Jag känner och det är ok

Jag sitter längst fram på livets berg- och dalbana. Virvlar runt i kontrollerad panik samtidigt som jag släpper ångesten fri ihopp om att åka ifrån den. Far åt alla håll och kanter men är samtidigt stabil. Vet inte hur det kommer sig och jag tänker inte bemöda mig med att varken värdera det eller undersöka saken närmre.
Det här är jag. Idag känner jag såhär och det är ok.

I väntrummet hos läkaren var det ganska tyst. Vägen dit var jobbig. Såg mig själv i varenda skyltfönster (ja jag valde att titta dit, någon gång kanske jag blir positivt överraskad) och var medveten om varenda cell i min kropp. Varje halvt kilo av mig vägde som ett helt kilo. Allt med mig var dubbelt. Solen brände i ansiktet och jag försökte skärma av mig från omvärlden med musik.

En kvinna i vita leggings och svart topp vandrade runt i väntrummet. Hon hade ångest. Jag såg den. Kände den. Hon drack vatten och försökte andas. Jag försökte andas åt henne, vet inte om det hjälpte eller inte.
Bredvid mig satt en ung man med en dosett i famnen. Han lekte nervöst med luckorna och det välbekanta klicket när luckan går i lås dök titt som tätt upp i mina hörselgångar. Min dosett är blå.
En man blev uppropad och leenden utbyttes. Jag funderade en stund på om väntrums-leenden är äkta eller om det är av ren artighet. Hur mycket försöker vi bita ihop där i väntrummet? Ganska märkligt att vi inte ens kan slappna av där. Till och med där, där där alla förstår vad ärendet gäller, kan vi inte vara öppna.
En annan kvinna, i svarta byxor och vit topp och långt svart hår fyllde på sin kaffekopp. Klockan passerade min tid och gick tio minuter till innan jag fick stiga på. Jag visste inte om jag skulle le och vara artig eller vara öppen och mig själv. Det slutade i ett enda mitt emellan.

När vi diskuterade medicinering kunde jag se skepticismen i hennes ögon. Den fullkomligt strålade ut i rummet. Hon sa nej, jag sa jo! Venlafaxinet ska bort. Att sluta med Lyrican var det bästa som hänt mig. Hon sa att det var mitt beslut men att hon tycker nej. Jag sa att jag tyckte ja. Sedan fortsatte ord komma ut ur mig och jag fann mig själv sittandes mitt emot överläkaren på min mottagning och ifrågasätta medicinering inom psykiatrin. Mina egna ord förvånade mig. Det kändes bra. Jag framhöll att jag inte tycker att det är rimligt att jag ska äta mediciner i tio år utan att en enda gång försöka trappa ner. Hon jämförde med diabetes, jag tyckte hon var lite dum i huvudet. Jag sa inte det.
Jag lyckades också få ur mig att den traditionella sjukvården enbart behandlar symtom för att få ”fungerande” människor ut i samhället men att dessa människor fortfarande mår dåligt. Enda skillnaden är att de orkar bita ihop mer. Ja sa att det egentliga problemet kvarstår och att jag blivit mer hjälpt av energiterapin än vad jag någonsin blivit. Hon kan ha tagit illa upp. Det slutade i alla fall bra.

Vi har gjort upp en plan. Venlafaxinet ska väck och imorgon börjar jag jobba. Känner mig positiv, stark och nyfiken i detta. Imorgon är allt antagligen kaos igen. Det är ok.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s