunna klassas som oro. Det skulle senare visa sig att det grundade sig i att Försäkringskassan har dragit hårdare åt sitt regelverk. Det bekom mig inte särdeles just då, just där. Mina tankar togs upp av funderingar kring hur jag skulle lägga fram för henne att jag vill trappa ut mitt Venlafaxin. Jag var orolig.
När orden gällande Venlafaxinet lämnat min mun ändrades hennes blick något åt det nedlåtande hållet och jag tyckte mig kunna se att hennes mungipor liksom ryckte till lite, som om hon försökte hålla igen en impuls av att vilja le.
– Det är ditt beslut, sa hon. Men som läkare säger jag nej. Det är ingen bra idé.
– Jag håller inte med dig, svarade jag.
– Jag har ätit mediciner i över tio år. Någon gång måste jag ju prova att vara utan, fortsatte jag.
– Ja, sa hon försiktigt. Människor som är äldre, när de mår dåligt, då kan det vara läge att trappa ner efter ett halvår till ett år. Men du är ung och har haft återkommande problem. Därför vill jag säga nej men du bestämmer själv.
Plötsligt fann jag mig själv sitta mitt emot överläkaren på min mottagning och argumentera mot mediciner. Jag påtalade orimligheten i att äta mediciner så länge för att kunna fungera i samhället men fortfarande må dåligt. Det ni behandlar är symtom. Problematiken finns kvar.
När jag sa till henne att jag mår bättre än någonsin sedan jag slutade äta Lyrica såg hon konfundersam ut. Att jag därtill nämnde att Energiterapin och hypnosen har hjälpt mig att komma till rätta med saker och ting på djupet sa hon ingenting mer än att jag får bestämma själv. Så det gjorde jag och nu är jag inne på dag fem i nedtrappningen av Venlafaxin.
Har gått från 225mg till 187,5mg. Första dagen märkte jag inte av det. Andra dagen var inte lika rolig. Läpparna domnade bort lite, det stack i huden, hade svarta prickar framför ögonen, jag mådde illa och hade yrsel. Synen påverkades ganska starkt och ångestpåslaget var stort. Nedstämdheten kom som ett brev på posten. Kände av stressen både i kroppen och i psyket. Kunde inte varva ner och meditation eller avslappningsövningar gav mig bara en känsla av panik. Sömnen påverkades negativt också. Trots Atarax och Propavan kan jag inte komma till ro så jag får sova ordentligt. Äventyret är påbörjat.
Emellanåt vacklar jag lite i mitt beslut, tror jag. För i grund och botten är jag inställd på att medicinerna ska BORT! Hade först tänkt be om mediciner som kunde lugna mig effektivt när ångestpåslaget blev för stort och mediciner som kunde hjälpa mig att somna. Jag bad aldrig om det. Viljan att komma bort från medicinerna är stark. Den är befäst i mig och jag står beslutsam kvar. Jag vill lära känna mig själv, HELA mig själv, igen. Jag vill känna alla känslor, vara klar i huvudet och känna att jag tar mig fram för egen maskin.
Det finns en oro i mig, det finns det alltid. Dock väljer jag att inte ge den utrymme. Nu ska medicinerna bort. Vad som händer sedan och hur det visar sig gå, det tar jag då. Idag mår jag väldigt bra, bättre än på länge. Det är kul att vara tillbaka på jobbet på 25% även om det tar mycket energi från mig och jag försöker ta en dag i taget och göra det bästa möjliga av den. Ställer inte så höga krav på mig just nu utan är nöjd i det lilla jag gör och det går förvånansvärt bra.
Jag ser så mycket fram emot den dagen då medicinerna är borta, jag är jag i all min härlighet och allt det jag känner är äkta.
Kom alla mina känslor 